Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frimurarhuset i Stockholm - Frimurarkors. Se Kors - Frimurarloge. Se Frimureri - Frimurarorden. Se Frimureri - Frimureri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden, som finnes i vårt land. Södra gamla
flygeln användes till bostäder. Norra flygeln
innehåller en för allmänheten tillgänglig restaurant
("Frimurarlogens restaurant"), tre rum, som disponeras
af konungen och de furstlige medlemmarna af orden och
af hvilka det största har en plafond, som hör till
de allra praktfullaste, som finnas i vårt land från
1600-talet, vidare ordens arkiv och bibliotek. - I de
åt öster tillbyggda flyglarna finnas ordenslokalerna,
bl. a. de två stora ordenssalarna två trappor upp,
båda treskeppiga och upptagande flyglarnas hela
bredd. Den södra, riddarsalen (se fig. 2), är hållen i
götisk stil med smäckra kolonner och krysshvalf. Den
norras midtskepp täckes af ett tunnhvalf, som bäres
af gröfre kolonner. S-n.
Frimurarkors. Se Kors.
Frimurarloge [-laJ], Se Frimureri.
Frimurarorden. Se Frimureri.
Frimureri (ty. freimaurerei, eng. freemasonry,
fr. francmaçonnerie) är namnet på den verksamhet, som
utöfvas inom och af Frimurarorden. Detta öfver hela
världen spridda ordenssamfund är så till vida hemligt,
att dess medlemmar, frimurarna, genom löfte
förbindas att hemlighålla allt, som vid sammanträdena
förekommer, såsom receptioner, ceremonier, tecken
o. s. v. Men dess verksamhet framträder i den yttre
världen synlig för alla, och det är lätt att af den
sluta sig till samfundets riktning och syften. Utan
att binda sig vid någon särskild religiös doktrin
bär likväl denna verksamhet tydligen en djup
religiositets prägel och träder alltid fram såsom
en yttring af de grundsatser, som en allvarlig
känsla af den allmänna religionen måste väcka i
hvarje människas bröst. Särskildt har frimureriet
skrifvit ordet "människokärlek" på sin fana, och
välgörenhetsinrättningar i mängd vittna i alla
länder om dess sträfvanden i denna riktning. Fast,
broderlig sammanslutning mellan medlemmarna är äfven
ett frimurardrag, som gjort sig kändt för den yttre
världen. Orden består af många olika afdelningar,
s. k. loger, hvilkas inre enhet är det gemensamma
syftet, då däremot yttre samband logerna emellan
endast delvis och tillfälligtvis finnes. Betydelsen
af själfva namnet "frimurare" sammanhänger nära med
ordens historia, hvars yttre drag naturligtvis äfven
äro allmänt kända. Frimureriet leder sitt historiska
ursprung ur de byggnadsgillen (ty. bauhütten),
som under medeltiden i Tyskland bildades vid hvarje
större byggnadsverks företagande. Alla de olika
grader af arbetare – från verkets mästare ned till
den simple handtlangaren –, hvilka t. ex. vid en
katolsk tempelbyggnad voro i verksamhet, hade i
dessa gillen sin enhet. Gillena hade egna lagar och
särskilda former, som noggrant iakttogos såväl vid
en ny arbetares intagande i gillet som vid den i
gillet förekommande undervisningen i murandets och
byggandets hemliga konst samt vid hvarje på grund af
gjorda framsteg vunnen befordran inom gillets olika
grader. Man finner i dessa gillen ej endast simpelt
arbetsfolk, utan äfven bildade konstnärer, särskildt
munkar, och t. o. m. furstliga personer. Det var
inom dem, som den gotiska byggnadsstilen skapades och
utbildades. I början stodo dessa gillen h. o. h. under
munkars ledning, och endast ett begränsadt antal
"lekmannabröder" antogs; men redan på 1200-talet
finner man
byggnadsgillen under ledning af lekmän. Liksom inom
andra medeltidens institutioner började äfven
inom byggnadsgillena lifaktigheten att aftaga
mot 1400-talets slut, men gillena funno då en
gynnsammare jordmån i Britannien, dit de från Tyskland
öfverflyttats och där medlemmarna mera allmänt erhöllo
namn af "fria murare" (free masons). Där lossades
äfven något på den stränga yrkesmässighetens band, i
det äfven förnäma personer och vetenskapsmän såsom
"antagna murare" kommo med i gillena. Dock hade
dessa ännu i det hela nästan uteslutande karaktären
af byggnadsskrån och kommo såsom sådana till stor
blomstring efter den stora branden i London 1666. Men
sedan stadens ombyggnad blifvit verkställd och
Paulskyrkan fullbordad, minskades åter logernas antal,
så att i London år 1717 endast fyra sådana funnos
kvar. Då sammanträdde dessa under ledning af en präst,
J. Anderson, samt en rättslärd och naturvetenskapsman,
J. T. Desaguliers, till en storloge, i hvilken man
beslöt, att verkmureriet och byggnadsväsendet skulle
upphöra att vara frimureriets ändamål och att detta
i stället skulle sträfva att främja den andliga
byggnaden, d. v. s. mänsklighetens höjande och
enhet. Det är därifrån man har att datera frimurarorden
i dess moderna form och mening. Anderson utarbetade
1721 en konstitution för frimureriet på de nya
principernas grundval, och den sålunda nybildade
orden, som af de gamla gillena hade kvar blott en
symbolisk form, utbredde sig raskt öfver hela den
civiliserade världen. Så stiftades logerna i Paris
(1725), Bengalen (1729), Boston (1733), Hamburg
(1737), Berlin (1740) o. s. v. Frimureriet var
under 18:e årh. utsatt för två inre fiender,
hvilka det dock efter hårda strider lyckats
öfvervinna. Den ena var den politiska partiandan,
som med sina syften sökte intränga på den fridlysta
marken, den andra var svärmeriet och mysticismen,
som genom rosenkreutzare (se d. o.) och alkemister
sökte blanda sina galenskaper in i frimureriet och
därigenom vända det från dess mål. I vår tid har orden
gjort sig alltmer fri från all sådan inblandning och
kan därigenom kraftigare verka för de humanitetens,
upplysningens och människokärlekens grundsatser, som
i 1721 års konstitution uppställdes för densamma. Men
äfven till följd af dessa grundsatser har frimureriet
varit utsatt för yttre förföljelse, beroende på
missförstånd eller misskännande, och särskildt ha
påfvarna gång på gång funnit lämpligt att uttala
bannlysningsdomen öfver detsamma, t. ex. Pius IX,
i allokutionen af 25 sept. 1865. – Till Sverige
kom frimureriet ganska snart efter dess omdaning
i England, men ej direkt därifrån, utan från
Frankrike. Den första loge i Sverige, som man med
säkerhet känner, var den s. k. Gref Wrede-Sparres loge
i Stockholm, som synes ha trädt i verksamhet 1735 och
spåras till 1746. Det berättas, att konung Fredrik
I skall ha funnit sig föranlåten att vid dödsstraff
förbjuda alla frimurarsammankomster i landet genom
ett reskript af 31 okt. 1738, men att detta reskript
upphäfdes s. å. och att frimurarna i anledning häraf
låtit slå en medalj. Båda uppgifterna äro dock osäkra,
ty hvarken har reskriptet, lika litet som medaljen,
kunnat återfinnas, ej heller finner man den senare
upptagen eller omnämnd i de arbeten, som beröra
svenska skådepenningar och medaljer. 1752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
