Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europa var upptaget af strider mot franska
revolutionen, blomstrade Danmarks handel och sjöfart
mer än någonsin förr, till följd af den neutralitet
Bernstorff klokt och värdigt förstod att häfda
bl. a. genom ett särskildt förbund med Sverige 1794.
Bernstorffs död (1797) blef en vändpunkt i F:s
regering, i det att han - som redan 1793 aflägsnat
Bülow för att frigöra sig från dennes allvarliga råd
- nu fick växande lust och själftillit att
utöfva envåldsmakten. ehuru han saknade den därtill
nödvändiga begåfningen och öfverblicken.
För att trygga handelsfartygen, närmast mot
franska kapare, började Danmark utsända konvojerande
krigsskepp, men detta upptogs illa af England, och
efter en blodig sammanstötning mellan de två rikenas
örlogsfartyg afslöts aug. 1800 ett aftal, hvarigenom
Danmark lofvade att upphöra med konvojeringen.
Icke dess mindre lät F., som sept. 1799 under
rysk påtryckning inskränkt tryckfriheten - hvarigenom
efter hand de politiska intressena förkväfdes hos
folket
- förmå sig att i dec. 1800 afsluta ett väpnadt
neutralitetsförbund med de tre andra Östersjömakterna.
Han ådrog därigenom Danmark angreppet af en
engelsk flotta och sjöslaget på Köpenhamns redd,
2 april 1801, hvarvid F:s själfrådiga inblandning
gaf Nelson större fördelar, än han eljest skulle
ha vunnit. Oaktadt den då erhållna
varningen och oaktadt Ryssland lämnade Danmark i
sticket, fortfor F. dock under de följande sex åren
att intaga en tvetydig hållning mellan de två kämpande
stormakterna England och Frankrike samt ådrog sig
bådas misstankar och ovilja. Han höll sedan 1803
en stor truppstyrka i Holstein för att häfda rikets
neutralitet mot franska hären i Nord-Tyskland,
men för att ej stöta England fick flottan
ligga outrustad. Faktiskt var F. som utpräglad
legitimist ovänligt stämd mot Napoleon, men hans
ministrar, särskildt Kr. Bernstorff, afgjordt
engelsksinnade, och man önskade att till det
sista förhala det slutliga afgörandet. 1807 bröt
stormen ut öfver landet. När England efter freden i
Tilsit fruktade, att Napoleon med våld skulle göra
sig till herre öfver danska flottan, fordrade det,
att Danmark skulle lämna sin flotta i pant till
krigets slut, hvaremot det till gengäld lofvade
att garantera Danmark alla dess besittningar.
Ehuru F. från flera håll fått varningar om den hotande
faran, vidtogos inga åtgärder för att sätta landet
i försvarstillstånd, och ehuru engelska flottan
och landstigningshären voro så stora, att allt
motstånd emot ett plötsligt angrepp syntes omöjligt,
afslog F. dock Englands fordran, enär han
kände sig kränkt i sin ära genom engelska
sändebudets brutala uppträdande. Själf flydde
han från hufvudstaden med sin fader till Holstein,
öfverlämnande åt andra ansvaret för det afgörande,
som det ålåg just honom att träffa. Efter fyra
dagars (2-5 sept.) ödeläggande bombardemang
måste Köpenhamn kapitulera och flottan utlämnas.
Ånyo erbjöd England neutralitet eller förbund med
full ersättning för flottan och landutvidgning
i norra Tyskland, men fastän F. under tiden
fått veta, att äfven Napoleon skulle ha bekrigat
Danmark för att vinna flottan, var han dock alltför
upprörd öfver Englands beteende för att låta
förnuftet råda, utan förklarade England krig och
bragte därigenom öfver landet nya olyckor, framför
allt tillintetgörelse af dess handel och välstånd,
utan att vinna det minsta
på förbundet med Frankrike. Såsom Rysslands
bundsförvant förklarade F. våren 1808 krig äfven
mot Sverige och underlättade därigenom den ryska
eröfringen af Finland, samtidigt med att han själf
närde fantastiska planer om att förvärfva södra
Sverige. Den möjlighet, som 1809 öppnade sig för honom
att bli vald till svensk tronföljare, förspillde han
genom att hånfullt kalla svenskarna "insurgenter",
därför att de afsatt Gustaf IV Adolf, samt genom
sin vägran att åt Norge och Danmark gifva en fri
författning, hvilken för Sverige kunde vara en borgen
mot hans envåldslystnad. Efter svenske kronprinsen
Karl Augusts död sökte F. ånyo bli vald, men då
var det för sent, i synnerhet som Napoleon, fast
han önskade F:s val, dock af hänsyn till Ryssland ej
öppet ville stödja honom. Valet föll i stället på den
franske marskalken Bernadotte, och dennes af Ryssland
gynnade planer på att som ersättning för Finland åt
Sverige eröfra Norge vållade Danmark nya olyckor. För
att afvärja förlusten af Norge tillrådde F:s
ministrar och tronföljaren Kristian Fredrik (sedermera
Kristian VIII) att söka fred med England, men i sin
kortsynthet och styfsinthet dröjde F. därmed så länge,
att Sverige hann tillträda koalitionen mot Frankrike
och därigenom vinna äfven Englands anslutning till
planerna på Norge. F:s tidigare ovilja mot Napoleon
hade nämligen förbytts till blind beundran och tillit
till kejsarens lycka; han höll därför troget fast vid
förbundet med honom t. o. m. efter dennes nederlag
vid Leipzig (okt. 1813). Kort därefter inryckte en
svensk-rysk-tysk här i Holstein, och utan att våga
någon afgörande strid afstod F. genom freden i Kiel
(14 jan. 1814) Norge. Det enda vederlag han sedan
fick var det usla hertigdömet Lauenburg.
F:s ledning af utrikesärendena var sålunda mycket
olycklig, och hans inre styrelse saknade ej heller
grofva fel. Ända sedan han i mars 1808 bestigit
tronen, utvecklades en ren kabinettsregering,
i det att han mer och mer sköt ministrarna och
kollegierna åt sidan och föredrog att styra genom
sina adjutanter, hvilka hvarken visade duglighet
eller hederlighet, midt under krigets olyckor förde
ett slösaktigt lif och gåfvo konungen smak för råa
och simpla nöjen. Parader och truppexercis voro
hans största glädje, och medan han fördjupade sig i
förvaltningens många enskildheter, miste han alldeles
öfverblicken öfver det hela. Visserligen genomfördes
flera viktiga reformer, såsom införande af ordnad
fattigvård (1799-1803), afskaffandet af värfning af
främmande soldater (1802), lifegenskapens upphäfvande
i Holstein och södra Slesvig (1804), grundläggningen
af universitetet i Kristiania (1811), hvartill 1814
kom nyorganisation af folkskoleväsendet, judarnas
likställande med andra medborgare (inledt 1788) samt
1818 grundläggningen af nationalbanken. Men ehuru han
1806 efter tyska rikets upphörande hade med danska
staten införlifvat Holstein samt hyste planer på
att där införa dansk tronföljd och lagstiftning samt
kraf på kunskap i danska språket, så kunde han dock
icke öfvervinna sina tyska ämbetsmäns motstånd och
gifva danska språket tillräckligt skydd i norra och
mellersta Slesvig. Det dröjde länge, innan krigets
följder utplånades; efter det allmänna välståndet vid
tiden omkr. 1800 följde en period af svårt ekonomiskt
betryck. F:s milda regering, outtröttliga verksamhet
och uppriktiga nit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
