Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1279-1280 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik II - Fredrik III

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kurfursten August af Sachsen, starkt tillrådde
det. Personligen var F. högsint och vänsäll, älskade
jakt och sällskaplig munterhet samt starka drycker,
hvilket sistnämnda förkortade hans lif. Han började
byggandet af Frederiksborg, som (liksom staden
Fredrikstad i Norge) fick namn efter honom och
byggde om Antvorskov kloster till ett jaktslott. Där
dog han 4 april 1588. En präktig grafvård restes
i Roskilde domkyrka. Efter flera fåfänga försök
att ingå äktenskap i politiskt syfte (Elisabet af
England 1569, Kristian II:s dotterdotter Renata af
Lothringen och Maria Stuart af Skottland) gifte
han sig 1572 med Sofie af Mecklenburg, Fredrik
I:s dotterdotter, som var endast 15 år gammal,
och lefde med henne ett lyckligt familjelif, lika
trogen sin gemål som förut sin ungdoms älskade. Med
Sofie hade han tre söner, bland dem Kristian IV,
och 4 döttrar. Litt.: Troels Lund, "F. II’ (i
"Museum", I, 1891) och "Peder Oxe" (3:e uppl. 1907),
Bricka, "F. II:s ungdomskjærlighed" (1873), och
Fr. Kramp, "F. II:s ægteskabsforhandlinger" (s. å.).
E. Ebg.


3. F. III, Kristian IV:s son, f. 18 mars 1609,
blef 1623 vald till biskop i Verden och 1634 till
ärkebiskop i Bremen, men kom icke i lugn besittning af
dessa länder, som 1648 afträddes till Sverige. Då hans
äldre broder, den till faderns efterträdare utsedde
prins Kristian, dött 1647, öppnade sig för F. utsikter
till tronen. Fadern dog 1648, innan valriksdagen hade
hunnit samlas, och F. måste köpa sitt kungaval (4 maj)
med en handfästning, som gjorde honom nästan alldeles
beroende af adelns och riksrådets vilja. Först
därefter blef F. hyllad (6 juli) och krönt (23
nov.). Genast riktade han sina sträfvanden på att
tillintetgöra Ulfelds och dennes svågrars inflytande
("svigersönnepartiet"), på hvilket det närmast berott,
att hans makt blifvit så kringskuren. Redan i juli
1651 flydde Ulfeld ur landet, och Hannibal Sehested
måste lämna sin plats i riksrådet. För att hindra
vidare delningar genomdref F. (1650) införande af
arfsföljd efter förstfödslorätt för den kungliga
delen af Slesvig och Holstein. Ehuru landet var
utarmadt och dess försvarsväsen i det uslaste skick,
lät F. dock af romerske kejsaren m. fl. förleda
sig att öfverfalla Sverige (1657). Han hoppades att
återvinna de landsdelar, som Danmark förlorat 1645;
men detta kom att stå Danmark dyrt. Karl X skyndade i
hastiga marscher mot Danmark, eröfrade Jylland, gick
öfver Belten och tvang F. genom freden i Roskilde
26 febr. 1658 att afträda Skåne, Halland, Bleking,
Hven och Bornholm samt Trondhjems och Bohus län och
afsäga sig länshögheten öfver hertigen af Gottorp. Som
motvikt häremot tillade han sig suveränitet öfver
sin del af Slesvig. När Karl fem månader därefter
bröt freden, utvecklade emellertid F. mod och kraft
samt eldade därigenom Köpenhamns borgare till tappert
motstånd. Sedermera kom hjälp utifrån. Kejserliga,
brandenburgska och polska
trupper gjorde sig till herrar öfver Nörrejylland,
en holländsk flotta anlände i nov. 1658 efter en
mördande strid med den svenska i Öresund till
Köpenhamns undsättning, och i nov. 1659 blefvo
svenskarna slagna på Fyn. Då hvarken England eller
Holland ville tillstädja, att Skåne åter kom under
Danmark, måste F. i freden i Köpenhamn 6 juni 1660
nöja sig med att återfå Bornholm och Trondhjems
län. Tillståndet i Danmark var vid denna tid
ytterst uselt, och för att få medel att upphjälpa det
sammankallade F. en riksdag i Köpenhamn (8 sept.). Då
adeln, med stöd af sin skattefrihet, vägrade att
utgöra den konsumtionsskatt, som konungen föreslog,
uppväckte detta den största ovilja hos de båda andra
(präste- och borgar-) stånden, inom hvilka väcktes
vidtgående förslag om ändringar i lagstiftningen
och förvaltningen. Med mycken klokhet, men med stor
varsamhet i sitt uppträdande ledde F. denna strid mot
riksrådet och adeln. Redan 8 okt. erbjödo borgar- och
prästeståndet konungen arfsrätt till riket, såväl för
hans manliga som för hans kvinnliga efterkommande,
och 13 okt. såg sig adeln tvungen att göra samma
eftergift, hvarefter handfästningen upphäfdes,
och det uppdrogs åt F. själf att författa en ny
regeringsform. 18 okt. hyllades F. som arfkonung,
och därmed var enväldet infördt i Danmark för 188
år. Visserligen stadfäste F. de särskilda ståndens
rättigheter, men han gick icke in på det ursprungliga
förslaget om att dela makten med ständerna och bilda
ett nytt riksråd, där äfven präster och borgare skulle
ha säte. Enväldet vardt likväl ej formellt kungjordt
förrän 10 jan. 1661. Med stor kraft och ihärdighet
arbetade konungen på att upphjälpa ställningen i
landet. Finanserna ordnades, adelns skattefrihet
bortföll; flottan sattes i ypperligt skick; en stående
här på 24,000 man bildades, och landets fästningar
förbättrades. Förvaltningen omskapades fullkomligt
därigenom, att fem kollegier samt en Höjesteret
inrättades och att länen förvandlades till amt med
fullkomligt beroende ämbetsmän. 1665 redigerades
"kongeloven", hvari arfföljden och enväldets
omfång närmare bestämdes; 1661-69 utarbetades af en
kommission en ny lagbok (som 1683 trädde i kraft
under namn af "Kristian V:s danske lov"). Genom
försäljning af en stor mängd kronogods till statens
kreditorer skapades en borgerlig godsegarklass
jämte den adliga. 1667 förenades Oldenburg och
Delmenhorst med kronan (sedan den oldenburgska
grefveätten utdött). Med England fördes 1666-67 ett
kort, nästan resultatlöst krig. F., som själf var
lärd och älskade vetenskapliga sysselsättningar,
främjade den andliga odlingen bl. a. genom att
upprätta det kungliga biblioteket (1667) och
"kunstkammeret" (1650). Däremot upphäfda han "den
ridderliga akademien" i Sorö (1665) och införde (1667)
censuren, till värn för enväldet. För guldmakeriet
offrade han stora summor. Under det konungen visade
stor tacksamhet mot de män, med hvilkas hjälp han
vunnit sin makt, ådagalade han - säkerligen påverkad
af sin härsklystna och hämndgiriga drottning -
ytterlig hårdhet mot Ulfeld och hans hustru,
Kaj Lykke samt öfriga vedersakare. Girigt vakade
han öfver sin en våldsmakt och sökte undertrycka
hvarje frihetsyttring. Menighetens inflytande på
prästvalen och rättskipningen borttogs. F. var klok
och beräknande, sluten och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>