Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1255-1256 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredholm, Erik Ivar - Fredin, Nils Edvard - Fredlös, en ofta brukad ordform i st. f. fridlös (se Frid och Fågelfri) - Fredman, Johan. Se Bellman 2, sp. 1290 - Fredmans epistlar och F:s sånger. Se Bellman 2 - Fredrek på Rannsätt, pseudonym. Se Dahlgren, F. A. - Fredrik, Fredrikvin, num., namn på det svenska 2-marksmyntet under Fredrik I:s tid. Jfr Mynt - Fredrik I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hufvudarbete, Sur une classe d’équations fonctionnelles
("Acta mathematica", 27), innehåller en omfattande,
elegant och djupgående lösning af problemet att, då
f(x,y) samt [ψ] (x) äro gifna funktioner, bestämma
ψ(x) på ett sådant sätt, att funktionallikheten:



satisfieras. Abel synes ha varit den förste,
som insett betydelsen af detta problem, af
hvilket han också för vissa speciella fall
gifvit en lösning. Frågan upptogs därefter ånyo
af Sonine ("Acta mathematica". 4) samt framför
allt af Volterra. Till F:s arbete anknyter sig
en hel del moderna undersökningar, af hvilka de
viktigaste blifvit utförda af Hilbert i en rad af
afhandlingar samt af dennes elever och äfvenså
af Picard. F. är medlem af Vet. soc. i Uppsala
sedan 1906 och korrespondent till Gesellschaft
der wissenschaften i Göttingen sedan 1907.
M. L.

Fredin, Nils Edvard, författare, f. 8 juni 1857 i
Stockholm, d. 27 juni 1889 i Södertälje, egnade sig
åt tidningsmannaverksamhet och författarskap samt
gjorde sig tidigt känd som skicklig öfversättare
af dikter (samlingen "Skilda stämmor" 1884). 1888
erhöll han Svenska akad:s stora pris för Vår Daniel,
en poetisk behandling af Daniel Buskovius’ (se
denne) tåg till Särna 1644. Efter hans död samlades
hans originaldikter samt en del öfversättningar
i Vår Daniel och andra dikter 2 uppl., 1889, med
lefnadsteckning af J. A. Runström) och Efterlemnade
skrifter (1890). Femaktsdramat Biltog (1890,
uppf. s. å.) behandlar ett folklifsmotiv från
Delsbo. F. egde en smidig formell talang samt lifliga
politiska och sociala intressen, som äfven kommo
till orda i hans vittra verksamhet. Såsom skald stod
han närmast under inflytande af Snoilsky och Bååth.
R-n B.

Fredlös, en ofta brukad ordform i st. f. fridlös
(se Frid och Fågelfri).

Fredman, Johan. Se Bellman 2, sp. 1290,
och M. Hallman, "Hofurmakaren Jean Fredman och
hans familj" (i "Målare och urmakare, flickor och
lösdrifvare", 1907).

Fredmans epistlar och F:s sånger. Se Bellman 2.

Fredrek på Rannsätt, pseudonym. Se Dahlgren, F. A.

Fredrik, Fredrikvin, num., namn på det svenska
2-marksmyntet under Fredrik I:s tid. Jfr Mynt.

Fredrik I, konung af Sverige, landtgrefve af Hessen,
son till landtgrefven Karl af Hessen och Maria
Amalia af Kurland, föddes 17 (n. st. 28) april 1676 i
Kassel. Han erhöll en för sin tid vårdad uppfostran,
företog i ungdomsåren resor i Holland, Schweiz,
Italien, Danmark och Tyskland samt förestod 1699
regeringen under faderns besök i Italien. 31 maj 1700
gifte han sig med sitt syskonbarn, Lovisa Dorotea af
Preussen, som afled redan 1705 efter ett barnlöst
äktenskap. Kort efter det spanska arfföljdskrigets
utbrott (1701) sändes F. af sin fader i spetsen för
en hjälptrupp till Nederländerna och deltog med stor
utmärkelse för personlig tapperhet på koalitionens
sida i den långa blodiga fejden ända till dess
slut genom freden i Utrecht (1713). Redan 1710 hade
F. inledt underhandling om giftermål
med svenska prinsessan Ulrika Eleonora, och sedan
både hon och hennes broder, Karl XII, lämnat sitt
samtycke, kom F. i slutet af 1714 till Stockholm,
där bröllopet firades 24 mars 1715. F. var med
på fälttåget mot Norge 1716 och erhöll därunder
i träffningen vid Hölands prästgård ett farligt
sår. Han utnämndes s. å. till generalissimus
öfver svenska krigsmakten och följde sin svåger
äfven på dennes tåg mot Fredrikssten, 1718.

För
att befordra sin gemåls anspråk på tronföljden lät
han efter Karls plötsliga död häkta Görtz, hertig
Karl Fredriks af Holstein främsta stöd, upphäfde i
spetsen för krigsrådet belägringen af fästningen och
förmådde genom ifriga bearbetningar krigsbefälet att
gifva ett villkorligt bifall till Ulrika Eleonoras
tronbestigning. Sedan ständerna genom formligt
konungaval bekräftat Ulrika Eleonoras seger öfver
sin systerson och medtäflare, den ofvannämnde Karl
Fredrik, önskade hon upphöja sin gemål till medregent,
men lyckades icke vid 1719 års riksdag förverkliga
denna plan. F. fick nöja sig med att ständerna
tillerkände honom titeln "kunglig höghet". Det visade
sig emellertid snart, att F. genom drottningens
obegränsade tillgifvenhet och förtroende egde stort
inflytande på regeringen. Generalissimusvärdigheten,
som förut varit en hederstitel, blef nu ett högsta
befäl öfver rikets stridskrafter med afgörande
inflytande på krigsväsendet och de militäriska
befordringarna. Försvaret mot de ryska härjningarna
leddes i högsta hand af honom. Hans råd angående den
yttre politiken bidrogo i väsentlig mån till beslutet
att afträda Bremen och Verden till Hannover och
en del af Pommern till Preussen, för att förvärfva
dessa makters och framför allt Englands hjälp mot
tsar Peter. Äfven i öfrigt spelade han en stor roll,
och en konflikt mellan honom och kanslipresidenten
Cronhielm var anledningen till den senares snöpliga
afsked. Erfarenheten af arfprinsens stora faktiska
inflytande och af drottningens själfrådighet gjorde,
att ständerna redan följande år gingo in på Ulrika
Eleonoras plan att upphöja F. på tronen på villkor,
att drottningen själf nedlade regeringen; dock skulle
hon, i fall hon öfverlefde sin gemål, återinträda i
sina rättigheter, och arfsrätten till kronan förblef
fortfarande bunden vid hennes manliga afkomlingar. 24
mars 1720 valdes F. till Sveriges konung och kröntes
i Stockholm 3 maj s. å. Upphöjelsen åtföljdes af
ytterligare inskränkningar i konungamakten. - F. var
vid sin tronbestigning icke utan anseende och en viss
popularitet. Han var en glad, välvillig och frikostig
herre med ett ståtligt yttre, ett hurtigt, friskt och
omedelbart väsen och ett angenämt umgängessätt. Ett
godt omdöme, tämligen god bildning och rik erfarenhet
stodo honom till buds, och hans fördomsfrihet,
öppenhet och tillgänglighet förvärfvade honom lätt
vänner och anhängare. Äfven energi kunde han utveckla,
när omständigheterna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>