Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utvecklas, hvarför hvar och en talade och skref
sitt språk på sådant sätt, som han lärt det i sin
hembygd. Under denna period hade språket sålunda
ingen säker enhet, utan skiftade fritt dialektalt
från den ena landsändan till den andra. När sedan
Paris blef hela landets politiska medelpunkt,
erkändes det där talade språket som det normala
och intog plats som högspråk. Men innan detta kan
betraktas som ett fullt afslutadt faktum, för hvilket
tidpunkten knappast kan sättas tidigare än i slutet
af medeltiden, hade langue d’oïl, hvars dialektala
skiftningar nästan uteslutande tillhöra ljudläran,
hunnit utbilda sig till organ för en rik litteratur
och i sammanhang därmed vunnit en motsvarande formell
utveckling. Denna dess glansperiod kan sägas infalla
under 12:e och 13:e seklen, hvarefter språket
småningom inträdde i det öfvergångsstadium, som
slutar med dess ombildande till modern franska. Denna
öfvergångsperiod karakteriseras af dess flexiviska
förfall, hvarigenom det förlorade sin deklination
och blef alltmera analytiskt. Detta kan visserligen
kännas som ett vansläktande, men då det faktiskt
ledde till den moderna franskan, hvilken är ett
vida bättre redskap i kulturens tjänst, får det
dock från en mera praktisk synpunkt betraktas som
ett framsteg. Vidare bör man ihågkomma, att langue
d’oïl aldrig hade den vidsträckta användning, som
den moderna franskan fick, ty det nyttjades aldrig
som vetenskapens, kyrkans eller politikens språk, på
hvilket i Frankrike, liksom annorstädes, latinet under
hela medeltiden hade privilegium. Ett viktigt datum
i franska språkets historia är 1539, då det genom
kungabref förklarades för landets officiella språk. -
Till langue d’oïls historia hör äfven, att det följde
med normanderna på deras eröfringståg till England
(1066) och där höll sig uppe som finare umgänges- och
litteraturspråk till inemot slutet af 1300-talet. På
detta s. k. anglonormandiska språk (se d. o. och
Engelska språket, sp. 576) skrefs en rik litteratur,
som för litteraturhistorikern är af stort intresse.
Modern franska. - Renässans och humanism medförde,
att språkets ram måste vidgas för att motsvara alla
de nya kraf, som denna starka kulturrörelse gjorde
gällande. Vetenskapens framsteg och en omdanad poesi i
förening med den då nyligen uppfunna boktryckarkonsten
framkallade en förut aldrig anad lifaktighet på
litteraturens skilda områden. Häraf blef en följd, att
ordförrådet måste riktas och att språket själf behöfde
upparbetas till större böjlighet. Under 1500-talet
genomgick också franska språket en stark evolution i
båda dessa hänseenden. Skriftställarna ansågo sig ega
full frihet att späcka sitt språk med nya ord, som
de dels vunno genom härledning eller sammansättning,
dels lånade från latinet eller italienskan, någon gång
från grekiskan eller spanskan. I stilistiskt hänseende
sökte de gärna att i komplicerade perioder efterlikna
latinska litteraturens såsom mönstergilla ansedda
författare. Dessa båda öfverdrifter framkallade dock
snart nog en reaktion, som på 1600-talet ledde fram
till franska språkets guldålder, under hvilken det
utmärker sig för ett efter litteraturens verkliga
behof väl afpassadt ordförråd och för klar precision
i sin syntaktiska byggnad. Detta århundrades stora
skriftställare och den 1635 stiftade Franska akademien
ega förtjänsten att ha genomfört en sådan reform. Men
denna i sund riktning strama hållning urartade under
1700-talet till en öfverdrifven purism, hvarigenom
förrådet af litterära ord blef alltför ringa och
språklogikens kraf att lagbinda syntaxen alltför
tryckande. Med romantismen inleddes därför det franska
språket i ett nytt skede, som karakteriseras af större
frihet såväl med afseende på ordförrådet som på det
i syntaktiskt hänseende till-låtliga. Chateaubriand
(1768-1848) gjorde början, Victor Hugo (1802-85)
och hans efterföljare fortsatte i samma riktning,
dock utan att i nämnvärd grad göra sig skyldiga till
öfverdrifter. I sin äflan att lämna minutiöst trogna
skildringar ha sedermera de deskriptive författarna
i allt vidare omfattning häfdat sin rätt till
obegränsadt ordförråd och frihet att ackommodera
sitt språk efter den föreliggande miljön. Redan
den realistiska skolan blef mindre varsam, och den
naturalistiska har gått mycket långt i att rikta
litteraturspråket med yrkestermer och glosor, hämtade
från de lägre folklagren, liksom den äfven i en till
själfsvåld gränsande utsträckning upptagit talesätt
och syntaktiska lösligheter, som de bildade hittills
knappast tillåtit sig ens samtalsvis. Under sträfvan
efter välljud och musikalisk rytm ha symbolisterna
infört en mängd nya ord, delvis af eget fabrikat,
och än vidare lossat på syntaxens band. Härtill
kommer det tillflöde af lånord och tekniska uttryck,
som från skilda håll, ofta England, årligen förmedlas
genom vetenskap, handel, industri, sport och modets
växlingar m. m. Journalismen med dess brådska vållar
därjämte, att det allmänna skriftspråket ej längre
får den ans och tukt, som det förr var underkastadt
därigenom, att skriftställarna i stort antal troget
sökte fasthålla språket vid dess enkla stilfullhet,
och att man allmänt tillhölls att följa deras
mönstergilla föredöme. - Nutidens litteratur kan
visserligen uppvisa författare med strängt vårdad
stil, men i många hänseenden befinner sig vår tids
franska i ett skede, som erinrar om 1500-talet:
samma yppiga ordförråd och samma individuella frihet i
språkets stilistiska behandling. Många fransmän befara
äfven, att deras språk för all framtid gått miste om
den klara och måttfulla elegans, för hvilken det under
den klassiska perioden åtnjöt obestridt anseende som
världens finast utbildade skrift- och umgängesspråk. -
Äfven med hänsyn till rättskrifningsfrågan förefinnes
öfverensstämmelse mellan vår tid och 1500-talet;
nu som då yrkas på reform enligt den grundsatsen,
att för hvarje språkljud bör finnas särskild bokstaf
och ingen bokstaf användas för mer än ett och samma
språkljud. För en så genomgripande reform finnes ännu
ringa utsikt till framgång, hvaremot ett varsamt
bortrensande af starkt påfallande ortografiska
ojämnheter tyckes vara nära förestående.
Litt. – Af ordböcker bör i främsta rummet nämnas
Dictionnaire de l’Académie française, hvaraf
successive (1694, 1718, 1740, 1762, 1798, 1835
och 1878) utkommit sju omsorgsfullt reviderade
upplagor. Denna ordbok har ända intill våra dagar egt
normerande vitsord med afseende på de för det litterära
språket passande orden och deras rättskrifning,
äfvensom genom talrika, väl valda fraseologiska
exempel. Som den är strängt konservativt hållen och
följaktligen endast motsträfvigt tillgodoser nya kraf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
