Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska reformerta församlingen (L'église réformée française) i Stockholm - Franska revolutionen (Stora franska revolutionen l. 1789 års revolution). Se Frankrike, sp. 1152ff - Franska revolutionskalendern. Se Kalender - Franska Somalilandet - Franska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förut under engelske ministerns skydd haft gudstjänst
i hans hus, att bygga egen kyrka. Tomt köptes vid
Stora Nygatan (nuv. adressnummer 5), grundstenen
till kyrkan lades 1749, och nyårsdagen 1752 invigdes
kyrkan. I denna hölls sedan gudstjänst hvarje sön-
och helgdag med få afbrott till början af 1876,
hvarefter församlingen under några år höll sin
gudstjänst i Brödraförsamlingens kyrka (vid
Kungsträdgårdsgatan). 1879 började en ny kyrka
uppföras vid Stora Humlegårdsgatan (nummer 13),
hvilken kyrka invigdes 9 okt. 1881. Gudstjänsten
förrättas på franska språket. Pastorn, som tillsattes
af kyrkostämman, åtnjuter jämte bostad en bestämd
årlig lön af församlingen, som dessutom bestrider
alla öfriga nödiga utgifter. F. n. (1907) räknar
församlingen 44 medlemmar.
Franska revolutionen (Stora franska revolutionen
l. 1789 års revolution). Se Frankrike, sp. 1152 ff.
Franska revolutionskalendern. Se Kalender.
Franska Somalilandet (fr. Protectorat de la côte
française des Somalis et dépendances), namn på det
franska området på nordöstra kusten af Afrika, s. om
Bab-el-Mandeb-sundet, mellan italienska kolonien
Eritrea och brittiska Somalilandet samt Abessinien,
i mot hvilket gränsen bestämdes 1897. 21,000
kvkm. Omkr. 50,000 inv. Tadjuraviken intränger
djupt i landet, och vid den ligga hamnarna
Djibouti, Tadjura och Obok. Handeln är mycket
liflig och omfattade 1906 13,98 mill. frcs i import
(2,17 mill. från Frankrike) samt 20,27 mill. frcs
i export (1,4 till Frankrike). En järnväg öppnades
1902 mellan Djibouti och Diré-Dauah nära Harar
i Abessinien, och den förra orten står genom
bolaget Messagéries maritimes’ ångbåtar i direkt
förbindelse med Europa. Protektoratet förvaltas af
en guvernör med ett förvaltningsråd af ämbetsmän.
J. F. N.
Franska språket. Dess första uppkomst; langue
d’oïl. Öfver hela det gamla romerska väldet -
som från hufvudstaden Rom fick sin juridiska och
civila organisation, genomfors af romerska köpmän
och hölls i tukt af romerska legioner - utbredde sig
snart i jämbredd med Roms kultur äfven dess språk,
latinet. Detta blef småningom det härskande och
bibehöll sig äfven såsom sådant inom de delar af
det vidsträckta riket, hvilkas invånare voro mest
mottagliga för den nya civilisationen och därför
kommo i den intimaste beröring med romarna. I
dessa delar, som omfatta hela det västra Europa,
nämligen Italien, Spanien och Frankrike, öfvergåfvo
infödingarna sålunda sitt eget språk och antogo sina
eröfrares. Detta var dock icke latinet, sådant det
föreligger i Roms rika klassiska litteratur, utan
sådant det talades af det romerska folket. I den mån
det spridde sig öfver en stor yta, skilde det sig
alltmera från det klassiska högspråket. Egendomligt
nog tyckcs detta latinska folkspråk en tid bortåt
ha utvecklats någorlunda likformigt öfver hela
riket, där det öfverallt kallades lingua romana
eller romancium. Under tidens lopp blefvo dock de
territoriella skiljaktigheterna, hvilka naturligen
i ej ringa mån berodde på de olika idiom, som
undanträngdes, allt större och mera påfallande, så
att vid en tidpunkt, som kanske bör förläggas inom 4:e
eller 5:e årh. e. Kr., lingua romana befanns ha delat
sig i flera dialekter, hvilka sedan grupperade sig
omkring några vissa hufvuddialekter, ur hvilka
småningom nya romanska högspråk uppstodo. En sådan
dialektgrupp - eller exaktare två - utvecklades i
det nuv. Frankrike, som före den romerska eröfringen
innehades af tre olika folkstammar, ibererna i s. v.,
de keltiske gallerna i midten och belgierna i
n. ö. Dessa stammar visade stor mottaglighet för
den romerska kulturen och utbytte småningom sina
egna idiom mot lingua romana. Under nötningen mot
de ursprungliga folkspråken förenklades alltmera
dess formlära, och dess ljudsystem grumlades i
en oafbruten progression. På detta sätt uppstodo
dialekter, som snart ej längre kunde kallas lingua
romana och som bildade två grupper, af hvilka
den sydliga kallades langue d’oc (prov. oc, ja),
den nordliga langue d’oïl ("d’oui"; nordfr. oïl,
ja). Det är ur den senare, som den moderna franskan
utgått, hvilken som högspråk numera omfattar hela
Frankrike, södra Belgien och en del af västra
Schweiz. Så vidsträckt område hade dock ej langue
d’oïl, hvars sydliga gräns ungefär följde floden
Loire. Benämningen langue d’oïl utbyttes småningom
mot français (af lingua francisca), frankernas
språk. När frankerna öfvergåfvo sin germanska dialekt,
öfverflyttade de nämligen på sitt nya idiom den gamla
benämningen. I inskränkt mening betecknade français
först den dialekt af langue d’oïl, som talades i
Ile de France, men i den mån denna dialekt blef
den härskande, fick benämningen vidare omfång;
under medeltiden förblandades den dock aldrig
med langue d’oc. - Langue d’oïl var sålunda en ur
latinska folkspråket framgången dialekt, som talades
i det nordliga Frankrike. Af dess ordförråd var
grundfonden hämtad ur lingua romana, och dess formlära
hade samma ursprung som detta. Denna omedelbara
fortsättning af latinet ombildades successivt,
under inflytelse af fransmännens ursprungliga idiom,
efter vissa bestämda lagar, af hvilkas utredande
äran tillkommer den moderna lingvistiken. Genom
frankernas inryckande uppblandades det tidigt med
germanska element, liksom äfven en del keltiska,
ehuru påfallande ringa, höll sig kvar i det nya
språket. Därtill kommer, att det ecklesiastika
litterära latinet, som var en fortsättning af det
klassiska, ständigt öfvade ett starkt inflytande
på språkets ordförråd och dit i oafbruten följd
aflämnade en mängd ord och uttryckssätt. Sedan
dessa ord en gång upptagits i folkspråket, följde
de med dess utvecklingsprocess, hvaraf följer, att
ett latinskt ord, som ingått i franskan, blifvit
starkare modifieradt i den mån det längre tillhört
detta senare språk. Ofta fanns ett sådant ord där
redan förut, men intogs på nytt genom förmedling
af litteraturspråket i en i förhållande till det
klassiska latinet trognare form och betydelse,
hvarigenom uppstått s. k. dubblettord. Som exempel
må anföras ordet causa, orsak, som ursprungligen på
franska och troget efter ljudlagarna blef chose samt
fick den konkreta betydelsen "sak", men sedermera
åter upptogs under formen cause och då bibehöll den
abstrakta betydelse det har i latinet. Langue d’oïls
formlära stod latinet närmare och bibehöll ännu två
af dess kasus, nominativ och ackusativ, hvarigenom
språket sålunda ännu egde kvar en deklination, och
dess analytiska tendens ännu ej så skarpt framträdde
som längre fram i dess utveckling. Medan landet ännu
saknade någon fast central organisation, kunde intet
bestämdt högspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
