Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fransk-ryska alliansen till offentlig kännedom. Den närmaste
tiden upptogs framför allt af Dreyfusaffären
(se d. o.), och Méline liksom Faure trädde
öppet på klerikalernas och monarkisternas, de
s. k. nationalisternas, sida, men efter nyvalen
till deputeradekammaren (maj 1898) fick kabinettet
där ett misstroendevotum, som förmådde det att afgå
(28 juni s. å.). Brissons följande radikala ministär
varade endast till 29 okt. och föll på grund af sin
tillstyrkan till revisionen af Dreyfus’ dom. Äfven
efterträdaren Dupuy försvagades genom striderna
mellan nationalister och dreyfusarder samt framför
allt, emedan F. på grund af Englands fordran måste
utrymma det af major Marchands franska expedition
besatta Fashoda vid Nilen (dec. 1898). Vid Faures kort
efter timade plötsliga död valdes 18 febr. 1899 till
republikens president den moderate, men uppriktige
republikanen Émile Loubet. Republiken
vann i inre styrka och yttre anseende dels genom
dennes värdiga uppträdande, när han kort efter
sitt val offentligt skymfades af nationalisterna,
dels genom misslyckandet af Déroulèdes (se
d. o.) statskuppsförsök, dels slutligen genom ett
fördrag med England (mars 1899), hvarigenom allt land
i mellersta Afrika, v. om 23° ö. lgd tillerkändes
F. Dupuys tvetydiga hållning i Dreyfusfrågan och
undfallenhet för nationalisterna föranledde hans
störtande, hvarpå Waldeck-Rousseau 22 juni 1899
bildade ny ministär. Med kraft och skicklighet förstod
denne att göra slut på den upprifvande striden om
Dreyfus samt omintetgöra en orleanistisk komplott
mot republikens bestånd, och samtidigt rensade
hans krigsminister André (se d. o.) officerskåren
från hvarjehanda klerikala och monarkistiska
element. Världsutställningen i Paris 1900 visade
F. tämligen enadt, lugnt och mäktigt i de fredliga
idrotternas värf och stärkte betydligt ministärens
anseende. F. deltog s. å. i makternas gemensamma
ingripande i Kina mot boxarupproret. Samtidigt
utvidgades dess kolonialområde ständigt i Afrika,
och ministären kunde med kraft gripa sig an med
inre reformer. Sålunda genomfördes den viktiga
lagen om föreningsrätten, som gaf regeringen makt
att upplösa alla icke af staten auktoriserade
andliga ordnar, dittills nationalisternas främsta
stöd. Utrikesministern Delcassé (se d. o.) lyckades
återupprätta ett vänskapligt förhållande till
Italien, hvilket beredde F. äfven yttre fördelar
(1901). Äfven det lysande mottagande han erhöll i
Ryssland liksom dess kejsarpars besök i F. ökade
ministärens anseende. Men finanserna försämrades;
1901 uppvisade ett deficit på 175 mill. frcs. Likväl
var regeringen stark nog att förmå kamrarna antaga
den socialistiske handelsministern Millerands
förslag till lag om arbetarpensionering och ett
synnerligen dyrbart program för utförande af allmänna
arbeten. Samtidigt vann landet bekräftelse på sitt
yttre anseende i Loubets på officiell inbjudan
företagna resa till Ryssland (maj 1902). Genom de
nya valen till deputeradekammaren (28 apr. och
11 maj s. å.) uttalade också landet sitt fulla
förtroende till regeringens politik, då dess anhängare
("blocket"; se d. o.) återvaldes med stor majoritet
och i förökadt antal. Nedbruten till hälsan och i
medvetande af att ha afslutat sin speciella uppgift,
afgick emellertid Waldeck-Rousseau frivilligt tillika
med hela kabinettet. Hans efterträdare blef 7 juni
den radikale Combes (se d. o.), som med hänsynslös
hårdhet tillämpade den nya föreningslagen mot
kongregationerna, lät utdrifva munkarna och stänga
de andliges skolor. Detta föranledde formliga
strider mellan befolkningen och myndigheterna i
en del katolska trakter, framför allt Bretagne,
men regeringen lyckades öfverallt genomföra
sin vilja. Samtidigt genomfördes nya lagar mot
kongrcgationerna, och slutligen afbröts all
förbindelse med Rom. Finanserna voro fortfarande
dåliga (1902 års deficit uppgick till 221
mill. frcs), men upphjälptes i någon mån genom
finansministern Rouviers af parlamentet antagna
skatteförhöjningar. Den största triumfen i yttre
afseende var den genom Delcassés skicklighet
åstadkomna "ententen" med England (8 april 1904),
hvilken sedan blifvit en hörnsten i F:s yttre
politik, som det synes på bekostnad i viss mån af
alliansen med Ryssland. Men Combes’ hänsynslösa
angifvarsystem mot misstänkta officerare bragte
slutligen regeringen i misskredit och försvagade
dess från början ansenliga majoritet, så att han
nödgades afgå (18 jan. 1905). Rouvier blef nu
ministerpresident med uppgift framför allt att
genomföra statens skiljande från kyrkan. 3 juli
antog deputeradekammaren efter häftiga strider
och 6 dec. senaten regeringens, i synnerhet genom
"rapportörens" för förslaget, socialisten Briands
hofsamhet, modifierade lagförslag i frågan, hvarigenom
allt samband mellan staten och de tre dittills
statsunderstödda kyrkorna upphäfdes, dock på för
prästerna synnerligen moderata villkor. 1905 utmärktes
också af den hotande tvisten mellan det af England
understödda F. och Tyskland ang. Marokko. Såsom
omedelbar granne till detta land ville F. förverkliga
sina i fördraget med England tillerkända rättigheter
att sörja för ordningens och lugnets upprätthållande
där i samband med "ett fredligt genomträngande" af
landet i franskt intresse. Rysslands samtidiga svåra
motgångar i Öst-Asien satte emellertid det genom
den fransk-engelska ententen misstänksamma Tyskland
i stånd att egga sultanen till motstånd mot F:s på
landets pacificering riktade förslag, bl. a. genom
kejsar Vilhelms resa till Tanger (mars s. å.), samt
slutligen till att helt afböja alla franska planer
under hänvisning till en konferens af alla de makter,
som undertecknat Madridkonventionen af 1880, för
att gemensamt rådslå om de i hans rike oundvikliga
reformerna (27 maj). Då Delcassé icke syntes vilja
ge efter, var faran för ett fredsbrott med Tyskland
öfverhängande, och stämningen var upphetsad såväl
där som i F. och England. Kabinettet gillade dock
icke Delcassés politik, hvarför denne afgick (6 juni)
och Rouvier såsom utrikesminister underhandlade med
Tyskland om F:s villkor för anslutning till förslaget
om konferens, som man slutligen enades om att
förlägga till Algeciras i början af 1906. Bitterheten
mot Tyskland tog sig emellertid skarpa uttryck
i pressen, där en del "afslöjanden" gjordes om
en eventuell fransk-engelsk militärkonvention mot
Tyskland, och fruktan för ett fredsbrott blef icke
på länge aflägsnad. Äfven på Algeciraskonferensen
(16 jan.-7 apr. 1906) framträdde motsatsen mellan
F. och Tyskland klart, men slutligen enades man om
ett kompromissförslag, som tillerkände det af alla
stormakterna utom Österrike-Ungern understödda F. dess
väsentligaste fordringar, men garanterade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
