Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Basel. Karls sista år oroades genom upprorsförsök
af hans son Ludvig XI (1461-83). Denne sträfvade
att göra konungamakten enväldig och skydde därvid
inga medel. Det uppror, som 1465 till följd däraf
utbröt (la ligue du bien public), kufvade han dels
genom list och lönnmord, dels genom öppen strid. Mot
sin farligaste fiende, Karl den djärfve af Burgund,
retade han schweizarna. De store feodalherrarnas makt
krossades, och han indrog 11 län till kronan. Han
lämnade sin son, Karl VIII (1483-98), ett mycket
förstoradt rike och en i det närmaste enväldig
konungamakt samt arfsanspråk efter det yngre huset
Anjou på Neapels krona. Dessa förmådde den svage,
men ärelystne Karl att med en utvald här tåga till
Neapel, som lätt intogs, 1495, men lika hastigt
förlorades. Med Karl utslocknade hufvudgrenen af huset
Valois. En bilinje af detsamma, huset Valois-Orléans,
som härstammade från Karl VI:s broder, Ludvig af
Orléans, besteg tronen med Ludvig XII (1498-1515). Han
skilde sig från sin första gemål, Johanna, Karl VIII:s
syster, för att genom giftermål med Karl VIII:s
änka, Anna af Bretagne, bevara detta stora län åt
kronan. Äfven han hyste planer på Italien och gjorde,
utom på Neapel, anspråk äfven på Milano såsom sonson
till Valentina Visconti och denna släkts ende laglige
arfving. 1500 eröfrade han Milano, hvarpå han, i
förbund med Ferdinand den katolske af Aragonien, intog
Neapel (1501). Därifrån förjagades han dock (1503)
af sin bundsförvant, men förenade sig 1508 med påfven
Julius II, kejsar Maximilian och Ferdinand ("ligan
i Cambrai") mot Venezia för att eröfra dess område i
Italien. Men venezianerna förstodo att vända förbundet
emot Frankrike genom "heliga ligan" 1511, som dock
upplöstes genom påfvens död, men orsakade, att
fransmännen utjagades ur Italien. Genom den lifliga
beröringen med detta land spred sig äfven till F. den
nyss uppväckta ifvern för konst och vetenskap, hvilken
redan uti Italien hade burit rika frukter. Ludvigs
kusins son, af huset Valois-Angouléme, Frans I
(1515-47), återupptog företrädarens krigiska planer
och lyckades genom segern vid Marignano (1515) eröfra
Milano. Jämte Spaniens konung, Karl I (V), täflade
han därefter om tyska kejsarkronan, men misslyckades
och kom i krig med den nye kejsaren, som tillika
var länsherre öfver Milano. Detta var början till
F:s sekellånga strid med habsburgska dynastien, en
strid, som äfven afsåg att förebygga de faror för den
europeiska jämvikten, hvilka det habsburgska husets
ofantliga besittningar inneburo. Utgången af Frans’
fyra krig med Karl V (1521-26, 1527-29, 1536-38 och
1542-44) visade också, att F. var starkt nog att
bjuda sin motståndare spetsen, ty i den slutliga
freden, i Crépy (1544), afsade sig båda härskarna de
anspråk på hvarandras länder, hvilka anförts såsom
hufvudsaklig krigsorsak. Dessa krig ega dessutom
den stora betydelsen, att de först förenat Europas
skilda stater i större förbund och t. o. m. indragit
Turkiet i närmare förbindelse med västra Europa. Äfven
Sverige slöt nu sitt första fördrag med Frankrike
(i Montiers sur Saulx, 2 juli 1542). Frans I:s son,
Henrik II (1547-59), förenade sig med Tysklands
protestanter emot kejsaren och lyckades på detta
sätt vinna biskopsstiften Metz, Toul och Verdun,
genom freden i Vaucelles (1556). Då Karls
efterträdare i Spanien, Filip II, med Englands hjälp
fortsatte kriget, kom Frankrike äfven i besittning
af Calais (1558). Henrik var förmäld med den
samvetslösa Katarina af Medici. Deras äldste son,
Frans II (1559-60), stod under sin korta regering
under inflytande af sin gemål, Maria Stuart, och
hennes morbröder, de ärkekatolske hertigarna af
Guise. Religionsfrågan blef nu hotande för F:s inre
lugn. De talrika protestanterna, eller, som de i
F. kallades, hugenotterna, räknade bland sig flera
af F:s mest framstående män, såsom konung Anton af
Navarra och hans käcke broder, prins Ludvig af Condé,
amiral Coligny m. fl. Fåfängt hade Henrik II, genom
ediktet i Écouen (1559), stadgat dödsstraff för dem,
som bekände sig till protestantismen; hugenotterna
blefvo allt talrikare och understöddes af ett stort
med Guisernas makt missnöjdt parti. Ett religionskrig
var nära att utbryta, då Frans’ död ändrade
ställningen. Hans broder, Karl IX (1560-74),
stod nämligen under ledning af sin moder, som ej ville
göra Guiserna öfvermäktiga genom att krossa deras
motparti. Hon lät därför kansleren l’Hôpital (1562)
utfärda ett toleransedikt, men detta respekterades
ej af hertig Frans af Guise, hvarför religionskriget
utbröt s. å. ("Hugenottkrigen", 1562-98). Hugenotterna
hade i början öfverhand och intogo flera fasta
platser, bland dem La Rochelle. Då beslöt Katarina
att låta röja deras hufvudman ur vägen. Natten
till 24 aug. 1572 (Bartolomei-natten, se
d. o.) började blodbadet i Paris och fortsattes sedan
i provinserna. Följden blef, att striden upplågade
ännu häftigare. Hugenotternas anförare var nu den
unge Henrik af Navarra. När Karls broder, Henrik III
(1574-89), ej förmådde bevara katolicismens öfvermakt,
bildades ett fanatiskt parti, ligan (1576), som med
alla medel skulle bekämpa kättarna. Inbördeskriget var
icke blott religiöst, det blef äfven politiskt. Ty
då Henrik III:s yngste broder 1584 afled, skulle
efter den barnlöse konungens död kronan öfvergå till
Henrik af Navarra. Ligan uppbjöd hela sin styrka för
att förhindra detta och erhöll t. o. m. spansk hjälp,
men blef slutligen så hotande för den svage konungen,
att han tvangs att kasta sig i hugenotternas armar. I
spetsen för deras arméer ryckte han sedan mot Paris,
då han mördades (1589). Litt.: Viollet, "Histoire
du droit civil français" (1893) och "Histoire
des institutions politiques et administratives de
la France" (II, 1898), Denifle, "La guerre de cent
ans et la désolation des églises de France" (1899),
N. Valois, "Le conseil du roi aux XIV:e, XV:e et
XVI:e siècles" (1888), Leroux, "Recherches critiques
sur les relations politiques de l’Allemagne et de
la France" och "Nouvelles recherches ... de 1378 à
1461" (1892), Ch. Petit-Dutaillis, "Histoire politique
de la France au XIV:e et au XV:e siècle" (1902),
Du Fresne de Beaucourt, "Histoire de Charles VII"
(6 bd, 1881-91), och Maulde la Clavière, "Histoire
de Louis XII" (6 bd, 1889-93).
Huset Bourbon (1589-1792). Den nye konungen
Henrik IV (1589-1610) hade emot sig hela det
katolska, af Spanien understödda, F. Då hans segrar
ej kunde kväfva motståndet, öfvergick han 1593 till
katolicismen. Då öppnade Paris sina portar (1594),
och den ena provinsen efter den andra föll i hans
händer. För att för framtiden skydda sina förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
