Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det första uppslaget till en fransk nationalkänslas
uppkomst. Under hans tid grundlades universitetet
i Paris, inrättades en pärsdomstol, ordnades
förvaltningen och rättsväsendet. Han lämnade sålunda
ett starkt rike åt sin kraftige son, Ludvig VIII
Lejonet (1223-26), som dock snart afled, efterlämnande
en 11-årig son, Ludvig IX den helige (1226-70). Under
dennes minderårighet rasade kriget mot albigenserna
(1209-29). Ehuru Ludvig var mer böjd för fredliga värf
än för krig, företog han två korståg, ett till Egypten
(1249) och ett till Tunis (1270), under hvilket senare
han dog. Förhållandet till England ordnades genom
fördraget i Paris (1258), där Ludvig öfverlät Guienne
som län åt Henrik III, som afstod från alla sina
andra franska provinser. Ludvig ordnade rättsväsendet
genom sin lagbok (Établissements de S:t Louis)
och genom att med kraftig hand bekämpa de feodala
missbruken. I pärsdomstolen, som började kallas
parlament, insatte han äfven skickliga jurister. Redan
på hans tid hade konungamakten vunnit sådan styrka,
att den kunde genomdrifva, att hvarje undersåte
skulle ega rätt att vädja från länsherrarnas dom
till konungens. (Om den Ludvig den helige tillskrifna
pragmatiska sanktionen 1268, som skulle ha förskaffat
franska kyrkan en friare ställning till påfvestolen,
än andra rikens kyrkor hade, se Gallikanska
kyrkan.) För öfrigt utvidgade han, liksom hans
företrädare, kronans omedelbara besittningar genom
att vid hvarje lägligt tillfälle indraga större och
mindre län. Hans son, Filip III den djärfve (1270-85),
var svag och osjälfständig, men sonsonen, Filip IV
den sköne (1285-1314), var en lika kraftfull som
hänsynslös regent. Genom giftermålsförbindelser och
lyckosamma krig förstorade han sitt land; genom den
rika Tempelherreordens tillintetgörande förvärfvade
han sig betydande rikedomar; genom sin strid med
påfven Bonifatius VIII bidrog han mer än någon annan
till påfvemaktens störtande. Han förmådde äfven en
af Bonifatius’ närmaste efterträdare, Klemens V,
att 1309 öfverflytta till Avignon, där påfvarna
sedan residerade tiil 1376 ("påfvarnas babyloniska
fångenskap"). Under striden med påfven inkallade
Filip för första gången (1302) det tredje ståndet
l. fullmäktige för borgerskapet till riksdagen,
états généraux (se d. o.). Äfven i andra afseenden
verkade han kraftigt för den inre utvecklingen. Alla
hans tre söner blefvo konungar, Ludvig X ("Louis le
Hutin", 1314-16) - hvilken efterträddes af sin son,
Johan I Postumus (född och död i nov. 1316) -
Filip V den långe (1316-22) och Karl IV den sköne
(1322-28). Då med undantag af Ludvig X ingen af dem
efterlämnade någon son, bestegs tronen af Filip den
skönes brorson Filip af Valois. Litt.: Monod, "Études
sur l’histoire d’Hugues Capet" (i "Revue historique",
1885), Imbart de la Tour, "Les élections épiscopales
dans l’église de France du IX:e au XII:e siècle"
(1891), Luchaire, "Louis VI le gros" (1890) och
"Manuel des institutions françaises" (1892), Thompson,
"The development of the french monarchy under Louis
VI le gros" (1895), A. Cartellieri, "Philipp II August" (I, 1898,
II, 1906), d’Arbois de Jubainville, "Histoire des
ducs et des comtes de Champagne" (1859-69), Vuitry,
"Études sur le régime financier de
la France avant la révolution de 1789" (I, 1879), Le
Nain de Tillemont, "Vie de Saint Louis" (1847-51),
Lecoy de la Marche, "La France sous Saint Louis"
(s. a.), och E. Boutaric, "La France sous Philippe
le Bel" (1861).
E. A-t.
Huset Valois (1328-1589). Mot Filip VI (1328-50)
uppträdde Edvard III af England, Filip den skönes
dotterson, med anspråk på tronen och gaf uppslag
till det blodiga "hundraårskriget" (1339-1453) mellan
England och F. (Jfr England, sp. 613.) Fransmännens
flotta blef slagen vid Sluys (1340); deras här
besegrades vid Crécy (1346) och vid Poitiers (1356),
där Filips son, Johan II den gode (1350-64), blef
tillfångatagen. Under hans fångenskap uppstodo inre
oroligheter i F. Ständerna hade redan 1355 fordrat och
1357 genomdrifvit att själfva få öfvervaka, hur deras
bevillningar användes. Då regenten, Johans son Karl,
sökte göra detta beslut om intet, utbröt ett uppror
i Paris, och samtidigt därmed reste sig (1358) de
hårdt förtryckte bönderna. Båda upproren (böndernas
är kändt under namnet la jacquerie) blefvo emellertid
inom kort kufvade; men F:s härigenom nedsatta krafter
nödgade till en fred med England i Brétigny (1360),
hvari Edvard afstod sina anspråk på F:s tron och på
Normandie, men erhöll med full suveränitet Guienne,
Gascogne, Poitou, Saintonge, Angoumois, Ponthieu och
Calais (se kartong till ofvannämnda karta). Under
Johans son, Karl V den vise (1364-80), utbröt
åter kriget 1368, och fransmännen lyckades under
konnetabeln Du Guesclin fråntaga engelsmännen allt,
utom Calais. Då Karls son, Karl VI <sP>den folkkäre</sp>
(1380-1422), efter en kort tids regering blef
vansinnig, utbröt inom F. en häftig strid mellan två
mäktiga partier, det burgundiska och det orleanska
(les Bourguignons och les Armagnacs), om rätten till
regeringen. Förbittringen gick slutligen så långt, att
det burgundiska partiets chef, Johan den oförskräckte,
sökte hjälp hos Englands konung Henrik V. Denne vann
slaget vid Azincourt (1415) och hyllades (1420) af
partiet såsom F:s konung (jfr England, sp. 614). Till
landets lycka dog Henrik snart (1422). De engelska
vapnen fortforo emellertid att ha öfverhanden under
början af Karl VII:s långa regering (1422-61). Redan
var norra F. eröfradt, och Orléans, nyckeln till det
södra, hotades, då Jeanne d’Arc uppträdde, ingaf
de misströstande mod, väckte nationalkänslan och
undsatte Orléans (maj 1429). Detta var vändpunkten
i kriget. Väl fick "Jungfrun af Orléans", såsom hon
kallades, 1431 bestiga bålet, men den anda hon väckt
öfverlefde henne. Den ena provinsen efter den andra
återtogs, och sedan engelsmännens fältherre, Talbot,
stupat (1453), upphörde kriget af sig själf. Calais
och öarna i Kanalen utgjorde allt, som stannade i
Englands ego. Jämsides med befrielsekrigets fortgång
skedde en genomgripande inre utveckling, ledd af
Jacques Coeur (se d. o.). 1439 beviljade ständerna en
stående skatt (la taille) till krigshärens underhåll,
och denna skatt satte konungen i tillfälle att (1445)
bilda en stående här (15 compagnies d’ordonnance),
den första i Europa. - Finansväsendet ordnades (1443),
parlamentens (öfverdomstolarnas) antal ökades, och
genom sanktionen i Bourges (1438) infördes i franska
kyrkan de reformer, som beslutits på kyrkomötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
