Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först under 1600-talet lyckades detta. I århundradets
början grundlade Champlain o. a. Canada, senare och
under den tid, då Colbert ledde F:s kolonialpolitik,
höll F. på att gå förbi Europas öfriga stater på
detta område. I Amerika utvidgades Canada genom
djärft framträngande åt v., och Mississippibäckenet
lades under franskt välde; både i den västindiska
övärlden, på Senegambiens kust i Afrika och i Indien
fingo fransmännen besittningar, som kunde ha blifvit
kärnan i ett kolonialt världsvälde. Men redan i slutet
af Ludvig XIV:s regering börjar en tillbakagång,
som under Ludvig XV blef än våldsammare. Genom
frederna i Utrecht (1713) och i Paris (1763) blef
F. nästan alldeles utdrifvet ur Nord-Amerika, under
Sjuåriga kriget gick England förbi det uti Indien samt
fråntog det Senegambien. Väl återfick F. detta land
m. m. genom freden i Versailles (1783), men under
de napoleonska krigen miste det åter nästan allt
hvad det egde af kolonier till England. I freden i
Paris 1814 lofvade detta land likväl att återlämna
sina eröfringar för att på detta sätt underlätta den
bourbonska restaurationen, och F. egde alltså efter
denna fred Martinique och Guadeloupe samt hälften af
S:t Martin i Västindien, S:t Pierre och Miquelon vid
Newfoundland, Senegambien och Réunion (Bourbon) samt
vissa rättigheter på Madagaskar i Afrika, vidare Mahé,
Karikal, Pondichéri, Yanaon och Chandarnagar på Västra
indiska halfön i Asien. En större utveckling fick det
franska kolonialväldet först genom Algers eröfring
1830 och det därmed började besittningstagandet af
Algeriet. Under Ludvig Filips regering besattes
1841-43 bl. a. nya områden i Väst-Afrika (Gabun
etc.), 1842-47 i Oceanien (Tahiti, Tuamotu, Tubuai,
Marquesas- och Mangarevaöarna), under Napoleon
III förstorades Senegal och förvärfvades Kochinkina
(1858-67), Nya Kaledonien (1853), och under den tredje
republiken har området utvidgats med Tunisien, som
ockuperades 1881, Tonkin (1885), protektoratet öfver
Kambodja och Annam, intagandet af östra Siam. De
franska besittningarna i Annam, Tonkin och angränsande
trakter förenades 1887 till generalguvernementet
Franska Indo-Kina (se d. o.). I främsta rummet har
F. emellertid under senare år lagt under sig stora
delar af Afrika. Alltsedan 1878 ha fransmännen genom
nästan oafbrutna expeditioner ifrån Senegambien steg
för steg trängt fram till Niger, vidare till Tsadsjön
och oaserna i det inre Sahara, och dessa områden
ha förenats med de äldre besittningarna på Afrikas
västra och norra kuster samt på Guineakusten, så att
nu nästan hela nordvästra Afrika hör under det franska
väldet (se Afrikas karta, bd I). Dessutom har det i
andra delar af kontinenten grundlagt kolonien Franska
Kongo samt Obok (1862-83) och eröfrat Madagaskar
(1895), där det redan egde äldre anspråk. Däremot
misslyckades Marchands försök att från v. flytta
det franska väldet fram till Nilen (1899). -
Grundvalen för kolonialförvaltningen bildar än i
dag senatsbeslutet af 3 maj 1854, i hvilket endast
mindre betydande ändringar gjorts. Den viktigaste
är den, att Algeriet utbrutits ur det koloniala
förvaltningssystemet och nu förvaltas väsentligen
såsom de franska departementen (se Algeriet) samt
att i Bortre Indien (Extrême Orient) en kolonial
själfstyrelse håller på att genomföras. Kolonierna
lydde i äldre tider under marinministern, men 1881
upprättades
ett särskildt ministerium för kolonierna,
medan skyddsstaterna (protektoraten) lyda under
utrikesministeriet. - Hela kolonialväldet, inklusive
Algeriet och protektoraten, beräknas omfatta 10,98
mill. kvkm. och 51,3 mill. inv. Närmare uppgifter
om de olika koloniernas areal och folkmängd visar
följande tabell.
| Areal i kvkm. | Folkmängd | ||
| I. Algeriet | 890,000 | 4,801,475 | (1901) |
| II. Öfriga Afrika: | |||
| 1) Tunisien (protektorat) | 167,400 | 1,820,000 | |
| 2) Franska Väst-Afrika | 1,737,400 | 12,700,000 | |
| 3) Intressesfären i Sahara | 5,037,400 | 790,000 | |
| 4) Franska Kongo | 1,762,000 | 8,500,000 | |
| 5) Franska Somalikusten (Obok m. m.) | 21,000 | 50,000 | |
| 6) Madagaskar | 592,100 | 2,644,672 | (1904) |
| 7) Réunion | 1,980 | 173,192 | (1897) |
| 8) Mayotte o. Komorerna | 1,978 | 85,000 | |
| 9) S:t Paul, N. Amsterdam och Kerguelen | 3,487 | – | |
| Afrika | 10,214,700 | 31,600,000 | |
| III. Asien: | |||
| 1) Indiska besittningar | 509 | 273,185 | (1901) |
| 2) Franska Indo-Kina | 663,700 | 18,925,988 | (1904) |
| däraf Kochinkina | 56,900 | 2,973,128 | (s. å.) |
| Kambodja | 96,900 | 1,332,691 | (s. å.) |
| Annam | 135,000 | 7,096,465 | (s. å.) |
| Tonkin | 119,200 | 6,431,470 | (s. å.) |
| Laos | 255,000 | 912,074 | (s. å.) |
| Kuang-tsjéou | 700 | 180,160 | (s. å.) |
| Asien | 664,200 | 19,199,173 | |
| IV. Amerika: | |||
| 1) S:t Pierre o. Miquelon | 242 | 6,482 | (1902) |
| 2) Guadeloupe | 1,603 | 157,806 | (1901) |
| Dependenser | 267 | 24,612 | (s. å.) |
| 3) Martinique | 988 | 207,011 | (s. å.) |
| 4) Franska Guyana | 78,900 | 32,908 | (s. å.) |
| Amerika | 82,000 | 428,819 | |
| V. Söderhafvet: | |||
| 1) Nya Kaledonien och Loyaltyöarna | 19,823 | 51,865 | (1901) |
| Chesterfieldöarna | 0,8 | – | |
| 2) Wallisöarna (skyddsland) | 96 | ||
| 3) Futuna och Alofi (skyddsland) | 159 | 6,000 | |
| 4) Oceaniska besittningar (Tahiti, Öarna under vinden, Marquesas-, Tuamotu-, Gambier- och Tubuai-öarna | 4,140 | 31,000 | |
| 5) Clipperton-ön | 6 | obebodd | |
| Söderhafvet | 24,225 | 89,000 | |
| Summa | 10,984,700 | 51,317,000 | |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
