Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1003-1004 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotografi - Fotografiska föreningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

färgsyntesen till användning. I detta fall är det fråga
om färgämnen, som hvart och ett absorbera vissa
ljussorter. De tre komponenterna (en gul, en röd och
en blå färg) bilda här tillsammans svart. Gult och
blått bilda grönt, gult och rödt orange (se planschen,
fig. B), alla andra biandfärger bildas i den mån de
olika komponenterna ingå. Man framställer efter de
tre delnegativen tre färgade positiva bilder. Den
gula kopieras efter det bakom det blåvioletta filtret

Fig. 19. Kromoskop.

tagna negativet, den röda efter det bakom det
gröna och den blå efter det bakom det orangeröda
filtret tagna. De färgade delbilderna framställas
t. ex. genom pigmentförfarandet (se d. o.) på
celluloidfolier. Om man sedan lägger dem på hvarandra,
så att de noga passa, erhålles en bild i naturliga
färger. Sin utan jämförelse största användning
har trefärgsfotografien fått i förening med de
fotomekaniska tryckförfarandena. Man framställer
efter de tre delbilderna tre tryckformar, t. ex, i
autotypi, och trycker dem med sina resp. färger (gult,
rödt, blått) ofvanpå hvarandra, hvarvid de olika
biandfärgerna uppstå (se planschen, fig. B). Detta
förfarande, som kallas trefärgstryck, har fått
stor användning i praktiken. Till trefärgsmetoden
hör äfven Jolys färgfotograferingsförfarande. Här
äro de tre ljusfiltren förenade till ett enda, som
består af ett system intill hvarandra liggande, fina,
parallella linjer i de tre färgerna orangerödt, grönt
och blåviolett. Genom detta filter och i kontakt med
detsamma tages på en pankromatisk plåt ett negativ,
efter hvilket ett glaspositiv framställes. Lägges
detta diapositiv i kontakt med det vid tagningen
använda filtret, framträder vid genomsikt en bild
i färger. På grund af linjernas finhet urskiljer
nämligen ej ögat de enskilda färgerna, utan dessa
sammanfalla i ögat och bilda i enlighet med den
additiva färgsyntesen de olika biandfärgerna. Ett
bildställe, på hvilket alla tre linjerna äro
öppna, synes därför hvitt; täckas på ett ställe de
blåvioletta linjerna, synes stället gult, då grönt
och orangerödt bilda gult, etc. (jfr planschen:
additiv färgblandning).

Ett till sin princip liknande förfarande är det
av bröderna Auguste och Louis Lumière
utarbetade och 1904 offentliggjorda autokromförfarandet;
i stället för linjer bestå filtren här
af små färgade korn. En glasskifva förses med ett
lager af genomskinliga, mikroskopiskt små orangerödt,
grönt och blåviolett färgade stärkelsekorn, fasthållna
med ett lämpligt bindemedel, och öfvergjutes med en
pankromatisk bromsilfveremulsion. Om en sådan plåt
belyses genom glaset, tjänstgör hvarje litet korn
såsom ljusfilter, och det bakom de resp. filtren
liggande bromsilfret blir af ljuset påverkadt, i
den mån det genomsläppes. Det efter framkallningen
erhållna negativet visar i genomsikt föremålets
komplementfärger. Förvandlar man den negativa bilden
till en positiv, hvilket sker genom att behandla
den framkallade (icke fixerade) plåten med en med
svafvelsyra surgjord kaliumpermanganatlösning, hvarvid
det metalliska silfret löses bort, och därpå med en
framkallare reducerar det återstående bromsilfret,
erhålles en bild, som i genomsikt visar föremålets
färger.

Ang. skydd för eganderätten till fotografiska alster
se Eganderätt, sp. 1413. - Litt.: "Fotografisk
tidskrift", Schmidt-Roosval, "Kompendium i praktisk
fotografi", G. Malmberg, "De första stegen i
amatörfotografi", E. Vogel, "Handbok i praktisk
fotografi", H. W. Vogel, "Photochemie", A. Miethe,
"Lehrbuch der praktischen photographie", I. M. Eder,
"Ausführliches handbuch der photographie",
A. Lainer, "Lehrbuch der photographischen chemie und
photochemie", och Ch. Fabre, "Traité encyclopédique
de photographie". J. Htzg.

Fotografiska föreningen är sedan hösten 1889 namnet
på den i Stockholm 29 maj 1888 efter inbjudning
af läraren i konsthistoria vid Akademien för
de fria konsterna G. Tore Ericsson stiftade
Svenska fotografiamatörföreningen, hvilken
afsåg att vara en sammanslutning af personer,
som utöfva fotografien för sitt nöjes skull eller
för vetenskapliga o. d. ändamål. Samtidigt med
namnförändringen utvidgades verksamhetsområdet,
på samma gång som tillträde till föreningen stod
öppet för alla. Medlemmarnas antal har varit 150-
200. Sammanträdena hållas en gång i månaden,
utom sommarmånaderna, hvarvid förekomma föredrag
i tekniska och konstnärliga ämnen, förevisning
af skioptikonbilder m. m. Föreningens litterära
organ har sedan 1888 varit "Fotografisk tidskrift"
(se d. o.). Föreningen har dessutom utgifvit
"Meddelanden 1894", anordnat offentliga fotografiska
utställningar och tog 1890 initiativet till utredande
af frågan om skydd mot efterbildning af fotografiska
alster. Resultatet häraf blef lagen ang. rätt att
återgifva fotografisk bild, som trädde i kraft
1 jan. 1898. - Bland öfriga svenska fotografiska
föreningar märkas Svenska fotografernas förbund (se
d. o.), Göteborgs fotografiamatörförening, Uppsala
fotografiförening, Lunds fotografiska förening,
Jönköpings amatörfotografförening, vidare föreningar
i Sundsvall, Karlstad och Linköping samt möjligen
flerstädes. Svenska fotografsamfundet stiftades 1903
och upphörde med 1906 års utgång.

I utlandet har föreningsväsendet inom fotografiska
kretsar tagit stora dimensioner. Så hade 1906 Tyskland
162 föreningar, däraf 35 af yrkesfotografer och 122
af amatörer; s. å. hade Österrike 30, Belgien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>