Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foteviken - Fotfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
danske konungen Nils och dennes son, Magnus,
Knut Lavards mördare, å ena sidan, samt den
mördades broder Erik Emune, å den andra. Magnus
stupade, och Nils måste fly. Jfr Steenstrup,
"Fotevig" (i dansk "Hist. tidsskr.", 6:e række, bd
IV). (V. S-g.)
Fotfolk l. Infanteri, krigsv., är af de
tre vapenslagen det, som strider till fots. Fotfolket
är numera väpnadt med bakladdningsgevär, som är
försedt med bajonett, och det kan strida såväl
anfallsvis som försvarsvis, såväl på afstånd, med
eldvapen, som på nära håll, med bajonetten. Det kan
således på egen hand utkämpa en strid och är det
enda själfständiga vapnet; det kan uppträda i all
mark, där en människa kommer fram; det är lättast
att anskaffa, utrusta, utbilda och underhålla,
hvarför det äfven är det talrikaste och förnämsta
vapnet. I de stora arméerna finnes, jämte det
vanliga fotfolket, en mindre del lättare utrustadt
och i skjutning synnerligen utbildadt fotfolk, såsom
jägare, skyttar o. s. v. Fotfolkets grundenhet är
bataljonen, som vanligen fördelas i fyra kompanier
och på krigsfot räknar 800-1,000 man. Tre eller
fyra (undantagsvis två) bataljoner förenas till ett
regemente, två (undantagsvis tre) regementen till
en brigad, och två eller (någon gång) tre brigader
till en division (fördelning). I Sverige finnes i
fredstid ingen enhet mellan regementet och divisionen
(arméfördelningen). - Fotfolket var sedan äldsta
tider antingen tungt eller lätt. Det förra bar vapen,
afsedda hufvudsakligen för handgemäng, såsom svärd
och spjut, hade skyddsvapen, såsom hjälm, harnesk och
sköld, samt uppställdes i djupa slaghopar, då däremot
det senare förde kastvapen, såsom båge, kastspjut
och slunga, saknade skyddsvapen eller hade endast
obetydliga sådana samt svärmade framför de tunga
slaghoparna och inledde striden. Det tunga fotfolket,
som hade största anseendet, rekryterades af de frie
medborgarna (såsom i Grekland; jfr Falang) eller af
det äldre manskapet (såsom i Rom; jfr Legion), medan
det lätta sammansattes af slafvar eller af de yngste
medborgarna. Under hela forntiden var fotfolket härens
egentliga styrka; men under medeltiden förlorade
det sin betydelse i jämförelse med rytteriet,
hvilket under riddarväsendets dagar helt och
hållet fällde utslaget på stridsfälten. Eldvapnens
införande återskänkte fotfolket öfvervikten, och
dess betydelse har alltsedan nyare tidens början
varit i stigande. Det bestod äfven då af två slag:
tungt, pikenerare, väpnadt med rustning och blanka
vapen samt uppställdt i stora kvadrater, och lätt,
musketerare, utan skyddsvapen, men försedt med
eldvapen (musköt) och uppställdt utomkring eller
i hörnen af de tunga slaghoparna. Denna klumpiga
uppställning utbyttes af Morits af Oranien mot en
tunnare och smidigare. Gustaf II Adolf fortsatte i
hans spår. Han förtunnade uppställningen (på 6,
stundom endast 3 led), lättade musketerarnas
utrustning och åvägabragte större samverkan
mellan de båda slagen af fotfolk. Mot trettioåriga
krigets slut bortlade pikenerarna rustningen, och
vid öfvergången till 18:e årh. hade piken blifvit
utbytt mot geväret med bajonett. Från den tiden fanns
således endast ett slag af fotfolk. Under hela 17:e
årh. indelades fotfolket i regementen, och under
senare hälften af samma årh. infördes bataljonen
såsom stridsenhet. Uppställningen förtunnades
småningom till tre led; fotfolket uppställdes till
detta djup på två långa linjer bakom hvarandra,
hvilka på inga villkor fingo brytas. Detta var den
hufvudsakligen af preussiske konungen Fredrik Vilhelm
I och furst Leopold af Anhalt-Dessau utarbetade
linjartaktiken, hvilken bragtes till sin fulländning
af Fredrik II. Ett försök att återinföra lätt fotfolk
gjordes, ehuru utan framgång, medelst uppsättande af
jägarbataljoner. Under franska revolutionens tider
kämpade hopar af oöfvade krigare, som rusade på i
djupa massor, i kolonner, föregångna af skyttar i
spridd ordning, tiraljörer. Småningom ordnade sig
förhållandena, och ett nytt stridssätt genomfördes
under Napoleon I. Fotfolket indelades i halfbrigader,
sedermera kallade regementen (på 3 bataljoner),
i brigader och i divisioner. Det franska fotfolkets
indelning och stridssätt infördes småningom i alla
arméer. Jämte det vanliga fotfolket nyttjades lätt
fotfolk, som vanligen utgjorde en del af bataljonen
och skulle inleda striden genom att uppträda i spridd
ordning, hvarefter bataljonens slutna massa skulle
utföra ett samladt anfall. Med införandet af rafflade
gevär och kanoner, första gången använda i italienska
kriget 1859, och af bakladdningsvapen, som kommo
till användning under nordamerikanska kriget 1862-65,
fick den spridda ordningen allt större betydelse, och
sedan österrikarnas slutna anfall 1866 misslyckats mot
preussarnas kompanikolonner och utvecklade skyttar,
gjorde sig ett nytt stridssätt gällande, och detta har
hand i hand med vapnens ytterligare förbättring allt
mera fulländats. - Fotfolkets stridssätt bestämmes
i våra dagar af de snabb- och långskjutande gevärens
förmåga att hastigt samla en ytterst liflig eld på en
punkt och att förlägga denna på ganska långt af stånd
från de skjutande. Eldstriden har därför blifvit af
öfvervägande betydelse, och bajonettstrid förekommer
mera sällan. Stridsledningen måste följaktligen
gå ut på att draga så stor fördel som möjligt
af elden, på samma gång dennas härjningar tvinga
till en gles formering af de i striden invecklade
trupperna. Inkomna inom området för fiendens
artillerield (stundom 3-4 km. från hans ställning),
måste bataljonerna dela sig kompanivis på två eller
flera linjer, af hvilka den främsta har till uppgift
att utföra själfva eldstriden, under det att de andra
afses att förstärka den främsta och att gifva styrka
åt anfallet. Främsta linjens kompanier utvecklas på
en eller flera efter hvarandra följande tunna linjer
och rycka fram så långt som möjligt, innan de sluta
tillsammans och öppna eld. Under skydd af denna
eld springer skyttelinjen, antingen hel och hållen
på en gång eller kompani- eller plutonsvis eller i
ännu mindre delar framåt ett stycke, stannar, kastar
sig ned och skjuter. De bakom skyttelinjen varande
afdelningarna, reserverna, följa efter den förra
i mer eller mindre upplöst formering och insättas,
hvar detta behöfves, för att få skyttelinjen framåt
och för att öka dess eldkraft, hvarvid artilleriet
bör medverka. Visar det sig omöjligt att komma längre
fram, nödgas skyttelinjen stanna och tvingas möjligen
att medelst sina medförda verktyg uppkasta enkla skydd
för att i dessa afbida omslag. Synes elden ha gjort
afsedd verkan, d. v. s. skönjes någon afmattning i
fiendens eld, skrider den förstärkta skyttelinjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
