Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fosforförgiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lefvern sväller starkt, mest genom den starka
fettanhopningen; gallafsöndringen aftager. Till följd
af lefverns sjukliga förändring samt af bildningen
af gallfärgämne från förstördt hemoglobin uppträder
gallfärgämne i blodet och ger anledning till gulsot
(icterus). Till följd af fettdegenerationen i
blodkärlens väggar blifva dessa sköra, och på grund
däraf inställa sig blödningar i alla möjliga organ,
bl. a. näsblödningar, blodkräkningar, blodiga
afföringar och blödningar från de kvinnliga
könsorganen. Hos hafvande kvinnor uppträda
vid fosforförgiftning blödningar i lifmodern
och i moderkakan, hvarigenom fostret dödas och
bringas att afgå. Denna egenskap hos fosforn har,
särskildt hos oss i Sverige, under en följd af år
gifvit anledning till en omfattande användning
af fosfor (i synnerhet fosfortändstickor) såsom
fosterfördrifningsmedel. Detta olycksaliga
förfaringssätt har kostat många hundra kvinnor
lifvet. Från midten af 1870-talet spred sig
"epidemien" från landskap till landskap, och antalet
dödsfall tilltog raskt, tills ändtligen 30 mars
1900 en förordning utkom och trädde i kraft 1 juli
1901 med förbud mot försäljning af fosforstickor,
hvarefter antalet fosforförgiftningar nästan med ett
slag sjönk till ett minimum. - Fosforns giftighet är
betydande. Är den fint fördelad eller löst t. ex. i
olja, förorsaka 15 mg. hos vuxen människa svår
förgiftning och 50 mg. död; hela stycken fosfor äro på
grund af svårlösligheten vida mindre farliga. Barn äro
stundom ytterligt känsliga: en 2-åring dog af 1,2 mg.,
gifna i lefvertran under loppet af 3 dagar. Den akuta
fosforförgiftningen utvecklar sig på ett egendomligt
sätt. En eller några timmar efter giftets intagande
uppträda obehag och smärtor i magtrakten, kanske
en eller annan kräkning. Dessa symtom gå emellertid
snart öfver, och under en eller ett par dagar känner
sig vederbörande åter kry och tror, att allt är
öfver. Under tiden har emellertid giftet uppsugits,
och efter 2-3 dagar följa nu åter magsmärtor,
kräkningar, diarré, gulsot, blödningar samt höggradig
matthet och svaghet. Urinen, som snart blir mycket
sparsam, innehåller utom ofvannämnda abnorma produkter
äfven ägghvita och fettdegenererade njurepitel,
fettdroppar m. m. Under tilltagande kollaps inträder
döden efter några dagar, en vecka eller mera. - Den
akuta fosforförgiftningen behandlas med magsköljning
eller kräkmedel samt med ingifvande af gammal, rå
terpentinolja, 2-4 gr. i dosen upprepade gånger, samt
slemmiga vätskor. Den råa terpentinoljan befordrar
fosforns oxidation, hvarvid den blir ofarlig. Fett,
olja, mjölk o. d. undvikas, då de befordra lösning och
uppsugning af fosforn. På bindväf utöfvar fosforn ej
sällan, särskildt i små, under längre tid upprepade
doser en irritation, ledande till ökad utveckling af
dessa väfnader, så t. ex. i magslemhinnan, lefvern och
njurarna. Om vid en akut fosforförgiftning patienten
lefver längre tid, kan allt fettet jämte en mängd
sönderfallna lefverceller resorberas ur lefvern
och till följd af stödjebindväfvens förökning och
efterföljande skrumpning organet blifva abnormt
litet och fast - s. k. atrofisk lefver irros. -
Intressantast är verkan af helt små, upprepade
fosfordoser på benväfven, särskildt hos unga, växande
individer. Hos dem utbildas en abnormt riklig mängd
fast, kompakt benväfnad, på bekostnad såväl af de
rörformiga benens
märgkanaler som de korta benens svampiga
(spongiösa) substans; t. o. m. de ytterst
fina s. k. Haverska kanalerna (för den kompakta
benväfnadens näring) blifva mycket trängre än
vanligt. Denna egenskap hos fosforn ligger till
grund för de förändringar i käkbenen, särskildt
underkäken, hvilka väsentligen karakterisera den
s. k. kroniska fosforförgiftningen, som förekommer
hos arbetare i fabriker för framställning af fosfor
och af fosfortändstickor. Vid dålig skötsel af
mun och tänder med tandstensbildning, tandkaries
o. d., då fosfor (fosforångor?) får tillfälle att
komma i beröring med själfva käkbenets benhinna,
uppträder på denna en nybildning af ben, och då
samtidigt bakterier (varmikrokocker o. d.) komma
till från munhålan, framkallas en sjuklig process,
som leder till bortdöende (nekros) af käkbenet,
s. k. fosfornekros, antingen i form af större stycken
("sekvestrar") eller af små fragment. Äfven den genom
fosforretningen uppkomna, nybildade bensubstansen
("sekvesterlådan") kan delvis sönderfalla. Benstyckena
utstötas småningom under varbildning, och stora
delar af käkarna kunna under loppet af månader
eller år på detta sätt förstöras, om ej i tid
patienten undandrages giftets inflytande och det
sjuka aflägsnas genom en operation. Vid noggrann vård
af mun och tänder är faran för fosfornekros ej stor,
och på senare tid har sjukdomen blifvit sällsyntare,
sedan användningen af gul fosfor förbjudits och
hygienen inom fabrikslokalerna förbättrats m. m. (Jfr
k. förordn. 9 dec. 1896.) -
Till följd af sin inverkan på benväfnaden användes
fosforn af en del läkare, enligt uppgift med framgång,
som läkemedel, nämligen vid sjukdomar, som medföra
en utveckling af abnormt mjuk bensubstans, såsom vid
"engelska sjukan" (rakitis) eller en uppmjukning och
abnorm skörhet af redan utveckladt ben, t. ex. vid
s. k. osteomalaci. Många barnläkare anse nyttan af
fosforbehandling vid rakitis tvifvelaktig och frukta
med skäl det farliga giftet, som af och till verkar
skadligt äfven i de för barn brukliga, ytterst små
doserna - 0,1-0,3 mg. Läkemedlet ges vanligen i form
af Oleum phosphoratum, bestående af mandelolja med 1
proc. fosfor och 5 proc. eter, i lämplig grad utspädd
med fisklefverolja; äfven nyberedda piller kunna
användas. Maximaldosen för vuxen person är 1 mg. Den
förr brukliga användningen af fosfor likasom af vissa
moderna fosforhaltiga preparat såsom stimulerande
medel vid nervsjukdomar, svåra anemier o. d. saknar
säkert underlag.
Fosforväte är en särdeles giftig gas; redan
0,025-0,04 pro mille fosforväte i inandningsluften
dödar katter; effekten består i kortvarig retning och
därpå förlamning af centrala nervsystemet. Små, men
under ogynnsamma förhållanden dock säkerligen farliga
mängder fosforväte utvecklas vid arbeten med vanlig
gul fosfor och förekomma äfven (i mängder af 0,02-0,06
proc.) i acetylengas, som för belysningsändamål
framställes ur kalciumkarbid. Rätt betydliga mängder
fosforväte (jämte spår af arsenikväte) kunna vid
tillträde af vatten eller fuktig luft komma till
utveckling ur s. k. kiseljärn; vid transport af sådant
på fartyg ha flera gånger (jfr Tjerniak) det
utdunstade fosforvätet åstadkommit förgiftningar med
dödlig utgång. En sådan förgiftning yttrar sig med
ångestkänsla, tryck ocb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
