Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fosfor - Fosforbrons - Fosforer, fys., lysstenar. Se Bolognesiska lysstenen - Fosforescens 1. Fys Se Luminiscens 1. - Fosforescens 2. Bot. Se Fotogena bakterier och Lysved - Fosforescens 3. Om hafvets "fosforescens" se Mareld - Fosforescerande organ. Se Fiskar, sp. 409 - Fosforförgiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskaper än vanlig fosfor. Denna öfvergång är
emellertid reversibel; destillerar man röd fosfor
vid 260° i en kolsyreström, förvandlas den återigen
i gul fosfor, som kan förtätas i ett förlag. Röd
fosfor är mörkröd, oxideras icke i luften, är ej
giftig, löses ej i kolsvafla och antändes först vid
260°. Den har stor användning i tändsticksindustrien,
i synnerhet sedan den gula fosforns användning
blifvit förbjuden. I kemiskt hänseende hör fosforn
till de negativa elementen eller metalloiderna. I
sina föreningsförhållanden är den, liksom sina
närmaste släktingar (kväfvet och arseniken), ett
tre- till fematomigt element. Dess atomvikt är 31,0
och tecknas P. Med väte ger fosfor en förening PH3,
fosforväte, motsvarande ammoniak. Den är en färglös,
illaluktande, mycket giftig (se Fosforförgiftning)
gas, som har betydligt mindre basiska egenskaper
än ammoniak. Uti fosforvätet kan vätet, liksom
i ammoniak, ersättas af organiska radikaler,
då fosforhaltiga organiska baser uppstå. Vid
framställning af PH3 (ur fosforkalcium) bildas
samtidigt i små mängder flytande fosforväte P2H4 och
fast fosforväte P12H6. Med klor förenas fosforn i två
förhållanden. Den ena föreningen, PCl3, är flytande,
den andra, PCl5, är fast och kristalliserande. Vid
oxidation af PCl3 eller vid inverkan af litet
vatten på PCl5 bildas fosforoxiklorid POCl3, en
färglös vätska. Vid förbränning af fosfor i luft
bildas fosforsyreanhydrid, P2O5, en snölik,
hvit kropp, som med största begärlighet förenas med
vatten till hydrat l. fosforsyror. Af dessa hydrat
känner man den vanliga fosforsyran, ortofosforsyran,
H3O3PO, som är en stark, trebasisk syra,
pyrofosforsyran, H4O4P2O3,
som är en fyrbasisk syra, och
metafosforsyran, HOPO2, som är enbasisk. Dessa tre
hydrat äro olika syror; de två första sönderdelas
vid upphettning i vatten och metafosforsyra, som
är beständig vid hög temperatur. Metafosforsyran
bildar is- eller glaslika stycken, hvilka långsamt
lösas i vatten till en sur vätska, och kallas
acidum phosphoricum glaciale. Genom inverkan af
vatten på PCl3 uppstår fosforsyrlighet, PO3H3, som
bildar färglösa, lättlösliga kristaller och lätt
oxideras till ortofosforsyra. Ett ännu kraftigare
reduktionsmedel är underfosforsyrlighet, PO2H3,
som uppstår tillsammans med PH3, när fosfor upphettas
med koncentrerad kalilut enligt formeln:
P4 + 3KOH + 3H2O = PH3 + 3 PO2KH2.
P. T. C. (H. E.)
Fosforbrons, en legering af koppar och tenn, till
hvilken man vid smältningen satt en mindre mängd
fosfor för att befria legeringen från de koppar- och
tennoxider, som bildas vid smältningen och som
eljest vid gjutningen skulle göra gjutpjäsen otät
och förminska dess styrka. Fosforn tillsättes i form
af fosforkoppar, innehållande omkr. 10 proc. fosfor
och erhållen genom sammansmältning af fosforsyrad
kalk, kol, kvarts och metallisk koppar. Till
bronslegeringen sättas 1-5 proc. fosforkoppar,
och tillsatsen afpassas så, att all fosfor åtgår
för att aflägsna oxiderna; öfverskott af fosfor
skulle bidraga till att minska bronsens styrka. Vid
analys af fosforbrons finner man också sällan högre
fosforhalt än 0,01 proc. Fosforbronsen har väsentligt
större hållfasthet och seghet än vanliga bronser med
samma sammansättning. I utglödgadt tillstånd har den
en sträckhållfasthet af 35-40 kg./mm.2 samt en
tänjbarhet af omkr. 40 proc. Genom kallbearbetning stiger
hållfastheten ända upp till 100 kg./mm2. Gjuten
fosforbrons kan beräknas ha en hållfasthet af 20
kg./mm2. För fosforbrons, som skall smidas, plägar
tennhalten vara omkr. 5 proc., eljest omkr. 10
proc. Fosforbrons användes inom maskintekniken
för hårdare ansträngda maskindelar samt ofta
till propellrar o. d., emedan den anfrätes
af hafsvattnet väsentligt mindre än järn.
G. D.
Fosforer, fys., lysstenar. Se Bolognesiska lysstenen.
Fosforescens. 1. Fys. Se Luminiscens 1. - 2. Bot. Se
Fotogena bakterier och Lysved. - 3. Om hafvets
"fosforescens" se Mareld.
Fosforescerande organ. Se Fiskar, sp. 409.
Fosforförgiftning. Den gula fosforn (se Fosfor)
upptages långsamt ur tarmen på grund af sin ytterst
ringa löslighet i vatten. Uppsugningen sker mest
i ångform, i det att fosforn af dunstar; galla och
fett i tarmen befordra fosforns inträngande genom
tarmväggen. Den resorberade (uppsugna) fosforn
förblir länge oförändrad i sin giftiga form, emedan
den är ytterst svårtillgänglig för organismens
oxiderande krafter och endast småningom öfverföres
till jämförelsevis oskyldig fosforsyrlighet och
fosforsyra. Man har sökt förklara fosforns giftighet
genom antagandet, att den skulle i kroppen öfverföras
till synnerligen giftigt fosforväte. Detta är dock
antagligen icke riktigt, utan vid fosforförgiftning är
säkerligen fosforn själf verksam. Fosforn framkallar
blott en relativt obetydlig lokal retning. Bland
direkta organverkningar är blott en af vikt, nämligen
en vid stor dos framträdande verkan på hjärtat,
som medför en stark nedsättning af blodtrycket,
stundom plötslig död af hjärtförlamning. I öfrigt
utöfvar fosforn ett genomgripande inflytande
på ämnesomsättningen, på cellernas och organens
näringstillstånd. Den är ett synnerligen farligt
ämnesomsättningsgift. Vissa sönderdelningsprocesser,
särskildt af kväfvehaltigt material, ägghvita o. d.,
försiggå i större omfattning än normalt, hvarigenom
mängden kväfve i urinen snart ökas betydligt;
men dessa processer förlöpa tillika ofullständigt
och på ett abnormt sätt: mängden urinämne är ofta
relativt minskad, och i stället uppträda ammoniak i
ökad kvantitet samt leucin, tyrosin och peptonartade
kroppar jämte s. k. köttmjölksyra och gallfärgämne,
hvilket torde härröra från förstördt blodfärgämne,
då en mängd röda blodkroppar går under. Andra
omsättningsprocesser i kroppen, såsom oxidationerna,
äro hämmade; upptagandet af syrgas och afgifvandet
af kolsyra äro därför nedsatta. Såsom uttryck för
alla dessa rubbningar i ämnesomsättningen äro att
anse de degenerativa förändringar med anhopning af
fett, s. k. fettdegeneration (se
Degeneration), som uppträda i de flesta organ, framför
allt i lefvern, njurarna, hjärtat, skelettmusklerna
och blodkärlens väggar. Delvis torde denna anhopning
af fett bero på en nedsatt förmåga hos de förgiftade
cellerna att på normalt sätt förbränna fettet, delvis
äfven på ett abnormt rikligt uppträdande af fett
i de nämnda organen antingen till följd af en ökad
transport af fett till dessa eller möjligen genom
en fettbildning på platsen. Nu antydda förändringar
störa mer eller mindre organens förrättningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
