Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärilar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller genom skorstenspipan för att nå inomhus
förvarade honor. I samband därmed att hannen med
få undantag (t. ex. rotätarna) är den uppsökande
parten, är den lifligare i sina rörelser och har ofta
en annan vingform, som gör den mera snabbflugen.
Stundom har honan förkrympta vingar, såsom
hos frostfjärilarna eller i ännu högre grad hos
fjädertofsspinnaren. Stundom förblir honan t. o. m.
hela lifvet masklik, utan vare sig vingar, ben,
antenner eller ögon, såsom hos säckfjärilarna. Vida
vanligare än sådana ytterliga fall af könsdimorfism
äro de färgskillnader mellan könen, som ofta
återfinnas i synnerhet hos dagfjärilarna. Liksom hos
fåglarna är det i allmänhet hannarna, som äro prydda
med de vackraste färgerna, medan motsatsen är
mycket sällsynt. De obeskrifligt praktfulla färger
och de påfallande teckningar, som i synnerhet bland
tropiska länders fjärilar så ofta smycka hannarnas
vingar, äro utan tvifvel att betrakta som eggelsemedel,
afsedda att vid frieriet inverka på de
vanligen vida oansenligare färgade honorna. Andra
eggelsemedel ega vissa hannar i den blomliknande
doft, som de sprida, och hvilken anses utgå från
hudkörtlar i samband med egendomligt bildade
vingfjäll. Dessa s. k. hanfjäll l. doftfjäll kunna ha
mycket olika former, men äro alltid olika vingarnas
öfriga fjäll och saknas alltid hos honorna. Än äro
de spridda öfver framvingarnas hela yta, såsom
hos lycæniderna och kålfjärilarna, än äro de
samlade längs en eller flera af framvingarnas nerver,
såsom hos pärlemorfjärilar. Stundom ligga de
insänkta i fördjupningar på olika delar af
framvingarna samt täckas, då de ej användas, af
särskildt för detta ändamål ombildade stora fjäll.
Ovisst torde vara, om de ljud, som frambringas af
en del fjärilar, kunna betraktas såsom eggelsemedel,
hvarmed det ena könet söker inverka på det andra,
men i vissa fall blir det sannolikt, då ljuden
frambringas ensamt af hannarna eller, såsom Darwin
iakttagit hos en brasiliansk Papilioart, då två
fjärilar, sannolikt hanne och hona, jaga hvarandra
under starkt knäppande ljud. Fastän hannarna i
sin färgteckning vanligen mer aflägsnat sig från den
allmänna släkttypen, ha de i vissa fall liksom dragit
honorna med sig och öfverflyttat sina nyförvärfvade
färger äfven på dem, så att släkten finnas, inom hvilka
båda könen äro lika grant och påfallande färgade.
Stundom är det däremot honorna, som afvikit från
släkttypen. Sålunda uppträder Papilio Merope i olika
delar af Afrika med icke mindre än fyra olika honformer,
af hvilka blott den på Madagaskar förblifvit lik
hannen, medan hvar och en af de tre öfriga både
i form och färgteckning liknar någon inom samma
utbredningsområde lefvande fjärilart af en helt annan
familj, nämligen Danaidernas, hvars medlemmar äro
kända för att såsom oätbara lämnas i fred af
insektätande fåglar. I detta fall af könsdimorfism
afser därför färgolikheten ej att eggande inverka
på det andra könet, utan att meddela honan ett
skydd, som för henne såsom äggproducent är af
särskild vikt. Många andra fall äro kända, i hvilka
fjärilar, som ej af någon vedervärdig smak skyddas
från förföljelse af insektätande fåglar, skaffat sig
ett annat slags skydd genom att anlägga samma
dräkt som någon i trakten allmänt förekommande
oätlig fjärilsart af annan familj. Då emellertid
åtskilliga fall, i hvilka äfven två oätliga arter härma
hvarandra, äro kända, har det från många håll
blifvit bestridt, att den antydda förklaringen till
förklädnaden skulle vara den riktiga, och saken
kräfver ytterligare utredning. Däremot tycks det
vara uppenbart, att de fjärilar, som i sitt utseende
på ett slående sätt likna gaddsteklar af olika slag,
anlagt denna förklädnad för att komma i åtnjutande
af den respekt, som de nämnda steklarna tack vare
sitt fruktansvärda vapen ingifva. Synnerligen
påfallande blir detta, då härmningen ej inskränker
sig till färgteckning och form, utan äfven yttrar
sig i hotande rörelser af samma slag som
gaddsteklamas, då de bereda sig att sticka (se
Stekelfjärilar och Syntomidæ). – En annan hos
fjärilar i senare tid mycket uppmärksammad
företeelse är den s. k. årstidsdimorfismen, hvarmed
förstås det förhållandet, att hos en del fjärilar, som
uppträda i två årliga släktled, de särskilda
släktleden kunna visa större eller mindre olikheter,
stundom t. o. m. så stora, att de ansetts som skilda
arter, innan deras samhörighet blifvit uppdagad.
Sådana olikheter finnas t. ex. mellan vår- och
sommargenerationerna af vår vanligaste dagfjäril,
rapsfjärilen. Långt ansenligare äro dock de
olikheter, som de särskilda generationerna af den i
Tyskland förekommande Vanessa levana förete (se
Vanessa). Medan man förr föreställde sig, att
årstidsdimorfism kunde förekomma endast i klimat,
där vinterköld råder, och hos fjärilar, hvilkas ena
generation öfvervintrar i puppstadiet, känner man
nu åtskilliga dylika fall äfven från länder, där
ingen egentlig vinter råder, men där en torr och
svalare årstid omväxlar med en fuktig och varmare.
Likaså har det visat sig, att äfven arter, som
öfvervintra i larvstadiet eller såsom fullbildade fjärilar,
kunna vara årstidsdimorfa. Att olika temperatur- och
fuktighetsgraders inverkan på utvecklingsstadierna
spelar en roll för framkallandet af generationernas
olikhet, tror man sig veta, men huru pass
direkt denna inverkan är i de särskilda fallen, är
ännu ovisst. Om således någon fullt antaglig
förklaring till årstidsdimorfismen ännu ej kunnat
framställas, så är detsamma i ännu högre grad förhållandet,
då det gäller att förstå fördelen för de särskilda
släktleden af att uppträda i olika dräkter, något
hvarom man ännu sväfvar i fullständig okunnighet.
Fjärilarna lägga sina oftast hårdskaliga ägg
enstaka eller i hopar på eller i närheten af larvens
näringsväxt. Äggens form är mycket växlande. Ofta
äro de på ytan försedda med längsgående eller
nätlikt förenade åsar eller i rader ordnade intryckta
punkter. Deras färg är afpassad efter underlagets.
Stundom täcker honan dem medelst från kroppen
afskrapade hår. Embryonalutvecklingen kräfver under
sommaren en tid af 1–flera veckor. På hösten lagda
ägg öfvervintra och kunna utan något skyddshölje
uthärda den skarpaste köld. Då äggen lagts hopvis,
hålla sig de nykläckta larverna i början tillsammans
i sällskap och förfärdiga då ofta en gemensam
spånad, inom hvilken de vistas, särskildt vid tiden för
de första hudömsningarna. Larverna äro i regel mer
eller mindre cylindriskt masklika, mera sällan breda
och korta, samt ofvan kullriga. Utom hufvudet
uppgifves deras kropp vanligen bestå af 12 leder,
hvaremot andra räkna 13 leder, enär sista leden är mer
eller mindre tydligt afdelad i 2. Frånsedt de ytterst
få fall (fam. Micropterygidæ), i hvilka fötter alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
