Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 419-420 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskarna - Fiskarnas system. Se Fiskar, sp. 417-418 - Fiskarringen - Fiskars - Fiskarskap. Se Fiske sp. 426 - Fiskarstek - Fiskartorpet - Fiskben. Se Barder - Fiskblåsa - Fiskdrag. Se Drag, fisk - Fiskdäfvert l. Kipdäfvert

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stjärnbild. Denna senare får ej förväxlas med
Södra fisken (Piscis austrinus).
A. L–n.*

Fiskarnas system. Se Fiskar, sp. 417–418.

Fiskarringen (lat. annulus piscatorius eller
piscatoris), påfvens sigillring, bär den regerande påfvens
namn tillika med en afbildning af Petrus’ fiskafänge
(se fig.) –

en erinran om att Petrus, påfvestolens förste innehafvare, varit fiskare,
innan han blef apostel. Ringen såsom attribut till den biskopliga
värdigheten förekom ända från fornkyrkans sista tid och uppfattades först
såsom ett signum pontificalis honoris vel signaculum secretorum,
men tyddes senare såsom en symbol af herdens
förmälning med den honom anförtrodda hjorden.
Ända från 1200-talet förseglades med fiskarringen
de från kurian utgående skrifvelser, som kallas
brevia, hvilka sades vara gifna ”sub annulo
piscatorio” (se Bulla). Vid hvarje påfves död
sönderbrytes fiskarringen af kardinalcamerlengon,
och den nyvalde efterträdaren får af staden Rom en
ny ring.
(T. H–r.)

Fiskars, bruksegendom i västra Nyland, var redan på
1600-talet en af de mest betydande egendomarna i
Finland. 1649 erhöll handlanden P. Thorvöst i Åbo
privilegier att anlägga masugn, stångjärnshammare
och manufakturverk vid Fiskars’ ström i Pojo socken.

Fiskars. (Manbyggnaden uppförd efter ritning af J. K. L. Engel. I förgrunden sliperiet och finsmedjan, därbakom kontorsbyggnaden.)

Ännu i början af 1700-talet egdes bruket af denna
familj. 1752 försåldes det af J. Montgomery till
Ch. och W. Tottie i Stockholm, 1755 köptes det af
J. Jennings och R. Finlay, och 1778 öfverlätos
alla verken af Finlays konkursmassa till J. &
C. Hasselgren i Amsterdam. 1783 köptes samtliga
anläggningarna af B. M. Björkman, från hvars son de
1822 öfvergingo till dåv. assessorn J. Julin, som
med insikt och kraft uppdref bruksafkastningen och
förbättrade jorden. Särskildt åtnjöto F:s finsmiden
under hans tid högt anseende. Under bruket lydde då
egendomar om sammanräknadt 76 mantal (belägna i sju
Socknar) samt dessutom Orijärvi vidsträckta
koppargrufvor, åtskilliga mindre järngrufvor, Kärkelä
kopparbruk i Karis (anlagdt 1765), Koskis järnbruk
i Bjärnå (privilegieradt 1679), Antskogs bok- 
och vaskverk (anl. 1630) samt klädesfabrik (eges
numera af ett aktiebolag). Efter Julins död (1853)
splittrades lägenheterna mellan hans arfvingar;
bruket och största delen af egendomen öfvertogos
af sonen E. L. von Julin. Stigande konkurrens och
andra ogynnsamma förhållanden verkade emellertid
ett nedåtgående i affärerna. 1884 ombildades
affären till ett aktiebolag, hvilket till 1906 med
framstående skicklighet leddes af J. v. Julins yngre
son A. v. Julin. Bolaget eger nu, utom F., Åminnefors
bruk i Pojo, Skogby ångsåg i Bromarf och Trollshofda
masugn i Tenala socknar. Å F. tillverkas finsmiden,
jordbruks- och mejeriredskap, grofsmide och puddladt
stångjärn, å Åminnefors götjärn, stångjärn och plåt
(1906 tills. 4,300 ton), å Trollshofda tackjärn (1906
2,100 ton). Hela tillverkningens värde utgjorde 1906
2,1 mill. mk, arbetarnas antal 380. Afsättningen sker
inom landet och Ryssland. Härtill komma skogsskötsel,
jordbruk och mejerirörelse. Jordegendomens
totalareal är 21,600 har om 55 mantal. - Fiskars
är vackert beläget i en af Finlands mest odlade
nejder. Brukets historia har tecknats af P. Fager i
"Minnesblad ur F. bruks historia 1649-1899" (1899).
B. C. (T. C.)

Fiskarskap. Se Fiske, sp. 426.

Fiskarstek, sjöv., ett slags "stek"
(knut), användt hufvudsakligen att på
läsegelsrår fastsätta fallet. Jfr Stek.
O. E. G. N.*

Fiskartorpet, ett idylliskt beläget ställe vid
Stockholm, på Norra Djurgården (se kartan till
art. Djurgården), invid den från Värtan inskjutande
Husarviken. Där finnes ännu kvar en koja, som
Karl XI begagnade, då han vistades där för att
fiska, och som bär inskriften: "Konung Carl XI:s
Fiskarstuga. Reparerad år 1818". - På Bellmans tid
fanns där äfven ett mycket besökt värdshus. Ställets
naturskönhet inspirerade skalden till den beundrade
idyllen "Ulla, min Ulla, säj, får jag dig bjuda"
etc. I närheten har Föreningen för skidlöpningens
främjande i Sverige anlagt (för en kostnad af 63,000
kr.) en skidbacke.

Fiskben. Se Barder.


Fiskblåsa (ty. fischblase, simblåsa, fr. flamme),
ornament., ett i den franska sengotikens (1400-talets)
fönstersirverk förekommande mönster (se fig.), som
liknar en simblåsa. Jfr Flamboyant.

Fiskdrag. Se Drag, fisk.

Fiskdäfvert l. Kipdäfvert, sjöv., en från
ett örlogsfartygs bog utspringande kort däfvert
(se d. o.) af järn, i hvars ytterända sitter ett
järnblock, hvarigenom ledes en kort kätting
(kipskänkling). Denna är i ena ändan försedd med en
stor hake, fiskhake, hvarmed ankarets ena arm
fångas, och i den andra ändan med en ring, i hvilken
den s. k. kipginan hugges. Medelst denna
inrättning lyftes ankarets ena fly upp till relingen,
där det försäkras med s. k. rustlina. Någon
gång förekommer ännu fiskdäfvert af trä, hvilken
reses utombords och tilltacklas för tillfället. På
handelsfartyg begagnas i allmänhet ej däfvert, utan
hugges i stället kipginan i en från förstångtoppen
gående "hangare". O. E. G. N.*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>