Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förändring i penningväsendet. Sex år förut hade
Sveriges riksbank öppnats för inväxling af det
svenska sedelmyntet, och 1839 hade samma åtgärd
vidtagits i Ryssland med bankoassignationerna. Det i
F. cirkulerande sedelmyntet, såväl det ryska som det
svenska, kunde sålunda utbytas mot metalliskt mynt. I
och med den s. k. myntrealisationen 1840 bestämdes
därför metalliskt mynt såsom det enda lagliga
betalningsmedlet. Finlands bank berättigades s. å. att
utgifva sedlar, mot skyldighet att vid anfordran
inlösa dem med metalliskt mynt. Den stadga landets
penningväsen sålunda vann blef af föga varaktighet
därigenom, att myntenheten fortfarande var densamma
som Rysslands samt därigenom att det ålades Finlands
bank att mottaga den ryska bankens sedlar i likhet med
sina egna. Det ryska sedelmyntet förlorade i värde
(särskildt till följd af Rysslands skuldsättning
under orientaliska kriget) och gick därefter med
tvångskurs, hvilket vållade, att de af Finlands bank
utgifna sedlarna likaledes föllo i värde. Först den
s. k. myntreformen, hvilken efter många förberedelser
och svårigheter genomfördes 13 nov. 1865, afhjälpte
dessa missförhållanden därigenom, att silfvermynt
förklarades för det enda lagliga betalningsmedlet,
jämte det landet fick sin egen myntenhet, den finska
marken (indelad i 100 penni). Silfvermyntfoten
bibehölls, äfven sedan de flesta länder, med
hvilka F. stod i affärsförbindelser, öfvergått till
guldmyntfot. Olägenheterna däraf voro icke synnerligen
anmärkningsvärda, så länge värdeförhållandet
mellan guld och silfver bibehöll sig någorlunda
konstant. Men 1876 trädde svårigheterna i dagen
skarpare än förut. Under det en finsk silfvermark
ursprungligen haft i det allra närmaste samma värde
som en franc och under det man ännu i juni 1876
(efter det prisförhållandena mellan guld och silfver
redan ansenligen förändrats) kunde förskaffa sig
100 francs i guld för 114 mark finskt silfvermynt,
nödgades man redan en månad därefter för samma
belopp francs erlägga 120 mark, hvarefter under
aug. och sept. priset på 100 francs sjönk till 109
å 112 mark. Den däraf vållade osäkerheten i alla
affärsförhållanden afhjälptes genom en 9 aug. 1877
utfärdad lag om storfurstendömet Finlands mynt. Enligt
denna lag är landets myntväsen grundadt på guld
såsom enda värdemätare, hvarjämte såsom enhet
gäller samma vikt fint guld (francs-systemet),
som är antagen för myntet i Frankrike, Belgien,
Italien Schweiz m. fl. länder. Genom förordn. af 15
nov. 1866 inträdde med afseende på sedelutgifningen
den förändringen, att jämväl privata banker
berättigades att utgifva sedlar. Den privatbankerna
sålunda medgifna sedelutgifningsrätten har dock
varit af föga betydelse. Föreningsbanken är den
enda finska privatbank, som utgifvit sedlar;
dess sedelutgifningsrätt var begränsad till
1,5 mill. mark; det utelöpande beloppet uppgick
i allmänhet till endast 1 mill. mark, och
från 1882 hade Föreningsbanken, som dittills
utgifvit sedlar å 15 mark, icke vidare rätt att
emittera sedlar å lägre valör än 25 mark. Genom
förordn. 10 maj 1886 upphäfdes privatbankernas
sedelutgifningsrätt. Sedelutgifningen är därför
koncentrerad hos Finlands bank, hvars utelöpande
sedelstock under senaste decennier varierat mellan 36
mill. mark (år 1879) och 94 mill. mark (år 1907). –
Finlands bank började sin verksamhet vid slutet af
1811. Dess grundkapital,
ursprungligen afsedt att utgöra 2 mill. rubel
silfver, utgjorde dock i själfva verket endast 1/4
däraf, eller 1 mill. rubel bankoassignationer,
som utgingo ur statsverkets fonder, men som endast
småningom, under åtskilliga års lopp, kunde till
banken utbetalas. Jämte denna s. k. primitiva
fond erhöll banken rätt att, mot hypotek i ryska
bankoassignationer, utgifva s. k. småsedlar
till hypotekets tredubbla belopp. Efter sin
grundläggning har Finlands bank, som inom kort
erhöll förvaltningen ock utlåningen äfven af
statsverkets fonder sig anförtrodda, undergått
åtskilliga förändringar, bl. a. 1840 och 1859. Den
väsentligaste omgestaltningen egde rum 1868, då
banken öfverlämnades till landtdagen, som eger att
genom 6 af landtdagen valde och med instruktion af
densamma försedde fullmäktige öfvervaka bankens
förvaltning samt välja 4 bankrevisorer äfvensom
nödigt antal suppleanter för såväl fullmäktige som
revisorer. Förvaltningen af statsverkets fonder
var anförtrodd åt Finlands bank till 1876, då ett
särskildt statskontor inrättades. Bankens kapital
har betydligt ökats. Grundfonden utgjorde 1907 25
och reservfonden 21,1 mill. mark; dessutom utgjorde
de s. k. vinstmedlen, hvilka stå till landtdagens
disposition, omkr. 12 mill. mark. Banken har
filialkontor i tretton af landets städer samt i
Petersburg. Dess senaste reglemente är dateradt 19
febr. 1895. De öfriga bankerna i landet äro (1907):
Föreningsbanken i Finland (stiftad 1862; egna fonder
25,3 mill. mark), Nordiska aktiebanken för handel
o. industri (1872; fonder 20,5 mill.), Vasa aktiebank
(1879; fonder 7,4 mill.), Nylands aktiebank (1887;
fonder 1,66 mill.), Kansallis osakepankki (1889;
fonder 12,2 mill.), Privatbanken i Helsingfors,
aktiebolag (1896; fonder 9,5 mill.), Åbo aktiebank
(1896; fonder 3,5 mill.), Tampereen osakepankki
(1898; fonder 3,2 mill.), Nykarleby aktiebank (1899;
fonder 350,000 mark) och Suomen kauppapankki (1907;
aktiekapital 4 mill. mark). Deras sammanlagda inlåning
var 1907 498 mill. mark. – Finlands hypoteksförening,
upprättad 1862, har till ändamål att bereda landets
jordbrukare amorteringslån mot inteckning i
landtegendomar. Föreningen hade 1906 utestående
lån till belopp af 50 mill. mark. Aktiebolaget
Städernas i Finland hypotekskassa grundades 1895
i ändamål att gifva amorteringslån mot inteckning i
stadsfastighet, en. lånerörelse, som samtidigt upptogs
äfven af några af privatbankerna. Hypotekskassans
utestående lån utgjorde 1905 45 mill. mark. –
Sparbanksväsendet är ordnadt genom förordn.
af 19 juni 1895. Sparbankernas antal 1904 var:
36 i stad, 232 på landet med insättningar af
resp. 77 och 43 mill. mark. Sparbankernas egna
tillgångar uppgingo till i det närmaste 13 mill.
mark. Den första sparbanken grundades 1823 i
Åbo. – Jfr J. V. Tallqvist, "Det svenska myntets
historia i Finland sedan 1808" (1900); "Statistisk
årsbok", utg. af Statistiska centralbyrån.
E. N. S.
Kommunikationer. Landsvägsnätet kan i det närmaste
anses fullbordadt i Nylands, Åbo och Björneborgs,
Tavastehus, S:t Michels och större delen af
Viborgs län. Däremot äro nya väganläggningar i
de norra delarna af landet fortfarande af behofvet
påkallade. Sammanlagda längden af samtliga landsvägar
beräknas till 45,000 km.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
