Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundläggandet af sällskapet Pellervo (se d. o.),
hvars uppgift är "att befrämja landtbefolkningens,
särskildt den mindre bemedlades ekonomiska förkofran
genom samarbete". 10 juli 1901 utfärdades
lag om andelsverksamhet, med fullständiga
föreskrifter ang. andelslags organisations-
och rättsförhållanden. Den uppblomstring af
andelsverksamheten, som därefter framträdt i F.,
bör främst tillskrifvas Pellervo, hvilket genom sin
vidtutbredda tidskrift med samma namn (på svenska och
finska), sina handböcker och broschyrer samt genom
en energisk instruktionsverksamhet arbetat såväl
för idéns spridning som för dess ledande i rätta
spår. Andelslagens antal var vid utgången af 1902
51 och 1906 880, deras medlemsantal 1902 5,500 och
1906 79,000 samt deras årsomsättning 1902 2,300,000
mk och 1906 38,7 mill. mk. De förnämsta formerna af
andelsverksamheten äro andelsmejerier, till hvilka
smärre och medelstora jordbrukare anslutit sig,
handelsandelslag, hvilka uppstått såväl bland
industriarbetare som bland landtbefolkningen i
dessas egenskap af konsumenter, och andelskassor,
genom hvilka särskildt småbrukare söka tillfredsställa
sitt kreditbehof. Af ofvannämnda tal komma å hvarje
af dessa hufvudgrupper 1906: antal resp. 292, 177 och
262, medlemsantal 26,000, 43,000 och 5,500, omsättning
18,0, 18,5 och 0,7 mill. Samtliga dessa hufvudgrupper
representeras äfven af centralaffärer, af hvilka
Andelskassornas centrallånefond, ett af för saken
intresserade personer grundlagdt aktiebolag, hvars
aktier med tiden öfvergå till andelskassorna, samt
Centralaffären för jordbruksförnödenheter Hankkija
("Leverantören") tillkommit på direkt initiativ
af Pellervo, medan Handelsandelslagens centrallag
och Andelssmörexportaffären Valio ("Utvald")
grundlagts på initiativ af resp. andelslag. –
Andelsverksamheten är ett af de få områden i F.,
som under de senaste åren i hufvudsak bevarats
från det politiska partilifvets inflytelser.
w. A. L.
Sjöfarten. Handelsflottan utgjordes 1892
af 1,602 segelfartyg med en sammanlagd dräktighet
af 229,150 reg.-ton och 193 ångfartyg med 23,961
reg.-ton; 1905 funnos 2,538 segelfartyg med 297,851
reg.-ton och 411 ångfartyg med 56,726 reg.-ton (härvid
medräknas icke farkoster under 19 reg.-ton). 1905
ankommo till F. i handelssyfte inalles 9,367 fartyg
under olika flagg med tillsammans 2,4 mill. ton och
afgingo 8,930 fartyg med 2,4 mill. ton. Segelfartygens
nedåtgående betydelse i den internationella
fraktmarknaden samt förlusterna under Krimkriget
medförde under senare hälften af 1800-talet en
tillbakagång i F:s tidigare betydande skeppsfart. Häri
inträdde dock efter 1890 en förbättring, hvartill
bidragit uppkomsten af några stora ångfartygsbolag
och en tidsenligare rederirörelse. Med stora finska
ångfartyg upprätthålles numera regelbunden förbindelse
med grannländerna samt med Lybeck, Stettin, Köpenhamn,
Antwerpen, England (Hull och London), Havre, Bordeaux
och Spanien. Den regelbundna ångfartygsförbindelsen
med Sverige upprätthålles f. n. hufvudsakligast
längs linjerna Helsingfors–Hangö–Stockholm (af Finska
ångfartygsaktiebolaget, landets största, sommartiden
med 4 båtar och 4 turer i veckan i hvardera
riktningen) samt Åbo–Mariehamn på Åland–Stockholm
(af ångf.-aktieb. Bore med 2 båtar och 3 turer
i veckan). Å linjerna underhålles vintertrafik
(med minskadt
antal veckoturer). Dessutom upprätthålles sommartiden
af lokala bolag regelbunden ångbåtstrafik
å linjerna Vasa–Sundsvall, Vasa–Stockholm,
Björneborg–Sundsvall–Gäfle, Kaskö–Sundsvall samt
Gamla Karleby–Luleå (en gång i veckan i hvardera
riktningen). Gällande sjölag är utfärdad 9 juni
1873. En lag ang. fartygsredares ansvarighet för
kroppsskada, som drabbar sjöman i tjänsten, är
utfärdad 23 jan. 1902. Till sjöfartens betryggande
funnos 1904 utom känningsbåkar och sjömärken vid
landets hafskuster 48 större och 261 mindre fyrar,
21 lifräddningsstationer samt 244 lotsplatser och
uppassningsställen. Lots- och fyrbetjäningens antal
utgjorde 1,172 pers. För den högre sjömansutbildningen
funnos 1904 7 navigationsskolor med 23 afdelningar,
53 lärare och 163 elever.
Mynt, mått och vikt. Sedan 13 nov. 1865 har
metalliskt mynt varit enda lagliga värdemätaren i
F. Landets myntvärde var först grundadt på silfver,
men genom lag af 9 aug. 1877 har guldmyntfot blifvit
införd. Af guld präglas myntstycken å 10 mark och 20
mark. Ett kilogram myntguld, som utgör en legering
af nio viktdelar fint (= rent) guld och en viktdel
koppar, utmyntas till 310 tiomarkstycken eller 155
tjugumarkstycken. Af silfver slås 2-mark-, 1-mark-,
50-penni- och 25-pennistycken, af koppar 10-penni-,
5-penni- och 1-pennistycken. 1 mark ( = 1 franc =
72 öre) utgör 100 penni. Mått och vikt voro fordom
i hufvudsak desamma som de gamla svenska. Men
sedan 1 jan. 1892 har i kraft af förordn. 16 juli
1886 det metriska mått- och viktsystemet införts i
landet. Särskilda antagna benämningar äro: nyfamn
= 2 m., värst (metrisk) = 1 km., mil (metr.) =
10,000 m., vacka = 10 l., lod (metr.) = 10 gr.,
lispund (metr.) = 10 kg., cental = 100 kg., ton =
1,000 kg. Dessa nya benämningar användas dock mera
sällan. Såsom mått för ved användes famn (metr.) =
4 kbm., och för träkol läst = 2 kbm. eller 20
hl. Vid skeppsmätning användes en registerton =
2,832 kbm., för pröfning af kraftmaskin eller motor
en hästkraft = 75 kilogrammeter, d. ä. den kraft,
som förmår lyfta 75 kg. 1 m. högt på en sekund.
T. W. (A. G. F.)
Penningväsendet. Så länge F. utgjorde en del af
Sverige, var penningväsendets utveckling identisk i
båda dessa länder. Myntet var naturligtvis detsamma
för hela svenska riket, och någon särskild myntning
egde icke rum i F., med undantag af en kortare
period under medeltiden, då ett slags kopparmynt,
s. k. örtug, slogs i Åbo. Efter skilsmässan från
Sverige antogs, på Borgå landtdag 1809, den ryska
rubeln såsom F:s mynt. Ryskt metalliskt mynt förefanns
emellertid icke vid denna tid i allmänna rörelsen,
och sedelmyntet, de s. k. bankoassignationerna,
hvilka redan 1808 nedgått till hälften af sitt
nominella värde, sjönk 1811 till 1/3 och slutligen
till 2/7 af sitt värde. De sedlar, som landets
eget penninginstitut, det år 1811 inrättade Växel-,
låne- och depositionskontoret (numera Finlands bank),
berättigades utgifva å 20, 50 och 75 kopek samt å
1, 2 och 4 rubel i bankoassignationer, följde det
ryska sedelmyntet i alla dess värdeväxlingar. Det
svenska sedelmyntet, som under kriget utträngts ur
rörelsen, vann emellertid, alla förordningar och
införselförbud till trots, under de första årtiondena
efter föreningen med Ryssland allt större insteg i
den finska marknaden. 1840 inträdde en väsentlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
