Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 271-272 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fink, Gottfried Wilhelm - Finka 1. Järnvägstekn. - Finka 2. Vulgärt namn på polishäkte - Finkar, zool. Se Finkartade fåglar - Finkartade fåglar - Finke, Heinrich - Finkel l. Finkelbrännvin - Finkel, Ludwik - Finkelbrännvin. Se Finkel - Finkeljockum - Finkelnburg, Karl Martin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

liedertafel” (100 sångkvartetter, 1846; ny
uppl. 1863). Bland hans teoretiska skrifter må
nämnas Wesen und geschichte der oper (1838) och
System der musikalischen harmonielehre (1842).
A. L.*

Finka. 1. Järnvägstekn., en föråldrad benämning
å vissa slag af järnvägsvagnar. Den förekommer i
sammansättningar, såsom ångfinka, bagagefinka m. m.,
benämningar, som numera utbytts mot värmeledningsvagn
eller vagn försedd med ångpanna för tåguppvärmning,
resgodsvagn m. m. – 2. Vulgärt namn för polishäkte.
1. E. Hjr.

Finkar, zool. Se Finkartade fåglar.


Finkartade fåglar, Fringillidæ, zool., en familj, tillhörande
underordningen Oscines och ordn. Passeriformes.
Näbben (jfr fig.) är afpassad till att skala eller
krossa hårda växtämnen: stark, vanligen
kägellik; underkäkens kanter äro inåtböjda och
höga bakåt. Fötterna äro tämligen låga. Vingarna
äro hos några exotiska släkten synnerligen långa,
medan de hos andra äro ganska korta.
Fjäderbeklädnaden är tät och mjuk. Könen
bära vanligen olika dräkter. Somliga hämta sin näring
uteslutande ur växtvärlden, medan andra om sommaren
förtära företrädesvis insekter, under öfriga årstiden
däremot växtämnen af olika slag. De lefva om sommaren
parvis, om vintern ofta i stora flockar. Deras sång
är vanligen tilltalande och omväxlande; flera egna
sig förträffligt till burfåglar.

De till den skandinaviska faunan hörande släktena
äro följande:

        I. Gommen försedd med en hård knöl eller köl: Underfam. Sparfvar (Emberizini).

        II. Gommen utan knöl eller köl: Underfam. Finkar (Fringillini).

                A. Öfver- och underkäkens spetsar korsa ej hvarandra.

                        a. Öfvernäbbens spets nedböjd.

                                1. Näbben mera lång än hög; underkäkens bakkant bågformigt inringad: Tallbitarsläktet (Pinicola).

                                2. Näbben nästan lika hög som lång; underkäkens bakkant i midten försedd med en svagt framstående knöl: Domherresläktet (Pyrrhula).

                        b. Öfvernäbbens spets rak.

                                1. Tarsen icke kortare än mellantån med klo: Finksläktet (Fringilla).

                                2. Tarsen kortare än mellantån med klo: Stenknäcksläktet (Coccothraustes).

                B. öfver- och underkäkens spetsar korsa hvarandra: Korsnäbbsläktet (Loxia).

Omkr. 600 arter finkfåglar äro beskrifna; de
vanligaste svenska arterna äro snösparfven,
gulsparfven, domherren, gråsparfven, pilfinken,
bofinken, hämplingen, grå- l. alsiskan och
grönsiskan.
L–e.

Finke, Heinrich, tysk historiker, f. 13 juni 1855
i Krechting (Westfalen), blef 1891 e. o. och 1897
ord. professor i historia vid Münsters universitet
och är sedan 1898 professor i historia vid
universitetet i Freiburg (i Breisgau). F. har som
vetenskaplig författare mest sysslat med den senare
medeltidens kyrkopolitiska historia samt dessutom
utgifvit en mängd urkunder rörande Westfalens äldre
historia. 1892 var han en af utgifvarna utaf den af
honom och de Waal grundade ”Römische quartalschrift
för christliche archäologie und kirchengeschichte”
och utgaf därjämte 1895–99 ”Zeitschrift für geschichte
und altertumskunde Westfalens”. F. har utgifvit
bl. a. ”Papsturkunden Westfalens bis zum jahre
1378”, I (1888), vWestfälisches urkundenbuch”,
IV (1888–94) samt ”Acta concilii Constanciensis”,
I (1896). Bland hans historiska skrifter må nämnas
Forschungen und quellen zur geschichte des Konstanzer
konzils (1889), Konzilienstudien zur geschichte des
XIII. jahrhunderts (1891), Das ausgehende mittelalter
(1900), Aus den tagen Bonifaz VIII. (1902)
och Bilder vom Konslanzer konzil (1903). F. har
dessutom utgifvit konstnärsmonografierna Karl Müller
(1896) och Der madonnenmaler Franz Ittenbach (1898).
V. S–g.

Finkel l. Finkelbrännvin kallas ofullständigt renadt
brännvin, som icke blifvit befriadt från finkeloljor
(se Brännvinsbränning) och till följd däraf har
vidrig lukt och smak samt är skadligare för hälsan
än renadt brännvin. Finkelns egenskaper växla med de
råmaterial, som användts vid brännvinsbränningen (säd,
potatis, hvitbetor o. s. v.), beroende på olikheten
i mängd och beskaffenhet hos de samtidigt bildade
finkeloljorna. Finkelbrännvin, som förr under
husbehofsbränningens dagar var mycket vanligt,
torde numera, till följd af förbättrade metoder
vid tillverkningen och reningen af brännvin,
sällan eller aldrig förekomma i handeln.
S. J–n.

Finkel, Ludwik, polsk historiker, f. 1858 i
Galizien, professor i historia vid universitetet
i Lemberg 1892 och en af grundarna af det
1886 därstädes stiftade Historiska sällskapet,
hvars sekreterare han är sedan 1891 och hvars
tidskrift ”Kwartalnik historyczny” han redigerade
1886–91. Förutom en mängd vetenskapliga skrifter
rörande polsk historia från olika skeden har
F. i förening med Henryk Sawczynski utarbetat
en polsk historisk bibliografi i 2 dlr (1891).
A–d J.

Finkelbrännvin. Se Finkel.

Finkeljockum (af ty. rotvälskeorden fünkeln, bränna,
af funke, gnista, och jochem l. joham, af hebr. jajin,
vin), brännvin (dåligt brännvin), nyttjades i denna
betydelse redan af Linné i en uppsats ”Anmärkningar om
brännvin” i en af O. P. Hjorter utgifven almanack för
1748. Ordet nyttjades äfven af Holberg (”finkeljokum”)
och O. v. Dalin (”finkeljockom”).

Finkelnburg, Karl Martin, tysk läkare, f. 1832,
d. 1896, blef 1853 med. doktor och 1862 docent i
psykiatri och rättsmedicin i Bonn och utnämndes
1872 till e. o. professor därstädes. Han var
1876–80 ledamot af Reichgesundheitsamt i Berlin,
återvände sedan till sin professur, från hvilken han
tog afsked 1893. F. förvärfvade sig ett aktadt namn
genom sina inlägg på den allmänna hälsovårdens område
och utvecklade särskildt inom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>