Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fingerörtsläktet, bot. Se Potentilla - Fingradt blad, bot. se Blad, sp. 619 - Fingrar - Fingrar och tår, bot. Se Plasmodiophora - Fingu. Se Kaffrer - Finguerra, Maso (Tommaso) - Finis - Finish - Finistère - Finisterre, Cabo de - Finit - Finja - Finjasjön - Finjord - Fink, Gottfried Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fingerörtsläktet, bot. Se Potentilla.
Fingradt blad, bot. Se Blad, sp. 619.
Fingrar, anat., de i regel fem (på hvardera handen),
sinsemellan fria, i ett plan fästa, trinda bildningar,
i hvilka de dittills enkla öfre lemmarna hos människan
delas vid perifära ändan. Motsvarande delar å nedre
lemmarna kallas tår. Fingrarna leda mot ett lika
antal, mellanhanden (handkåfvan) tillhörande, af
gemensam hud täckta ben. Första fingret (tummen) har
blott en led mellan två ben; de öfriga fingrarna ha 2
leder mellan 3 ben, de s. k. falangerna. Utom af dessa
ben och leder består hvarje fingers massa af böj- och
sträckmusklers senor, af hud med tillhörande nagel
samt af underliggande bind- och fettväf. Fingrarna äro
rikt försedda med blodkärl och nerver, synnerligen på
böjsidan. Alla fem fingrarna ha särskilda namn: tumme,
pek-, lång-, ring- och lillfinger. (Se J. Nordlander,
”Om fingrarnas namn i svenskan”, i ”Sv. fornminnesfö:s
tidskr.”, 1884.) Missbildningar förekomma icke sällan
på det sätt, att de fyra fingrarna äro i mer eller
mindre utsträckning förenade, eller så, att antalet
fingrar är större eller mindre än fem. Jfr Hand.
G. v. D.*
Fingrar och tår, bot. Se Plasmodiophora.
Fingu. Se Kaffrer.
Finiguerra, Maso (Tommaso), utmärkt florentinsk
guldsmed och arbetare i niello (se d. o.), f. 1426
i Florens, d. där före 1464. Ett F. af Vasari
tillskrifvet osculatorium (se d. o.) l. pax för kyrkan
S. Giovanni i Florens, identifieradt med ett dylikt
konstverk i Bargellos museum (Florens), har den nyare
forskningen fråndömt honom och i stället tillerkänt
guldsmeden Matteo Dei, som förfärdigat det 1455. Vid
utarbetningen af nämnda osculatorium omkr. 1452 säges
F. ha fyllt den graverade metallplattan med svart
färg och sedan tagit ett aftryck däraf på papper,
hvarigenom han, enl. Vasari och italienarna, skulle
ha uppfunnit kopparstickarkonsten. Äfven denna sista
uppgift är oriktig. Först och främst graverade han ej
såsom kopparstickare för att mångfaldiga en teckning
(en af de italienare, som tidigast utförde sådana
gravyrer, var Baccio Baldini, nämligen i slutet af
1400-talet för en florentinsk Dante-upplaga med
S. Botticellis teckningar); och vidare utöfvades
kopparstickarkonsten redan förut, nämligen 1446,
i Tyskland.
C. R. N.*
Finis, lat., slut. – F. coronat opus, ändan kröner
verket; när slutet är godt, är allting godt.
– F. malorum! ”nu är det slut på allt ondt”, nu
är allt öfverståndet! – Finis Poloniæ! ”nu är det
slut med Polen”; nu är allt förloradt! Traditionen
låter Kosciuszko utropa dessa ord i det ögonblick,
då han i slaget vid Maciejowice (10 okt. 1794) sårad
störtade till marken. Denna berättelse har Kosciuszko
själf vederlagt i bref till Ségur (1803).
Finish [fi’niʃ] eng., sportv., afslutning, slutkamp,
den sista afgörande delen af en kapplöpning.
B. C–m.
Finistère [-stär], västligaste departementet i
Frankrike, utgör en del af det forna landskapet
Bretagne. 7,029 kvkm. 773,014 inv. (1901; 109 på 1
kvkm). Det är ett af Frankrikes tätast befolkade
dep. och ett af de få, där befolkningen har en
naturlig tillväxt. På landsbygden talas bretonska. Två
låga bergskedjor, Montagne d’Arrée och Moniagne
noire, genomskära landet från ö. till v. Den
förra har en topp på 391 m., den högsta i hela
Bretagne. Kusterna äro nästan öfverallt höga och
branta, omgifna af väldiga klippmassor och en mängd
öar, Batz, Ouessant, Sein m. fl., samt sönderskurna
af vikar, hvilka bilda förträffliga hamnar, Brest,
Douarnenez, Forest, Bénodet o. a. De förnämsta
floderna äro Aune, Elorn och Odet, af hvilka den
första är genom en kanal förenad med Blavet och
bildar en del af den stora segelleden mellan Brest
och Nantes. Klimatet är genom hafvets tempererande
inflytande mycket mildt, men fuktigt. Jordbruket är ej
särdeles utveckladt, men lämnar dock säd tillräckligt
för behofvet. Boskapsskötseln är däremot ansenlig, och
dep. intager i detta hänseende främsta platsen bland
alla i Frankrike. Honing är en exportartikel. Vid
kusten är fisket, i synnerhet sardellfisket,
hufvudnäring. Industrien är obetydlig. Dep. är
indeladt i 5 arrondissemang: Brest, Châteaulin,
Morlaix, Quimper och Quimperlé. Hufvudstad: Quimper.
Finisterre, Cabo de [kabå de], lat. Promontorium
Nerium, en udde på Spaniens nordvästra kust,
slutpunkten på en halfö af samma namn i prov. Coruña,
v. om Ria de Corcubion, 42° 52′ 45″ n. br. och 9° 19′
52″ v. lgd. 3 maj 1747 vann engelska flottan under
Anson där en seger öfver den franska, anförd af La
Jonquière, och 22 juni 1805 stod där en oafgjord
sjöstrid mellan den fransk-spanska flottan under
Villeneuve och den engelska under Calder.
Finit (af lat. finitum, begränsadt, bestämdt),
språkv., kallas en verbform, som blott användes
såsom predikat i satser. Motsatsen är infinit form
eller nominalform. Svenska verb ha följande
finita former: presens, imperfektum, imperativ
och optativ. Jfr Infinit och Verb.
R–n B.
Finja, socken i Kristianstads län, Västra Göinge
härad. 5,782 har. 1,956 inv. (1906). F. bildar med
Hörja ett regalt pastorat i Lunds stift, Västra
Göinge kontrakt.
Finjasjön, insjö i Skåne, Kristianstads län,
delad mellan Finja, Matteröds, Brönnestads och Stoby
socknar, ligger 46 m. ö. h., har en ytvidd af 13,36
kvkm. och af rinner genom en kort å till Almaån,
ett af Helgeåns tillflöden.
Finjord, landtbr. Den näring, som växterna
upptaga ur jorden, hämtas hufvudsakligen från
de finfördelade jordpartiklarna, i det att dessa
lättast undergå förvittring och därjämte absorption
(se d. o.) af i lösning tillförda ämnen sker
hufvudsakligen genom dem. Dessa delar, af den
tyske kemisten Knop först sammanfattade under
benämningen feinerde (finjord) i motsats till
jordens skelett l. grofjord, äro därför
de för jordens fruktbarhet viktigaste. Gränsen
mellan finjord och skelett sättes olika af olika
författare, vanligen, efter Knop, så, att till
finjord räknas hvad som går genom 0,3 mm. sikthål
eller också lera och de jorddelar, som icke kunna
frånskiljas från denna genom slamning i vatten.
H. J. Dft.
Fink, Gottfried Wilhelm, tysk musik-skriftställare,
f. 1783 i Thüringen, d. 1846 i Leipzig, var först
präst, men egnade sig sedan åt musiken, redigerade
1827–41 ”Allgemeine musikalische zeitung” och blef
1842 filos. hedersdoktor samt musikdirektor vid
universitetet i Leipzig. F. komponerade sånger och
andra stycken samt utgaf ”Musikalischer hausschatz
der deutschen” (1,000 sånger, 1843; 10:e uppl. 1892)
och ”Die deutsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
