Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fettsot, Fetma, Korpulens - Fettsvansfår, zool. Se Fårsläktet - Fettsvulst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fettsot, Fetma, Korpulens (grek. lipomatosis,
lat. obesitas, adipositas, ty. fettsucht, fr. obésité,
eng. obesity, corpulency), med. Då kroppens naturliga
reservnäring, fett, aflagras i så riklig mängd,
att däraf hinder uppstå för kroppens och dess
organs normala funktioner, anses korpulensen vara
patologisk och böra för hälsans skull behandlas. En
gammal regel säger, att den vuxna människan bör väga
lika många kg., som hennes längd i cm. öfverskjuter
100. En människa af 170 cm. längd bör således väga
70 kg. o. s. v. I det stora hela taget stämmer denna
iakttagelse ganska bra; olika kraftigt utvecklad
muskulatur och benbyggnad betinga dock, naturligt nog,
många afvikelser både uppåt och nedåt, utan att man
därför kan tala om något abnormt näringstillstånd.
Kroppens fettförråd bildas och underhålles af
näringen. Födans fettarter kunna dels direkt
aflagras, dels genom sin förbränning spara andra
fettbildande näringsämnen. Såsom sådana spela
särskildt kolhydraterna en viktig roll, under
det ägghviteämnena först vid ymnig tillförsel
i en rikt tillmätt kost i detta afseende ha någon
betydelse. Alkohol kan verka fettaflagring indirekt
därigenom, att den förbrännes i stället för en direkt
fettbildare.
För uppkomsten af en fettaflagring fordras en abnormt
riklig näringstillförsel, d. v. s. att näringen,
uttryckt i kalorier, öfverstiger förbrukningen,
uttryckt i samma enheter. Orsaken till fetma är i
nästan alla fall blott och bart ett dylikt, lätt
påvisbart missförhållande. Allmänheten är emellertid
benägen att som orsaksmoment till korpulens alltför
ofta antaga också ett abnormt nedsatt näringsbehof,
en minskad intensitet i förbränningen hos individer
med anlag för fetma, hvarigenom dessa skulle
kunna "lägga på hullet" äfven vid skenbart knapp
näring. Vid närmare granskning befinnes ofta den
föregifvet knappa näringen i själfva verket ganska
riklig, bestående till stor del af koncentrerade
födoämnen, såsom mycket smör, grädde, fet ost,
socker o. s. v. I andra fall skall det visa sig,
att personen för ett mycket stillasittande lif med
litet motion; hans ämnesomsättning blir därigenom
den minsta möjliga normala, och den "knappa"
näringen blir i alla iall större än det beräknade
normala behofvet. Säkert är att, ehuru man inriktat
undersökningarna därpå, har man ännu ej funnit ett
enda säkert iall af "ren" fettsot, som företett
en abnormt minskad ämnesomsättning. Däremot är en
sådan påvisad vid sjukdomen myxödem, som beror på
bortfall af sköldkörtelns funktion; vid denna sjukdom
plägar ofta en viss korpulens af ett abnormt lett
utveckla sig, och den förväxlas af allmänheten
lätt med fettsot. Kastration (borttagandet af
könskörtlarna) utöfvar på båda könen också en sänkning
af förbränningens intensitet, hvaraf förklaras den
större lättheten att göda kastrater, som gjort,
att denna operation vunnit insteg i husdjursskötseln.
Ehuru man ej kunnat påvisa någon
ämnesomsättningsanomali vid fettsoten, spela
onekligen ärftliga anlag, de må nu bestå i ett
nedärfdt flegmatiskt temperament, god digestion
och aptit o. s. v., en ej obetydlig roll vid dess
uppkomst, hos såväl människor och djur. Säkert är,
att denna tills vidare okända konstitutionella
egendomlighet också disponerar för två andra
rubbningar i ämnesomsättningen, nämligen sockersjuka
och gikt. I somliga släkter
har man sett dessa sjukdomar jämte fettsot,
kombinerade eller hvar för sig, angripa än den ena,
en den andra individen, generation efter generation.
Fettsotens väsentligaste olägenhet för individen
är tvifvelsutan den ökade kroppstyngden. Ty först
och främst bär denna skulden till fettsotens
progredienta karaktär därigenom, att den utgör ett
tröttande hinder för kroppslig rörelse, inbjuder
till ett stillasittande lif och på så sätt minskar
omsättningen. Vidare orsakar den genom denna
kroppsliga trötthet mycket ofta sekundär slapphet i
viljan och förstämning af känslan, så att bland de
korpulente ofta träffas utpräglade neurasteniker och
hypokondrer. För dessa är då en viktreduktion den
enda rationella behandlingen.
Det är tydligt, att den ökade kroppstyngden
skall ställa stora kraf på blodomloppets organ,
särskildt hjärtat. Uppbärandet och medförandet af en
fettmassa på t. ex. 20 kg. död vikt äro äfven för en
muskelstark, tränad person en betydande påkänning
och i ännu mycket högre grad på en vanligen föga
muskelstark korpulent person. Hjärtklappning,
andfåddhet och svettning äfven vid obetydliga
kraftyttringar äro därför vid fettsot vanliga symtom
på, att cirkulationsorganen ej mäkta fullgöra
den arbetsökning, som den växande belastningen
fordrar. Sekundärt kan en till följd af fettsot
otillräcklig cirkulation f. ö. medföra samma symtom
som hvarje annan cirkulationsrubbning: exempelvis
svindel och venös blodöfverfyllnad i diverse organ,
särskildt bukens, med däraf följande benägenhet för
förstoppning och hemorrojder. - Nu vet hvar och en,
att korpulens ej är något tecken på hälsa, att den
endast pekar hän på ofvannämnda missförhållande
mellan näringsupptagande och näringsbehof och att
den ej garanterar oemottaglighet för vare sig den
ena eller den andra sjukdomen. - Man kan tvista om
det berättigade i att på grund af en ej sällsynt
koincidens mellan blodfattigdom och fettsot vilja
skilja en anemisk (blodfattig), resp. klorotisk
(hos unga flickor) fettsot från den pletoriska
(blodfulla). Till uppkomst och utveckling äro de
nog likvärdiga. - Fettsoten kan nå häpnadsväckande
grader; det gifves exempel på en kroppsvikt af 425
kg. för en man. I Sverige öfverskrider den endast
ytterst sällan 150 kg. för man och 120 kg. för
kvinna. - Behandlingen är i rena fall lämpligt afvägd
motion och diet och vanligen ej svår att genomföra
(se vidare Diet). Endast då myxödem föreligger,
må sköldkörtel-(thyreoidea-)tabletter användas. -
Jfr Bindväf, Fetthjärta och Fettlefver.
E. Landergren.
Fettsvansfår, zool. Se Fårsläktet.
Fettsvulst l. Lipom, med., en form af svulster
(tumörer), som är bland de allmännast förekommande;
vanligen finnes blott en, men understundom uppträda de
i stor mängd hos samma person. De bestå af vanligt
fett, likt det, som i det naturliga tillståndet
förekommer hos människan, men anordnadt i större
klumpar och bildande en verklig, begränsad tumör,
oftast belägen i det normala fettlagret under
huden. Fettsvulstcrna uppträda vanligast hos personer
mellan 30 och 50 år; deras älsklingsställen äro
nacken, skuldran och baksidan af kroppen. De äro
lätt igenkännliga genom sin mjukhet, elasticitet och
rörlighet från omgifvande delar samt sitt loberade
utseende, d. v. s. att de särskilda klumparna äro
antydda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
