Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferrner, Bengt - Ferro - Ferro, Scipione - Ferroaluminium. Se Ferrolegeringar - Ferrobakterier, bot. Se Järnbakterier - Ferrocyankalium, kem. Se Blodlutsalt - Ferrocyanmetaller, kem. Se Blodlutsalt - Ferrocyanvätesyra, kem. Se Blodlutsalt - Ferroföreningar. Se Järn - Ferrokrom. Se Ferrolegeringar - Ferrol, El - Ferrolegeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rön i Vet. akad:s "Handlingar" samt Bref, tryckta
i "Lärda tidningar" (1757) och i "Svenska Mercurius"
(1763-64). Jfr A. G. Silverstolpe, "Tal ... öfver
B. F. ... 2 nov. 1802, då hans vapen krossades" (1802).
Fe’rro (sp. Hierro), den sydvästligaste af
Kanarie-öarna, 29 km. lång. 276 kvkm. 6,508
inv. (1900). Ön består af ett halfmånformigt vulkaniskt
berg, som stupar brant i hafvet och gör kusten mycket
otillgänglig; dess högsta topp, Alto del Malpaso,
är 1,415 m. På nordvästra kusten finnes en bukt, El
golfo, som är en krateröppning, medan det omgifvande
berget är en del af kraterkanten. Ön består alltigenom
af basalt. Den har ingen flod .eller bäck och mycket
få källor. Vegetationen är torftig, dock odlas säd och
vin samt fikon, hvilka äro en exportvara. Hufvudort är
Valverde i öns nordöstra del, 650 m. ö. h.,
7 km. från kusten. – Ön är hufvudsakligen märklig
därigenom, att Richelieu 1634 förordnade, att
noll-meridianen skulle dragas öfver F., som man
ansåg ligga 20° v. om Paris och vara den västligaste
punkten af Gamla världen. Senare har man funnit,
att F. ligger 20° 23’ 9" v. om Paris, men alltjämt
räknades F.-meridianen dock gå 20° v. om Paris. Numera
räknar man i nästan alla länder meridianerna från
Greenwich’s observatorium (17° 39’ 46" ö. om F.);
endast fransmännen behålla räkningen från Paris
eller från F., hvilket egentligen är samma .sak, då
det bestämmande för F.-meridianen icke var F:s, utan
Paris’ läge.
J. F. N.
Fe’rro, Scipione, italiensk matematiker,
f. omkr. 1465 i Bologna, d. där 1525 som
professor vid universitetet, var den förste, som
lyckades lösa tredje gradens ekvationer. Hans
upptäckt offentliggjordes först efter hans
död af H. Cardanus i "Ars magna" (1545).
G. E.*
Ferroaluminium. Se Ferrolegeringar
Ferrobakterier, bot. Se Järnbakterier.
Ferrocyankalium, kem. Se Blodlutsalt.
Ferrocyanmetaller, kem. Se Blodlutsalt.
Ferrocyanvätesyra, kem. Se Blodlutsalt.
Ferroföreningar. Se Järn.
Ferrokrom. Se Ferrolegeringar.
Ferro’l, El, sjöstad och fästning i spanska
prov. La Coruna, vid en vik (med samma namn) af Atlantiska
hafvet. 25,281 inv. (1900). Staden är byggd på en
i viken utskjutande halfö och omgifves af starka
fästningsverk. Krigshamnen, en af landets tre
förnämsta, försvaras af fästena La Palma och San
Felipe samt har ett mycket smalt inlopp. Där finnas
landets största arsenal, en skola för utbildning
af maskinister och en sjökrigsskola samt varf,
dockor, magasin och verkstäder, delvis belägna i
den midtemot liggande byn La Graña. Befolkningen
lefver mest på fiske och kusthandel. – Utanför F.,
som till 1752 var en fiskarby, egde 4 nov. 1805 en
sjöstrid rum mellan fransmän och engelsmän, och staden
uppgafs åt de senare. 27 jan. 1809 öfverlämnades
den genom förräderi till fransmännen, men utrymdes
af dem några månader senare. 1823 gaf den sig efter
en månads blockad åt fransmännen.
Ferrolegeringar, sådana legeringar af metalliskt järn
(lat. ferrum) med andra metaller, där dessa senare
ingå i betydande kvantiteter och vanligen utgöra
(en eller flera) legeringens
hufvudbeståndsdel. De ha i regel hvitt till gråhvitt, mer
eller mindre grofkristalliniskt brott samt äro
osmidbara och ofta mycket spröda. Man använder
dem inom järn- och ståltillverkningen för att
tillföra järn- och stålbadet en önskad halt af den
främmande metallen, vid framställning af såväl vanligt
järn och kolstål som i synnerhet af lågprocentiga
järnlegeringar, s. k. specialstål. De flesta ha
blifvit kända och erhållit teknisk betydelse under
de senaste 30 åren. De framställas ur blandningar af
järnmalm och den legerade metallens malm, vanligen
oxidförening, på väsentligen två olika sätt:
A. genom reduktion med kol (koks) vid hög
temperatur, antingen i degel, med yttre upphettning
(numera föga bruklig), eller i masugn, på liknande
sätt som kokstackjärn, men med en af den
erforderliga högre reduktionstemperaturen
betingad högre blästertemperatur och i hög grad ökad
koksförbrukning, eller i elektrisk ugn (se d. o.)
af samtliga de typer, som äro användbara för
stålsmältning. Sistnämnda metod är användbar
för framställning af alla slags ferrolegeringar.
Den enligt dessa metoder framställda produkten
är oftast mättad med kol (5 à 10 proc. C); vid
användandet af elektrisk ugn kunde de dock erhållas
betydligt kolrenare (i vissa fall under 1 proc. C).
Då för vissa ändamål önskas fullständigt kolren
ferrolegering, användes
B. den aluminotermiska l. Goldschmidts
metod (1894). Härvid blandas i degel
metalloxiderna intimt med lämplig mängd
aluminiumpulver, blandningen bringas någonstädes till
antändning, hvarefter reaktionen under alstring
af mycket hög temperatur (3,000 à 4,000°)
fortskrider genom hela massan under bildning af
aluminiumoxid och reduktion af de öfriga oxiderna
till metall eller legering. Ehuru dyr är metoden
af stor teknisk betydelse.
De viktigaste ferrolegeringarna äro ferromangan
l. manganjärn, som framställes enligt alla de nämnda
metoderna, i masugn med olika manganhalter: från
spegeljärn (c:a 20 proc. Mn) upptill 80 proc. Mn, som
är den vanligen i handeln förekommande; koksåtgång: 2
à 2,5 ggr erhållen legering. Typisk ferromangananalys:
80 proc. Mn, 8 proc. C, 1,5 proc. Si, 0,1 à 0,2
proc. P. Gråhvit, kristallinisk, sönderfaller
småningom i fuktig luft. Utom till specialstål har
den mycket stor användning som desoxidationsmedel
och medel att erhålla blåsfria göt och neutralisera
skadlig inverkan af svafvel vid framställning af
mjukt järn och stål; 5 à 10 kg. pr ton göt. –
Ferrosilicium l. kiseljärn framställes
öfvervägande i elektrisk ugn, i Sverige först vid Kortfors
(1905) i Heroults ugn l. stålugn, ur en blandning af
järnmalm, kvarts och kol. Typisk ferrosiliciumanalys
från Kortfors: 50 proc. Si, 0,8 proc. C, 0,03
proc. P. Hvit, glänsande grofkristallinisk, mycket
spröd; sönderdelas i ringa grad af vatten eller fuktig
luft under bildning af antändbara gaser, öfvervägande
kolväten, äfven kiselväte och fosforväte, hvilket
senare ibland kan uppkomma i så stor mängd, att
försiktighet mot förgiftning måste iakttagas. Användes
liksom ferromangan i ungefär samma kvantiteter som
desoxidations- och tätningsmedel för stålgöt samt
som tillsats till vissa slags tackjärn för erhållande
af lämplig kiselhalt. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
