Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eski-Dzumaja - Eskifjördur (Eskefjord) - Eski-Hissar - Eski-Kara-Hissar - Eski-Krim - Eskil - Eskil - Eskil - Eskil Isaksson - Eskils gemak l. mak - Eskilsson, Nils - Eskilsson, Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eski-Dzumaja ("Gamla D."), stad i furstendömet
Bulgarien, v. om Sumla. 8,926 inv. (1900), 41
proc. turkar. Stor kreatursmarknad i april.
Eskifjörður (Eskefjord), handelsplats på Islands
östra kust, vid norra armen af Reyðar-fjörður.
C. R.*
Eski-Hissar ("Gamla borgen"), by i Mindre Asien,
turkiska vilajetet Aidin, vid en biflod till
Menderes. Ruiner af det forna Laodikeia.
Eski-Kara-Hissar. Se Kara-Hissar 2.
Eski-Krim (ry. Starij-Krym, "Gamla Krim"), fordom
Solgat, stad i ryska guv. Taurien, på Krim, 23
km. v. om Feodosia. Omkr. 1,000 inv. Det var under
medeltiden en af de största städerna på halfön.
Eskil, Södermanlands apostel, var en engelsk
munk, som i senare hälften af 11:e årh. predikade
kristendomen i Södermanland och Närke. Han bodde i
Fors i Väster-Rekarne härad i förstnämnda landskap. Då
Blot-Sven, som undanträngt Inge d. ä. från kungadömet,
lät anställa ett stort offer i Strängnäs, sökte
E. hindra detta och blef därvid dödad, sannolikt i
början af 1080-talet. Enligt legenden bad han Gud
gifva ett tecken till fördel för kristendomen och mot
hedendomen. Ett oväder kom med regn och storm, och
offerelden släcktes. Ytterlig förbittring uppstod
bland hedningarna, och E. stenades. De kristne
buro hans lik till Fors för att där begrafva det;
men innan de hunnit fram, blef det så tungt, att de
icke längre förmådde bära det. Där de nedlade liket,
byggdes den efter E. benämnda Eskilstuna kyrka,
och där uppstod sedermera staden af samma namn. Vid
Dalängsberget, v. om Strängnäs, finnes en källa,
i hvilken E. enligt legenden skall ha döpt många
hedningar. Den kallades därför S:t Eskils källa
och ansågs ha en undergörande kraft mot sjukdomar,
hvarför man t. o. m. från utlandet vallfärdade dit. -
E:s uppgifna dödsdag, 12 juni, firades under katolska
tiden, och denna dag, som på runstafven utmärktes
med en biskopsstaf, bär i almanackan ännu hans namn.
(T. H-r.)
Eskil, ärkebiskop i Lund, f. omkr. 1100, d. 1181,
var af förnäm börd och vistades i sin ungdom många
år utomlands, mest i Hildesheim och Clairvaux,
där han knöt nära vänskap med den namnkunnige
abboten Bernhard, den tidens mest framstående
man inom kyrkan. 1131 vardt han domprost i Lund,
1134 biskop i Roskilde och 1137 ärkebiskop i Lund
efter sin farbroder Asser. Som biskop råkade han i
strid med den tyranniske Erik Emune; som ärkebiskop
måste han kämpa mot dennes brorson Olof, som sökte
vinna konungamakt. Redan 1135 stiftade E. S:t Peders
kloster i Naestved, 1144 Herivad kloster i Skåne och
1145 Esrom kloster i norra Själland. 1145 kunde han
också inviga Lunds domkyrka i närvaro af biskopar från
Nordens alla länder. När 1152 Norge med Island och
de andra västerhafsstiften undandrogs Lundastolens
myndighet därigenom, att ett särskildt ärkesäte
upprättades i Nidaros, gjorde ärkebiskopen af Bremen
ett sista försök att häfda sina gamla anspråk på
kyrklig öfverhöghet öfver Norden. Han understöddes
därvid af tyske kejsaren Fredrik Barbarossa, men
E. kämpade ifrigt däremot och genomdref sin sak med
påfvarnas bistånd. Då han i denna angelägenhet reste
till Clairvaux och därifrån 1156 till
Rom, kvarhölls han en tid som fånge af kejsaren. Som
påfvens legat hade E. 1164 det uppdraget att
inviga äfven Nordens tredje ärkebiskop, den
förste ärkebiskopen i Uppsala. I striden mellan
Sven Grade och Knut Magnusson (1147 ff.) stod han
först på Knuts sida och vardt därför tillfångatagen
af Sven, men försonade sig sedan med denne, som
skänkte ärkebiskopsstolen stora gods i Skåne och på
Bornholm. Men snart utbröt ny strid, och E. hjälpte
1154 de två motkonungarna. Äfven mot konung Valdemar
var han lång tid i bitter strid och måste 1161-68
lefva utomlands (han vistades mest i Clairvaux). Först
genom Absalons medling fick han återvända. Han deltog
1169 i det afgörande tåget mot venderna samt ånyo i
kriget 1171. Han krönte 1170 Valdemars son Knut (VI),
hvarvid det bestämdes, att den äkta sonen gick före
frillosonen (hertig Kristofer). Den skånska kyrkolagen
är sannolikt tillkommen strax efteråt. Slutligen
fick E. 1177 tillåtelse af påfven att nedlägga sin
värdighet som ärkebiskop till förmån för Absalon,
och därigenom uppfylldes hans länge (sedan 1152)
närda önskan att bli klosterbroder i Clairvaux. E. var
påtagligen en mycket framstående prelat och mycket
ifrig att häfda kyrkans myndighet, men hans medfödda
stridbarhet var ingalunda till kyrkans nytta.
E. Ebg.
Eskil, lagman i Västergötland, omkr. 1215-27, son
af Magnus Minniskiöld och äldre broder till Birger
jarl, var en af sin tids mäktigaste män. En gammal
förteckning öfver Västergötlands lagmän säger,
att han samlade och omarbetade landskapets lag
samt skipade sedan rätt med stor omtanke; han
egde godt förstånd och var i lärdom jämgod med
de andlige och var "öfver alla rikets höfdingar";
därjämte utmärkte han sig genom tapperhet - "sent
födes en annan slik man". Genom Västergötlands
läge och ännu mera genom sitt gifte med Kristina,
änka efter den norske jarlen Håkan Galen (d. 1214),
kom E. att stå i nära förbindelse med Norge och
tjänstgjorde ofta som underhandlare mellan den norska
regeringen och den svenska. 1218 gästades hans hem
af den isländske häfdatecknaren Snorre Sturlasson.
Hs Hd.
Eskil Isaksson. Se Banér, svensk adlig ätt.
Eskils gemak l. mak, fyra omkr. 6 m. höga hvalf, som
skola ha varit belägna i bottenvåningen af Stockholms
forna slotts sydvästra del. Hvalfven användes under
Gustaf I:s tid till skattkammare och tjänade till den
af satte Erik XIV:s fängelse (okt. 1568-juli 1570).
Eskilsson, Nils, tapetväfvare. Se Nils Eskilsson.
Eskilsson, Peter, målare, f. 28 sept. 1820 i
Billeberga socken, i Malmöhus län, d. 29 jan. 1872
på Bermö, nära Sigtuna, var i sin ungdom underofficer
vid Göta artilleriregemente och sedermera bokhållare
vid Göteborgs arbetsinrättning. 1850-53 var han
elev vid konstakademien och utställde 1853 en
Köksinteriör. S. å. följde han utvandrarströmmen till
Düsseldorf, där han någon tid arbetade på Tidemands
ateljé. De arbeten, som härröra från denna tid,
behandla ämnen ur allmogelifvet, företrädesvis från
Dalarna. Efter återkomsten till Stockholm, 1859,
egnade sig E. åt fotografien; men 1866 framträdde han
med tre dukar, bland dem Movits målare, behandling
af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
