Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskatologi l. Eschatologi - Eskefjord - Eskelhem - Esken, Alexander - Eski - Eski-Baba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ingen har rätt att förgripa sig på sig själf. Man
får vänta på det, som gudomen sänder.
Lif i emfatisk mening är enligt G. T., särskildt
Psaltaren, det goda, som gemenskapen med Herren
förlänar. Hos Gud är lifvets källa (Ps. 36: 10). Han
frälsar från döden. Därmed afses räddning ur
dödsfara, tills, såsom vi sett, lifsvissheten
öfvervunnit dödens mörker, såsom visshet om
gudsgemenskap äfven efter döden (Ps. 73) eller såsom
visshet om uppståndelse. I Danielsboken 12: 2 omtalas
för första gången de frommes "eviga lif". Det blir
sedan i den judiska litteraturen ett rätt vanligt
uttryck mest i samma betydelse, "den kommande eonens",
det inbrytande nya gudsherraväldets, "lif", det är,
uppståndelsen ur dödsriket till evigt lif. Lifvet
och döden äro religionens stora motsatser, så i
5 Mos. 30: 15. Lifvets väg och dödens väg erbjuda
sig för människorna att välja mellan. Den judiska
skriften om "de två vägarna", som användts i "De tolf
apostlarnas lära", Didache (se d. o.), är byggd på
denna motsats, och den är ytterst flitigt begagnad
i judisk och gammalkristen predikan och litteratur
(Rom. 5: 21; 6: 23). "Lif" får i mån af en djupare
lifsuppfattning ett rikare innehåll.
I nya testamentet förekomma "lif" och "evigt lif"
i Jesu mun med lika betydelse. Hos synoptikerna
omtalas det såsom en kommande besittning (Matt. 19:
29; 25: 46 m. fl.) i öfverensstämmelse med det
judiska språkbruket. Hos Johannes är det en närvarande
besittning i kraft af den andliga föreningen med Gud
i Kristus, eller i kraft af att Kristus har kommit
i världen (Joh. 5: 24; 11: 25 -26; 17: 3). Paulus
tillämpar i 2 Kor. 5: 14-17 apokalyptikens talesätt på
det genom Kristus skedda och på det närvarande. Det
gamla är förgånget, allt har blifvit nytt. Dödens
tid är förbi, lifvets är inne. Sin religiösa visshet
om ett närvarande, döden öfvervinnande evigt lif
uttrycker Paulus med andra ord i Rom. 8: 38-39. Jfr
Luther i stora katekesen: "att vara frälst, veta vi,
är intet annat än att befrias från syndens, dödens
och djäfvulens tyranni, öfverflyttas till Kristi rike
och med honom lefva det odödliga lifvet", och i den
lilla: "där syndernas förlåtelse är, där är ock lif
och salighet", och Melanchthon i den augsburgiska
bekännelsens försvar: "Kristi rike är andligt, det är,
det begynner i hjärtat gudskunskap, gudsfruktan och
tro, evig rättfärdighet och evigt lif".
De grunder, som göras gällande för vissheten om
odödlighet eller evigt lif, kunna fördelas på tre
grupper, de filosofisk-vetenskapliga, de moraliska,
de religiösa. De första göra anspråk på att öfvertyga
alla, som äro tillgängliga för allmängiltiga fakta och
logisk bevisning. De utgå från själens beskaffenhet,
från personlighetens förhållande till tid och rum,
från själslifvets företeelser, från medvetandets och
det andliga lifvets art o. s. v. Den andra gruppen
af bevis vänder sig till den trängre kretsen af
dem, som tro på tillvarons förnuftighet och en
sedlig världsordning, i det man därifrån härleder
nödvändigheten att tänka sig en fortsättning och
utjämning efter döden. Den religiösa vissheten tillhör
endast den religiösa erfarenheten och är sålunda af
ännu mer personlig art. Den grundar sig på känslan
och medvetandet af ett högre, döden öfvervinnande
lif i gudsgemenskapen.
Till dessa tre grupper kan fogas ännu en
bevisning, som vill vara strängt empirisk och vetenskaplig
och utgår från uppenbarelser af de dödes fortsatta
tillvaro i den ena eller andra formen. Dessa fakta äro
mycket omstridda. Grupperna I och IV utgå sålunda från
fysiologiska och psykologiska fakta, tillhörande detta
lif eller härrörande från en kommande existens. I
grupperna II och III blir vissheten af personlig
och subjektiv art. Den fjärde synpunkten, jämte den
första, ingår i F. W. H. Myers "Human personality
and its survival of bodily death" (2 bd, 1904). Den
första, naturvetenskapliga-filosofiska synpunkten
anlägga t. ex. J. G. Björklund (se d. o.), Armand
Sabatier ("Essai sur l’immortalité", 1895) och W. James
("Human immortality", 3:e uppl. 1899).
Litteraturen om själens natur, ursprung och öde är
ytterst rik. Boklistan hos Alger och Ezra Abbot,
"The doctrine of a future life" (1864) upptager
4,977 boktitlar. Sedan dess ha åtskilliga hundratal
eller tusental tillkommit.
Särskildt må anföras: E. B. Tylor, "Primitive
culture" (3:e uppl. 1891), L. Marillier, "La
survivance de l’âme" (1894), A. Olrik, "Om Ragnarök"
(1902), E. Rohde, "Psyche" (3:e uppl. 1903),
A. Dieterich, "Nekyia" (1893) och "Mutter Erde"
(1905), N. Söderblom, "La vie future d’après le
mazdéisme á la lumière des croyances parallèles dans
les autres religions" (1901, "Annales du Musée Guimet,
Bibi. d’études", tome IX), F. Schwally, "Das leben
nach dem tode nach den vorstellungen des alten Israels
und des judentums" (1892), R. H. Charles, "A critical
history of the doctrine of a future life, in Israel,
in judaism and in christianity" (1899), H. Gressmann,
"Der ursprung der isr.-judischen eschatologie"
(1905), A. Lods, "La croyance à la vie future et le
culte des morts dans 1’antiquité israélite" (1906),
G. Dalman, "Die worte Jesu" (1898), S. D. F. Salmond,
"The Christian doctrine of immortality" (3:e
uppl. 1897), E. Wadstein, "Die eschatologische
ideengruppe, Antichrist-weltsabbat-weltende und
weltgericht" (1896), H. Preuss, "Die vorstellungen
vom Antichrist im späteren mittelalter" (1906),
L. von Sybel, "Christliche antike" (I, 1906),
J. A. Eklund, "Nirvana" (1899), Amitayur-sutra,
i "Sacred books of the East", Upanisjader,
Mahaparanibbana-sutta och Hatokht-naskfragmentet i
"Främmande religionsurkunder" (1907), E. Hammarstedt,
"Fågeln med segerstenen, sprängörten och lifsämnet"
(i "Meddelanden från Nordiska museet 1901", 1903),
N. Söderblom, "Rusdrycken i religionens historia" (i
"Morgon",1906) och "Framtidstanken" (i "Kristendomen
och vår tid", 1907). N. S.
Eskefjord. Se Eskifjörður.
Eskelhem, socken i Gottlands län, Södra
häradet. 3,815 har. 701 inv. (1906). E. bildar med
Tofta ett konsistoriellt pastorat i Visby stift,
Medelkontraktet.
Esken, Alexander. Se Erskein.
Eski (turk., gammal), ett i turkiska ortnamn ofta
förekommande ord, t. ex. Eski-Stambul, "gamla
Konstantinopel", Eski-Schehir, "gamla staden" m. fl.
Eski-Baba ("Gamle pappa"), stad i turkiska
vilajetet Adrianopel och station på järnvägen
Adrianopel-Konstantinopel. Omkr. 8,000
inv. Gevärsfabrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
