Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eganderätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grund är dubbel, pekuniär såväl som ideell, sålunda
icke allenast att tillförsäkra arbetaren frukten af
hans arbete, utan också att tillgodose hans anspråk
på, att alstret icke af en oskicklig eller illvillig
utgifvare offentliggöres i en form, som han själf icke
godkänner. Det intresse, som skyddas, är sålunda både
förmögenhets- och personrättsligt.
Så naturlig denna rätt än förefaller,
är den emellertid "ett sent begrepp" i
rättshistorien. Hvarken antiken eller medeltiden
har känt densamma. På många ställen i den antika
litteraturen brännmärkas plagiatorerna, men det talas
aldrig om någon uteslutande rätt för en författare att
åstadkomma eller medgifva efterbildningar. Och detta
var helt naturligt. Saknaden af hvarje mekaniskt sätt
att mångfaldiga konstens och litteraturens alster
gjorde ett sådant förfarande kostsamt, kretsen af
afnämare var sålunda liten, mångfaldigandet lönade sig
knappast. Annorlunda blef förhållandet, sedan gravyr-
och boktryckarkonsten, koppar- och stentrycket, de
fotomekaniska och fotokemiska reproduktionssätten
blifvit upptäckta. I mångfaldigandet visade sig
då ligga en mycket gifvande källa till vinst. Men
det dröjde, innan lagstiftningen förbehöll dennas
utnyttjande åt verkets skapare. Första ansatsen
därtill var, att behörig offentlig myndighet, för en
viss tid och med straff för otillåten efterbildning,
medgaf uteslutande reproduktionsrätt åt, icke verkets
upphofsman, men dess förläggare eller boktryckare,
och detta i början oftare för nya upplagor af äldre
arbeten än för utgifvande af nya. Småningom började
emellertid privilegium gifvas åt frambringarna
själfva, och steg för steg banade sig under 18:e
årh. den tanken väg, att en af lagen erkänd rätt borde
träda i stället för på myndighets godtycke beroende
privilegier. Till erkännande kom denna grundsats först
i England (1709), Danmark (1741), Förenta staterna
(1787) och Frankrike (1793). Efter hand ha öfriga
stater (Sverige 1810; de nu gällande lagarna äro,
med vissa senare förändringar, utfärdade 10 aug. 1877
och 28 maj 1897) följt efter, så att f. n. Turkiet
torde vara det enda land, som ännu kvarstår på
privilegieståndpunkten. Särskildt från 1840-talet
ha frambringarnas anspråk på rättsligt skydd, i
främsta rummet i afseende på dettas giltighetstid,
kommit till allt starkare erkännande. Och som
en sista etapp i utvecklingen kunna betecknas de
eröfringar skyddstanken vunnit i internationellt
hänseende. Främlingens eganderätt till materiella
ting har länge varit respekterad. Författarens och
konstnärens rätt var däremot ännu för ett halft
sekel tillbaka endast territoriell; eftertryck och
efterbildning af främlingens alster voro öfverallt
tillåtna. Numera hafva emellertid de flesta länder
genom konventioner med flera eller färre andra,
under förutsättning af ömsesidighet, likställt dessas
medborgare med landets egna. Frankrike (sedan 1852)
och Belgien (sedan 1886) bortse t. o. m. från denna
förutsättning.
Den rätt, som här afses, har i olika länder
olika beteckning. I Frankrike, Portugal, Schweiz,
Spanien samt Central- och Syd-Amerikas stater talas
om "litterär och artistisk eganderätt", om droit
d’auteur, i Tyskland om urheberrecht, och liknande
uttryck begagnas i Belgien, Italien, Nederländerna,
Ungern och Österrike. I England och Förenta staterna
användes termen copyright, i Danmark och Norge
forfatterret och kunstnerret, i Finland
författares och konstnärs rätt till alster af sin
verksamhet, i Sverige eganderätt till skrift,
författarrätt och rätt med afseende å konstverk. Som
gemensam beteckning, afseende alla de slags alster,
som kunna ifrågakomma, skall emellertid här efter
franskt och tyskt föredöme uttrycket skaparrätt
användas. Härigenom betonas också väsensolikheten
mellan denna rätt och eganderätten till materiella
ting. Genom sin tvåsidiga karaktär, af person-
och förmögenhetsrätt, bildar skaparrätten en
rättskategori för sig. I själfva verket erkännes
detta också af flertalet af de lagar, som tala om
"artistisk och litterär eganderätt", därigenom att de,
trots beteckningen, i tilllämpningen icke likställa
denna rätt med vanlig eganderätt; den är sålunda i
allmänhet icke som denna till tiden helt och hållet
obegränsad, och vissa formaliteter kräfvas för dess
bevarande, inskränkningar, som eganderätten till
materiella ting icke är underkastad.
I afseende på skaparrättens varaktighet erkänna
endast Guatemala, Mexico och Venezuela densamma
som beständig, dock är i Mexico rätten att uppföra
dramatiska eller att utföra musikaliska arbeten
efter skaparens död endast för 30 år förbehållen
hans rättsinnehafvare. Denna princip att medgifva
en skyddstid, innefattande skaparens lifstid och en
viss tid efter hans död, tillämpas emellertid af de
flesta länder för artistiska och litterära alster i
allmänhet. Tidsutsträckningen efter detta frånfälle är
80 år i Colombia och Spanien, 50 i Belgien, Bolivia,
Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Monaco, Norge,
Portugal, Ryssland, Sverige (för uppföranderätten
dock 30) och Tunisien, 30 i Schweiz, Tyskland och
Österrike, 20 i Peru samt 5 i Chile (med rätt för
regeringen att öka den till 10); på Haïti (enligt det
äldre franska systemet) änkans lifstid, 20 år för
barnen och 10 för andra arfsberättigade. — Enstaka
andra länder följa åter andra principer. I Grekland
varar skaparrätten 15 år från första upplagans
utgifvande, hvilken tidrymd dock kan förlängas; om
uppföranderätten saknas bestämmelser. Den italienska
lagen förbehåller skaparen reproduktionsrätten
under hans lifstid. Dör han, innan 40 år förflutit,
sedan första upplagan utgafs, tillkommer rätten
hans rättsinnehafvare, ända tills 40 år förflutit
efter detta utgifvande. Under de nästföljande 40
åren kan hvem som helst reproducera arbetet mot
att betala skaparens rättsinnehafvare en af lagen
bestämd ersättning — en anordning, som efter fransk
terminologi betecknas såsom "système du domaine public
payant". Uppföranderätten varar däremot 80 år från
arbetets första uppförande eller offentliggörande,
hvarefter den helt och hållet upphör utan tillämpning
af nyssnämnda system. I Nederländerna och Transvaal
varar skyddet 50 år från första utgifvandet (hvilket
konstateras genom inregistrering) och i alla händelser
under skaparens lifstid, uppföranderätten däremot
under skaparens lifstid och 30 år efteråt för otryckta
arbeten, för tryckta endast 10 år efter utgifvandet. I
Förenta staterna är förhållandet något liknande, ehuru
mindre fördelaktigt för skaparen: rätten varar 28 år
från inregistreringen och, efter ny inregistrering
och 2 exemplars öfverlämnande, ytterligare 14 år till
skaparens, hans änkas och hans barns förmån. I England
växlar skyddstiden efter olika slags alster. För
litterära, dramatiska och musikaliska arbeten utgör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
