Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E är den femte bokstafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
E är den femte bokstafven i de flesta europeiska
språks alfabet. Dess äldsta kända form är
=|, som återfinnes i det fornsemitiska (moabitiska) alfabetet
(med betydelsen h) och i det forngrekiska alfabetet
(med betydelsen e, ä). Med utelämnande af den lodräta
stafvens nedre streck samt med omvändning af figuren
uppkom däraf tecknet Ε, hvaraf det vanliga latinska E
framgick. I den äldsta nordiska — och samgermanska —
runraden var tecknet för e ᛖ eller ?, som sannolikt
härrör från den grekiska kursivskriftens (under den
äldre kejsartiden) ?. I den yngre runraden hade
e först samma tecken som i: ᛁ, men däraf bildades
senare en s. k. "stungen" runa för e: . — E har
ett mycket växlande ljudvärde. I de flesta språk är
detta e eller ä. I franskan betecknar det stundom
kort ö, i engelskan ofta långt, stundom kort i, och
ee utmärker i engelskan alltid långt i. Ej sällan
nyttjas e i skrift utan att motsvaras af något ljud,
t. ex. det andra e i eng. eve [īv], e i eng. och
ty. ie. Det s. k. stumma e i franskan är i vers
och äfven eljest ofta mer eller mindre hörbart. I
fornsvenskan och forndanskan är e det normala tecknet
för det slutna e-ljudet (t. ex. i ren, bredd) och
i allmänhet strängt skildt från æ, som återgifver
kort och långt ä-ljud. I nysvenskan har detta i
fornsvenskan med æ tecknade ä-ljud i många fall och
särskildt i ofta obetonade ord — t. ex. i henne, den,
eller, men — kommit att tecknas med e, hvadan det
nysvenska e har icke mindre än tre olika ljudvärden:
e, ä och det alltefter de omgifvande ljudens
beskaffenhet något skiftande mellanljud (mellan e,
ä och ö), som i obetonade stafvelser uppstått ur
allehanda äldre ljud, t. ex. boende (fsv. boande),
himmel (fsv. himil), ottesång (fsv. ottosang), hassel
(fsv. hasl), socken (fsv. sokn). Med reformationen
börjar detta genom tyskt inflytande uppkomna bruk
af e för ä att utbreda sig i svenskan. På 1700-talet
begynner dock det svenska ä att täfla med detta tyska
e, hvilket senare likväl vid århundradets slut och
i förra hälften af 1800-talet får öfverhanden. På
allra senaste tider har dock ä åter börjat komma till
heders. Det är uppenbart, att det för svenska språket
är en stor fördel
att hafva två tecken för att återgifva och åtskilja
de två olika ljuden (t. ex. i tre, ber, sed,
en, eld, hem, sett och trä, bär, säd, än, äldre,
hämnd, sätt) och att det är i hög grad önskvärdt,
att ljudbeteckningen måtte i detta afseende varda så
följdriktig som möjligt. I fornisländsk normalskrift
är e tecken såväl för det ljud, som är den nordiska
fortsättningen af det redan på indoeuropeisk botten
befintliga ä-ljudet (t. ex. i isl. bera, bära),
som för det i Norden genom i-omljud af a uppkomna
ä-ljudet (t. ex. i isl. beria, slå), hvilket senare
ljud i de gamla handskrifterna äfven tecknas med
æ eller ę (försedda med akut accent, då ljudet var
långt). I båda dessa fall motsvaras det fornisländska
tecknet e af fornnorskt, fornsvenskt och forndanskt
æ (t. ex. i bæra, bæria). — Jämte det vanliga
e-tecknet nyttjas i flera språk e med diakritiska
tecken. Af viktigare dylika e-tecken kunna här
nämnas: 1) ę som i fornisländskan ursprungligen
var afsedt att återgifva det genom i-omljud af
a uppkomna ä-ljudet och som i polskan, liksom vid
omskrifning af fornslaviskan, betecknar en nasalvokal
(= fr. in); 2) ě, som i tjechiskan, liksom vid
omskrifning af fornslaviskan, återgifver jä; 3) ë,
som i litauiskan betecknar ljuden ie eller ea; 4) é,
som i nyisländskan — där det stundom utbytes mot è -
betecknar jä (hvaremot i fornspråket, liksom nu i
tjechiskan, accenten utmärkte endast, att e-ljudet
var långt), i franskan är tecken för slutet e ("e
fermé") och i polskan utmärker ett eget, till i sig
närmande e-ljud, samt 5) è, som i franskan i vissa
lägen nyttjas som tecken för ä-ljudet ("e ouvert"),
och hvilket Rask sökte införa i nyisländskan
såsom tecken för jä. Om e-ljudets historia se Ä.
Fr. L—r. (Ad. N—n.)
Såsom musikterm betecknar E tredje tonen i den
diatoniska skalan (i romanska länder kallas tonen
dock mi) samt är namn på nottecknet för denna ton.
I matematiken nyttjas e som tecken för det
naturliga logaritmsystemets bas ( = 2,71828....). Se
art. Logaritm.
I logiken betecknar E ett universellt negativt omdöme,
t. ex. intet djur är förnuftigt (jfr A). — På franska
mynt betecknar E Tours, på österrikiska Karlsburg,
på preussiska Königsberg och på tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
