Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsdoktorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egen institution. I själfva verket möter den
redan i de evangeliska berättelserna om Kristi
begrafning. Dödskulten ingår alltså såsom en ytterst
betydande beståndsdel i alla folks religiösa åskådning
och kult. Många etnologer och religionsforskare
hafva också i dödskulten sett religionens första
framträdande och ursprung. Religionen låter dock
vida mindre förklara sig ur en döds- och själskult
än ur en zoistisk-animistisk naturuppfattning, en
världsåskådning, hvilken också osökt låter förutsätta
sig såsom grundval för dödskulten. Litt.: E. B. Tylor,
"Primitive culture" (1871), H. Hildebrand,
"Folkens tro om sina döda" (1874), C. F. Wiberg,
"Fornariska folkens behandling af sina döda"
(1877), J. Lippert, "Christenthum, volksglaube
und volksbrauch" (1882, del 2), W. Caland,
"Über die totenverehrung bei einigen der
indogermanischen völker" (1888), E. Rohde, "Psyche"
(1894; 3 uppl. 1903), H. Spencer, "Principles of
sociology" (III, 1896), T. Segerstedt, "Till frågan
om polyteismens uppkomst" (1903), E. Hammarstedt,
"Om fröns användning inom folksed och dödskult"
(i festskriften "Till Oscar Montelius 199/903"),
och P. Sartori, "Die speisung der toten" (1903).
N. E. H.
Dödsmask. Se Mask.
Dödsmässa (Själamässa). 1. Teol. Se Anniversarium och Mässa. — 2. Mus. Se Rekviem.
Dödsorsak, en förändring i organismens normala
beskaffenhet, som orsakar död. Dödsorsaker äro
mångfaldiga. Dels för vinnande af bättre öfversikt
af de olika förändringar, som kunna medföra dödens
inträdande, dels äfven af vissa från rättsmedicinsk
synpunkt viktiga skäl indelar man dödsorsakerna i
två stora hufvudgrupper: naturliga och våldsamma. I
förra fallet talar man om naturlig död, i senare
fallet om våldsam död. De naturliga dödsorsakerna
äro alltid sjukdomar. Dessa sjukdomar måste likväl
uppträda spontant, d. v. s. de få ej vara en följd
af yttre våld eller af annat direkt skadande ingrepp
på människokroppen, t. ex. intaget gift. Sjukdomar,
som orsaka död, kunna vara förvärfvade redan
före födelsen. Har död inträdt före eller under
födelsen, säges det framfödda fostret vara dödfödt;
dödföddhet är i ty fall den generella dödsorsaken. De
naturliga dödsorsakerna brukar man indela dels
efter de olika organ i människokroppen, hvilka
äro säte för den sjukliga förändringen, dels efter
sjukdomens natur och beskaffenhet. — De våldsamma
dödsorsakerna äro organiska eller funktionella skador
af människokroppen, hvilka uppkommit genom yttre våld
eller annat direkt skadande ingrepp, t. ex. intaget
gift. En skada kan blifva dödsorsak antingen direkt
eller därigenom, att i omedelbar följd af skadan
sjukdom uppträder, som leder till död. Vid våldsam
död kunna flera sådana skador förefinnas, att hvar
och en af dem ensamt för sig kan orsaka död. I
så fall talar man om konkurrerande dödsorsaker;
dock använder man detta uttryck äfven för de fall,
där samtidigt dödande sjukdom och dödande skada
föreligga. Se vidare Dödlighet, sp. 1224—25. — I
Sverige har läkaren att vid angifvande af dödsorsak
följa en bestämd nomenklatur (se Dödsattest).
G. H.
Dödsrike. Se Dödskult, sp. 1236, och Hades.
Dödsrisk. Se Dödlighet, sp. 1222, 1225.
Dödsstraff, jur. Detta straff är oaktadt
de angrepp, för hvilka det under mer än ett
århundrade varit föremål, ännu i de flesta länders
strafflagar bibehållet såsom den svåraste af lagens
straffarter. Dess användning är dock numera en
helt annan än förr. Under medeltiden och långt
in i nyare tiden användes detta straff allmänt
för de flesta svårare förbrytelser. Det träffade
äfven sådana brott som gudsförsmädelse, tvegifte,
blodskam, förfalskning, flera slags egendomsbrott
o. s. v. Afrättningar voro följaktligen den tiden
ytterst vanliga tilldragelser. Vid stadsportarna
och på torgen samt på fritt och högt belägna
platser å landsbygden stodo alltid galgar eller
schavotter uppresta, till skräck och varnagel
för illasinnade människor. I fråga om sättet för
dödsstraffets verkställande var man synnerligen
uppfinningsrik. Utom de enkla dödsstraffen, till
hvilka halshuggning och hängning hörde, hade man
ett rikt urval af s. k. kvalificerade (skärpta)
dödsstraff, såsom rådbråkning, bränning på bål,
fyrdelning m. m. I samma mån som sederna mildrades,
blef visserligen detta slösande med människolif något
minskadt; men dödsstraffet var och förblef ett af
de mest använda straffmedlen, och dess berättigande
såsom ett sådant sattes på länge icke i fråga. Från
slutet af 1700-talet har emellertid en, tidtals
mycket liflig, rörelse pågått för dödsstraffets
afskaffande. Uppslaget till densamma gafs af
Beccaria (se d. o.), som i sitt ryktbara
arbete "Dei delitti e delle pene" (1764) angrep tidens
grymma strafflagstiftning, och af Voltaire,
hvilken det vid samma tid efter ett energiskt
agitationsarbete lyckades att få ådagalagdt det
juridiska mord, som blifvit begånget på den olycklige
Jean Calas (se d. o.). Sedan dess har litteraturen
i detta ämne alltmera vuxit. Såväl filosofer och
teologer som rättslärde och statsmän hafva behandlat
detsamma. Bland dem, som kämpat för dödsstraffets
afskaffande, märkas från senare tider fransmannen
Lucas, tyskarna Mittermaier och v. Holtzendorff
samt svensken Olivecrona. Så godt som öfverallt
har ock frågan om dödsstraffets upphäfvande
gång på gång varit föremål för öfverläggning
inom de lagstiftande församlingarna. Allt detta
oaktadt stå dock fortfarande stridiga meningar mot
hvarandra. Emot dödsstraffet har hufvudsakligen
åberopats: att staten icke har någon makt öfver
människans sinnliga tillvaro, hvilken ej är henne
gifven genom staten, hvarför denna, då den beröfvar
en brottsling lifvet, går utöfver sin befogenhet;
att straffets ändamål att förbättra brottslingen
alldeles åsidosattes; att dödsstraffets verkningar
ej inskränka sig till förbrytaren själf, ity att det
kvarlämnar ett smärtsamt minne hos hans närmaste och
skrämmer andra människor ifrån dem; att det emellan
dödsstraffet och det straff, som kommer detta närmast
(lifstids straffarbete), är ett språng, som ej
finnes emellan de olika graderna af brottslighet;
samt att dödsstraffet lider af det felet att, om,
såsom dessvärre förekommit, detta straff drabbar en
oskyldig, hvarje upprättelse är en omöjlighet. Å andra
sidan har man anfört: att staten, hvilken för sitt
bestånd ej blott offrar sina fienders lif, utan ock
tager i anspråk sina egna medborgares, otvifvelaktigt
också är befogad att, om dess ändamål så fordrar,
beröfva missdådare lifvet; att brottslingens
förbättring ej är straffets egentliga syfte och att
för öfrigt en dödsdom mer än någonting annat har
förmåga att väcka en förhärdad brottsling till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
