Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsdoktorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskildt skallarna, med hvilka de t. o. m. tro sig
fortfarande kunna rådslå och samtala. Tron att i den
dödes ben och mull åtminstone något af hans väsen
och förmåga dväljes kvar framträder ofta nog hos
äfven civiliserade folk inom vidskepelse och magi och
för öfrigt äfven inom den katolska helgonkulten med
stundom otroligt primitiva drag. Verkade sålunda tron
på kroppens och lifvets fortvarande samband efter
döden en viss, om ock i våra ögon ofta underlig
pietet mot döda anförvanters och stamfränders
kvarlefvor, föranledde ock, såsom redan antydts,
å andra sidan denna tro på lifsegenskapernas
fortsatta samband med kroppen hos åtskilliga folk
en kannibalism (se d. o.) af t. o. m. mer än eljest
vidrig karaktär. Genom att förtära sina döda eller
för ålderdom aflifvade anförvanter förenade man
dem ju oskiljaktigare än på något annat sätt med
sig och upptog samtidigt i sig deras utmärkande
egenskaper. Vi möta alltså på sätt och vis redan på
detta stadium teorien om ett slags själavandring (se
d. o.). Det ligger i sakens natur, att dylika seder
egentligen tillhört kringflyttande folk, som ännu ej
ens tagit första steget mot ett fast boningssätt. Hos
jämförelsevis mer framskridna folk, hvilka åtminstone
för någon del af året hade fasta boningsorter,
till hvilka de regelbundet återvände, och därmed
äfven bestämda begrafningsplatser, utvecklades
ock dödskulten till humanare former. Samtidigt
erhöll den ock en alltmer genomgripande betydelse:
grafoffren upprepades från släktled till släktled
(jfr Ankult), och vissa tidpunkter under året
fastställdes för denna kults utöfning. Oberoende af
alla dödsteorier hade, redan innan någon egentlig
dödskult uppstod, den föreställningen vaknat, att
inom människan fanns ett väsen, som kunde lämna
kroppen för att någon tid föra en tillvaro för
sig själf. För uppkomsten af denna uppfattning har
drömmen, hvars företeelser för primitiva folk ega
lika stor realitet som verklighetens, otvifvelaktigt
varit af väsentlig betydelse. Likasom man ansåg,
att det förnimmande väsendet hos den lefvande under
sömn, extas o. s. v. förmådde lämna kroppen, så
skedde ock, menade man senare, med den döde: äfven
döda personer visade sig ju i lefvande tillstånd
i drömmen. Men detta väsen var dock i bägge fallen
fortfarande beroende af sin kropp och måste inom kort
dit återvända. Föreställningen om ett från kroppen
skiljbart väsen innebär alltså från början ingalunda
någon tro på ett af kroppen oberoende lif efter detta,
en uppfattning, till hvilken mänskligheten långsamt
och med svårighet förmått framskrida. Likasom man
ofta nog plär beteckna animismen såsom strängt taget
ej en religionsform, utan fastmer såsom en primitiv
grundval för religion, så skulle man konsekvent
vara benägen att betrakta den primitivt animistiska
uppfattningen och behandlingen af den döde icke såsom
en dödskult i detta ords strängaste bemärkelse, utan
såsom den grund, hvarur en egentlig dödskult utvecklat
sig. Emellertid är den primär-animistiska (zoistiska,
vitalistiska) uppfattningen inom dödskulten af
den genomgripande betydelse, att den i alla tider
bildat hufvudvillkoret för och grundelementet i denna
kult. Mot den primär-animistiska uppfattningen med
dess, om man så vill se saken, materialistiska prägel
måste den icke blott hos bronsålderns ariska folk,
utan ock hos med dem alldeles obesläktade folkslag uppträdande seden att bränna de
döde hafva trädt i ytterst stark opposition. Långt
ifrån att söka konservera sökte man nämligen vid detta
begrafningsskick så mycket som möjligt tillintetgöra
liket, något som synes visa, att man alltmer börjat
anse det väsentliga vara något okroppsligt: en hamn,
en skugga, en ande (märk andedräkt) eller något
dylikt. I sammanhang med denna uppfattning utvecklade
sig ock alltmer den, hos åtminstone flera folk, långt
förut befintliga tron på ett de dödes land, rike eller
värld, dit den bortgångne antingen omedelbart efter
döden eller ock efter en viss tid eller efter vissa
fördenskull utförda ceremonier anträdde en lång och
farlig färd. Öfver detta rike rådde en manlig eller
en kvinnlig härskare, hvilkens eller hvilkas dyrkan i
regel förenades med dödskultens utöfning. Som liket
eller den brändes aska vanligen jordades, förlade
många folk af detta och andra skäl nämnda dödsrike
till underjorden. Mycket ofta föreställde man sig
dock detta de dödes land på hinsidan ett haf eller en
stor flod, en åskådning, som föranledde begrafning i
farkoster. Till och med i likbränningen ingick en den
dödes utrustning för färden till ett dödsrike, och det
är anledning att antaga, att själfva likbränningen
ursprungligen haft till hufvudsyfte att hindra den
döde från att sedan vidare återkomma och träda i
förbindelse med sin kropp. Emellertid framträder
med tydliga drag äfven en mindre krass åskådning. Så
finner man, att hos våra förfäder, likasom än i dag
hos dajakerna, den uppfattningen gjort sig gällande,
att icke allenast den dödes själ, utan t. o. m. de
vid begrafningen afsiktligt förstörda redskapens väsen
lösgjorde sig från sin kropp eller materiella form för
att följa sin egare. Hela de dödes värld och tillvaro
blef alltså af en så öfversinnlig natur man förmådde
föreställa sig. Trots denna tro på en själarnas eller
väsendenas förflyttning från det forna materiella
omhöljet fasthöll man emellertid samtidigt vid att
bringa den döde mat- och dryckesoffer vid grafven,
och den döde kommer således att för den allmänfolkliga
uppfattningen föra ett slags dubbeltillvaro: en i
grafven och en i dödsriket. Då bruket att jorda den
döde obränd åter upptogs, torde detta hafva bidragit
till att gifva den gamla dödskulten vid grifterna
en stegrad lifskraft. Tydligt är, att fruktan för
hemsökelse af de döde, ifall de uråldriga grafoffren
försummades, i hög grad bidrog till detta bruks
bibehållande. Från att ursprungligen hafva varit ett
uttryck för tillgifvenhet och pietet hade af mycket
naturliga skäl och redan på ett tidigt stadium
vården af de döde alltmer blifvit en handling af
fruktan. Man egnade ej längre den döde uppmärksamhet
och offer för att hålla honom vid makt och bevågenhet,
utan för att han skulle lämna de lefvande i fred, och
omsider urarta offren alldeles till vidskepliga bruk,
egnade att hålla gengångare och spöken fjärran från
hemmet. Sådana plägseder, ofta bestående i utströende
af säd, ärter, bönor eller frön, hafva bibehållit sig
till in i senaste tid såväl hos vårt som hos andra
både europeiska och icke-europeiska folk. Oaktadt den
första kristendomen bekämpade grafoffren, lefde dock
fortfarande dödskulten och måste af den kristna kyrkan
ej blott alltifrån början mer eller mindre tolereras,
utan med tiden t. o. m. upptagas i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
