Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1095-1096 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dupont-White ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Gustaf II Adolfs historia, i 2 uppl.), S. von Knorring,
Onkel Adam, M. S. Schwartz, Tegnér ("Œuvres d’Isaïc
Tegnér, traduites du suédois") och Topelius. 1876
restes åt henne, efter sammanskott bland svenskar,
en grafvård på kyrkogården Père-Lachaise i Paris.
J. Th. W.

Dupuis [dypuī], Charles François, fransk
vetenskapsman, f. 1742 i Trye-Château (dep. Oise),
d. 1809 i Is-sur-Tille (dep. Côte-d’Or), blef
1787 professor i romersk vältalighet vid Collège
de France, valdes efter revolutionen till medlem
af nationalkonventet och de femhundras råd samt
var 1799–1802 president i lagstiftande kåren. På
föranstaltande af cordelier-klubben utkom hans
arbete Origines de tous les cultes, ou la religion
universelle (1794, 7 bd; senast utgifven 1883),
som utöfvade ett stort inflytande på riktningen
af studierna rörande religionernas uppkomst. Hans
sista arbete var Mémoire explicatif du zodiaque
chronologique et mythologique (1806).

Dupuis [dypuī], Jean Baptiste Daniel, fransk
medaljgravör och skulptör, f. 1849 i Blois,
d. 1899 i Paris, var en af den moderna franska
medaljgravyrens stormän. Bland hans arbeten,
som i främsta rummet utmärkas för sin kraftfulla
relief, äro medaljer öfver la liberation du
territoire (1871) och världsutställningen (1889),
médaille des récompenses des artistes français
(s. å.) m. fl. D. är representerad i glyptoteket
i Köpenhamn.
G-g N.

Dupuit [dypuī], Arsène Jules Émile Juvénal,
fransk ingenjör och nationalekonom, f. 1804, d. 1866,
blef 1850 staden Paris’ chefingenjör och 1855
statens generalinspektör för vägar och broar. Han
var en i teori och praktik framstående väg- och
vattenbyggnadsingenjör samt utgaf många skrifter
af teknisk karaktär, bl. a. Traité théorique et
pratique de la conduite et de la distribution
des eaux (1854; 2:a uppl. 1865). Från dessa studier
af vägbyggnadernas tekniska sida kom han emellertid
redan tidigt in på kommunikationsväsendets ekonomi
och leddes därifrån till studier af monopolpriserna
och af värdeläran i dess helhet. Bland hans många,
vanligen i hög grad originella uppsatser, – de flesta
spridda i "Annales des ponts et chaussées", "Journal
des économistes" och "Dictionnaire de l’économie
politique" – märkas De la mesure de l’utilité des
travaux publics (1844), som enligt Jevons’ mening
utgör den första genomtänkta framställningen af
gränsnytteteorien (se Värde), och De l’influence
des péages sur l’utilité des voies de communication
(1849), som förebådar en långt senare behandling af
järnvägsproblemen. På den ekonomiska politikens område
var D. en ifrig anhängare af den fria konkurrensen.
E. Hkr.

Du Puy i lifjägarkårens löjtnantsuniform

Du Puy [dypuī], Jean Baptiste Édouard Louis Camille,
schweizisk-svensk operasångare, kapellmästare
och tonsättare, f. omkr. 1771 i byn Corcelles,
nära Neuchâtel, undervisades i Paris af violinisten
Chabran och pianisten Dussek samt blef vid sexton års
ålder konsertmästare hos prins Henrik af Preussen,
hvarefter han i Berlin fortsatte sina musikstudier för
Fasch. 1793 gaf han såsom violinspelare konserter
i Tyskland och Polen samt Sverige, hvarest han
s. å. fick anställning som violinist och tredje
(1796 andre) konsertmästare i hofkapellet och 1799
jämväl som operasångare. Sistnämnda år måste han på konungens befallning
lämna Sverige, emedan han vid en till Napoleons
hyllning anställd fest föredragit republikanska
visor. Han begaf sig då till Köpenhamn, där han
1802 blef konsertmästare och operasångare vid
kungl. teatern. För sin lysande tapperhet under
engelsmännens bombardemang 1807 valdes han enstämmigt
till löjtnant vid frivilliga lifjägarkåren. 1809
förvisades han dock äfven från Danmark i anledning
af sin kärlekshandel med prinsessan Charlotta af
Mecklenburg-Schwerin, Fredrik VII:s moder, hvilken
därför blef skild från sin gemål, prins Kristian
Fredrik, sedermera Kristian VIII.
Efter ett kort besök i Paris återvände D. till
Sverige, där han nu (efter revolutionen) mottogs
med öppna armar, fästes vid K. operan, både
som kapellmästare och skådespelare (1812), samt
erhöll professors titel (1814). Af Mus. akad. hade
han 1795 blifvit ledamot. D. var medstiftare af
K. hofkapellets pensionskassa (1814). Han afled
i Stockholm 3 april 1822. På hans graf å Johannes
kyrkogård reste Mus. akad. 1866 en minnesvård.
– Enstämmiga intyg af en mängd samtida vittna, att
D. var ett verkligt snille, en mångsidigt begåfvad
konstnär, en älskvärd och tjusande personlighet. Det
har sagts, att han var den utmärktaste af alla
kungliga kapellmästare i Stockholm. Svenska
hofkapellet ansågs under hans tid för det till
rangen tredje i Europa. Som violinspelare utmärkte
han sig i den briljanta stilen, genom färdighet,
smak och förträfflig intonation. Som sångare var han
oöfverträfflig i den lätta genren. Hans sångmetod var
helt och hållet fransk, och hans röst, en hög baryton,
sonor, böjlig och smekande samt i stånd att utföra
både tenor- och baspartier. D:s tonsättningar präglas
af behag, esprit och melodirikedom. I operetten
Ungdom og galskalp (1806; "Ungdom och dårskap",
1814), hvilken skrefs till samma text som Méhuls
"Une folie" ("Målaren och modellerna") och ännu är
repertoarstycke i Köpenhamn, förstod han förena en
viss nordisk nationalform med den mest sprittande
franska prydlighet. I tillfällighetspjäsen Föreningen
(1815) upptog han nordiska folkvisor. Hans öfriga
musikpjäser äro: Agander och Pagander (1818;
därur den populära sångtrion "Agander, Pagander och
Winberg"), Björn Jernsida (fragment), Balder (1819),
Felicie eller Den romaneska flickan (komisk opera,
1821) samt melodramer och baletter. Dessutom skref
han en mängd sånger, militärmarscher, konserter för
olika instrument samt kyrkmusik vid Karl XIII:s, Sofia
Magdalenas och Charlottas begrafningar äfvensom
vid kronprinsen Oskars myndighetsförklaring och
Karl Johans kröning. Bland hans roller må nämnas
Figaro, Joconde, Johan af Paris, Adolf ("Den lilla
matrosen"), Blondel ("Richard Lejonhjerta"), Valsain
("Min tante Aurore"), Armand ("Vattendragaren"),
L’Orange ("Felicie")

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>