Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dudik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallas rencontre. Ehuru dueller i de flesta länder
äro i lag förbjudna och med straff belagda, uppbäres
dock ännu i dag detta medel att "tillfredsställa
hederns fordringar" af den allmänna uppfattningen
inom vissa samhällsklasser i åtskilliga länder. Så
förnämligast i Tyskland, Frankrike, Italien och
Spanien. Duelloskicket florerar särskildt i Tyskland,
där det t. o. m. går så långt, att en officer,
som dock ådrager sig straff genom att antaga en
utmaning till duell, blir afskedad ur armén, om han
afböjer densamma. En allt starkare opinion har i
Tyskland under det senaste årtiondet rest sig mot
duellen. En kejs. förordn. af 1 jan. 1897 lär hafva
i någon mån inskränkt officersduellerna. Men ännu
i jan. 1906 förklarade rikskansleren i riksdagen,
att så länge duellen i vida kretsar betraktades
som ett medel att återupprätta sin ära, kunde
officerskåren ej fördraga någon, som ej vore
beredd att med vapen försvara den. De i Tyskland
vanliga studentduellerna ("studentenpaukereien")
äro kända under namnet mensur. Litt.: Castillo,
"Tractato de duello" (Turin 1525), F. Bacon,
"Charge concerning duels etc." (1614), d’Audiguier,
"Le vray et ancien usage des duels" (Paris 1617),
Chauchy, "Du duel considéré dans ses origines"
(1846), Colombey, "Histoire anecdotique du duel"
(1861), Du Verger de Saint-Thomas, "Nouveau code du
duel" (1879), "Die konventionellen gebräuche beim
zweikampf" (4:e uppl. 1890), v. Below, "Das duell
und das germanische ehrbegriff" (1896) och "Das
duell in Deutschland. Geschichte und gegenwart"
(2:a uppl. s. å.).
I Sverige och de öfriga nordiska länderna är,
dess bättre, uppfattningen af hedersbegreppet en
annan. Så har det emellertid ej alltid varit. I
midten af 1600-talet hade dueller blifvit så vanliga
bland de högre klasserna i Sverige, att det befanns
nödvändigt att genom särskild lagstiftning ingripa
däremot. Straff för dueller stadgades första gången
i en k. förordn. af 23 dec. 1662 och sedermera
i det s. k. duellplakatet eller "Kongl. Maj:ts
alfwarlige förbudh angående dueller och slagsmål"
22 aug. 1682. Där stadgas strängt straff för
envig och utmaning därtill äfvensom för biträde
såsom sekundant, ja t. o. m. för sådana injurier,
i ord eller gärning, som kunde tänkas lätt gifva
anledning till utmaning. Duellplakatet gällde endast
ridderskapet och adeln samt krigsbefälet och dess
vederlikar. Det upphäfdes genom k. förordn. 29
jan. 1861 ang. mord, dråp och annan misshandel,
hvars stadganden om duell sedermera inflöto i 14
kap. af den 1864 antagna, nu gällande allmänna
strafflagen. Enligt dessa stadganden skall straff
drabba icke blott den, som inlåter sig i envig eller
utmanar därtill, utan äfven den, som låter bruka
sig till biträde vid uppgörande af aftal om envig
eller till vittne vid sådan strid (sekundant). Skärpt
ansvar inträder, om det var aftaladt, att enviget ej
skulle sluta utan enderas död, och död kommer däraf,
samt om någon vid envig förfar svikligen. Strafflagen
för krigsmakten af 7 okt. 1881 stadgar, att officer
eller underofficer, som med föranledande af något
förhållande i tjänsten utmanar förman till envig,
skall dömas till afsättning jämte det ansvar, som
efter allmän lag bör följa. Samma påföljder äro
stadgade för förman, som antager slik utmaning af
underlydande.
Betydelsen af särskilda straffbestämmelser
för duell ligger däri, att straff inträder äfven för den,
som icke tillfogat sin motståndare någon skada,
för den, som utmanat till envig eller antagit
utmaning, äfven om något envig icke följt, och
slutligen för sekundanter, äfven om någon straffbar
delaktighet i dråp eller misshandel icke ligger
dem till last. Enligt de allmänna bestämmelserna
om dråp och misshandel skulle straff kunna ådömas
endast den, som i envig dödat annan eller tillfogat
honom svår kroppsskada, samt i dessa fall äfven
sekundanter. Vid lindrigare skada skulle straffet
bortfalla på grund af den andres samtycke till
misshandeln. I de fall, då straff skulle kunnat
ådömas enligt de allmänna stadgandena, äro emellertid
de särskilda ansvarsbestämmelserna för duell i regel
icke obetydligt mildare.
Den moderna duellen kan betraktas som en kvarlefva af
medeltidens envig (se d. o.) inför rätta, i Nordens
forntid kalladt bl. a. holmgång (se d. o.),
hvilket användes som bevismedel i mål af såväl
kriminell som civil natur (jfr Ordalier).
Ett egendomligt slags duell är den s. k. amerikanska
duellen, som dock icke är någon duell i ofvan angifna
mening. Den tillgår så, att två personer kasta lott
om lifvet under öfverenskommelse, att den, som tappar,
skall inom viss tid döda sig själf. Detta slags duell
faller icke under straffbestämmelserna för envig,
utan får bedömas enligt allmänna straffrättsliga
principer. Huru detta bedömande skall ske, är
emellertid ytterst tvifvelaktigt. Den vanliga
uppfattningen är, att här föreligger endast en
strafflös delaktighet i själfmord. Fråga är dock,
om det icke är riktigare att betrakta den, som vunnit
vid lottdragningen, såsom juridisk gärningsman till
ett mord, detta på grund af det från honom utgående
tvång, under hvars inflytande den andre tagit lifvet
af sig. Så Hagströmer, Binding, v. Liszt m. fl. Blir
intet själfmord af, kan naturligen intet straff
ifrågakomma. Se Berger, "Das amerikanische duell und
die schlägermensur", 1892.
Duellant (se Duell), person, som aktivt deltager
i en duell. — Duellera, aktivt deltaga i en duell,
strida i tvekamp, hålla envig.
Duellona, gammal form för senare Bellona (se
d. o.).
Duellplakat. Se Duell.
Duenna (sp. dueña, en biform till doña, se d. o.),
bedagad kvinna, som har uppsikt öfver ett ungt
fruntimmer; kyskhetsväktarinna; sällskapsdam. Jfr
Chaperong, Dam och Donna.
Dueodden ("Dufudden"), namn på Bornholms sydligaste
udde. 1879 uppfördes där två fyrtorn, det största 39 m.
E. Ebg.
Duern (af lat. duo, två), boktr., dubbelark,
två folioark, af hvilka det ena är lagdt inuti
det andra. De tidigare boktryckarna ordnade arken
sålunda i följd och signerade dem två och två med
versalbokstäfver.
Duero (port. Dóuro, lat. Durius), flod på Pyreneiska
halfön. Den rinner upp på sydsidan af Urbionberget
(2,252 m.), ett af de berg, som skilja Ebros floddal
från Gamla Kastiliens högslätt, flyter åt v., genom
Gamla Kastilien och Leon, till Portugals nordöstra
hörn, vänder där mot s. v. och bildar på en sträcka af
105 km. gräns mellan Spanien och Portugal, genombryter
sedan i en långsträckt båge mot n. Portugals högslätt
och faller ut i Atlantiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
