Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dsjiggetai ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dsjiggetai. Se Dschiggetai.
Dsjingis-kan, mongolisk eröfrare. Se Djingis-kan.
Dsjuf, El-. Se Djof.
Dsjungariet. Se Dsungariet.
Dsjunk. Se Junk.
D-sträng, mus., andra strängen (nedifrån
räknadt) på violinen samt den tredje på
altfiolen, violoncellen och kontrabasen.
A. L.*
Dsu-l-hiddja. Se Hedjra.
Dsu-l-kada. Se Hedjra.
Dsungariet (Dsjungariet) l. Songariet, det
historisk-etnografiska namnet på de länder i
Central-Asien, hvilka behärskades af den mongoliska
stammen dsungar (af dsun l. son, vänster, och gar,
hand; stammen utgjorde nämligen vänstra flygeln
af den mongoliska hären). D., som utgör nordvästra
delen af Mongoliet, är enligt Suess att uppfatta som
en stor dalsänka, genomdragen af bergtrösklar och
ned mot hvilken de kringliggande bergen falla med
branta sluttningar. De olika partierna af sänkan
kallas cholai. Norra D. sänker sig från Altai ned
till Svarta Irtysch, som flyter fram mellan Altai och
Tarbagatai genom ett bredt pass (Dsungariska porten)
till sjön Saissan-nor (413 m.). En annan stäppsjö,
Ulungur l. Uljungur (466 m.), upptar visserligen
Urungu från Altai, men saknar i regel aflopp. Denna
stora stäpp-port har i alla tider varit den viktigaste
utfartsvägen mot väster för Mongoliets folk. På ryska
gränsen reser sig Musstau i Saurkedjan till 3,638
m. och en topp i Tarbagatai till 2,906 m. Mellersta
D., särdeles mellan 46° och 45° n. br., upptages af
öknar, som fortsätta åt ö. med aftagande bredd, enär
Tarbagatai och Tian-schan närma sig hvarandra. Denna
del är lägre än den norra. Södra D. är ett högt
bergland, fylldt af grenar af Tian-schan-systemet,
såsom Dsungariska Ala-tau, längst i v., Irencha-tau,
Bogdo-ola, o. a. — Efter det mongoliska väldets
upplösning uppstodo i D. flera småstater, hvilka
1756—58 intogos af Kina. D. räknades då ända till
Ili-dalen. Genom ett dunganuppror 1864—66 bröts Kinas
makt vid Ili. 1871 besatte Ryssland Kuldscha, men
återlämnade det i fördraget med Kina 14 febr. 1881
och behöll blott 11,288 kvkm., omfattande den västra
delen. Af det kinesiska (östra) D. räknas norra
delen (Tarbagatai) till Mongoliet och den södra
(Kuldscha) till Öst-Turkestan. Jfr Dunganer.
J. F. N.
Dsungariska Ala-tau. Se Ala-tau.
dt., officiell svensk förkortning för deciton.
d:to (oftare d:o), förkortning för dito (detto).
Duab. Se Doab.
Dual, språkv. Se Dualis.
Dualis, lat. (af duo, två), språkv., den form
af ett ord, som tjänar att uttrycka begreppet
"tvåhet". Den förekommer i större utsträckning
endast i de formrikaste språken, såsom sanskrit,
forngrekiska, m. fl. I urnordiskan är en dual verbform
anträffad en enda gång. Duala pronominalformer finnas
i de fornnordiska språken. De duala pronomina heta
i fornsvenskan vit (vi två), okar (bådas vår), oker
(oss två) samt it (I två). Vidare finns där ett
possessivpronomen okkar (tillhörig oss båda). Redan
före reformationen voro dualformerna ur bruk. Se
A. O. Freudenthal, "Spår af dualis i ett par af
Finlands svenska dialekter" (1880), och E. Brate,
"Dualis in dem... westmannagesetze" (i "Bezz. beiträge", 1888).
Fr. L—r.*
Dualism (af lat. duo, två), en världsåsikt,
som till förklaring af världen använder tvenne
principer, hvilka ej kunna förklaras ur hvarandra
eller ur en tredje, utan måste betraktas såsom
ursprungliga. Dualismen kan ej tillfredsställa
förståndets kraf på en enhet, som ligger till grund
för alla motsatser. Sin allmänna anledning eger denna
åsikt i den omständigheten, att vår ändliga värld är
en enhet af motsatser. — I en mera mytisk form och
framgången ur praktiska (religiösa) intressen har
dualismen uppträdt inom flera religioner, särskildt
åtskilliga orientaliska, enligt hvilka världen
är en tummelplats för strider mellan tvenne lika
ursprungliga väsenden, ett godt och ett ondt. Denna
lära, som å ena sidan är ett uttryck för människans
medvetande om en konstant skillnad mellan godt
och ondt, är å andra sidan egnad att nedsätta det
godas dignitet genom att gifva det onda en lika så
ursprunglig och principiell betydelse som det goda,
hvarvid läran om det godas slutliga seger ej blir
annat än ett dogmatiskt antagande. Exempel på en sådan
dualism äro manikeismen och Zoroasters lära om Ormusd
och Ahriman, ljusets och mörkrets furstar. Sekundär
kan en sådan dualism sägas vara, om den onda makten
föreställes hafva ursprungligen varit god och sedan
affallit. — Utgången från teoretiska förutsättningar
och i en mera vetenskaplig form, har dualismen
framträdt inom de filosofiska system, hvilka, medvetet
eller omedvetet, stannat vid en olöslig motsats
mellan tvenne principer, som, själfva oförklarliga,
ansetts nödvändiga för världsförklaringen. En sådan
dualism kallas primär, om den tillerkänner båda
principerna en absolut betydelse, och sekundär,
om den ena påstås skola fattas såsom relativ,
ehuru den i själfva verket får betydelsen af en
själfständig princip. Den joniska filosofien kunde
ej komma öfver motsatsen emellan kraft och materia,
hvilket ej heller lyckats för några materialister i
senare tid. Hos Platon och Aristoteles visade sig en
dualism mellan idén, eller begreppet, och den sinnliga
verkligheten, eller materien, hvilken dualism omöjligt
kunde häfvas på deras ståndpunkt, enär ingen tredje
princip var funnen, ur hvilken båda dessa skulle
förklaras. Sedan Cartesius vetenskapligt vindicerat
själens, eller medvetandets, betydelse såsom en
själfständig substans, med tänkandet till attribut,
men därjämte antagit tillvaron af en kroppslig
substans, med utsträckningen till attribut, blef
dualismen mellan själ och kropp den inom filosofien
härskande åsikten. Alla försök att lösa densamma
blefvo fruktlösa, så länge båda principerna skulle ega
en lika ursprunglig betydelse. Leibniz, som frigjort
sig från denna förutsättning, bibehöll dock för mycket
af den cartesianska periodens allmänna inskränkningar
för att kunna fullständigt häfva dualismen mellan själ
och kropp (jfr Leibniz). Ett principiellt steg mot
detta mål togs däremot af Kant, som ådagalade, att
utsträckningen är en förnimmelseform hos människan,
men för honom kvarstod motsatsen mellan intelligensen
och tinget i sig ("das ding an sich"). Inom den
efter-kantiska filosofien har dualismen framträdt
hufvudsakligen i fråga om förhållandet mellan ande
och natur.
Stundom säger man, att dualismen är för handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
