Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Donaufurstendömena ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Don Sébastien (s. å.) och för Neapel Caterina
Cornaro (1844). Utmattad af öfveransträngning
och utsväfningar, försjönk han därefter i obotlig
sinnesslöhet. Hans staty (modellerad af F. Ferace)
restes i Bergamo 1897. — Om D., trots en förvånande
fruktbarhet och melodirikedom, saknade egentlig
nyhet i uppfinningen, var han dock onekligen mycket
skicklig i att sammansmälta eget och lånadt. Han var
en sannskyldig italienare och fullföljde den riktning,
som banades af Rossini, men var ej i besittning af
dennes originella lif och karakteristik. D. lade
största vikten på tilltalande melodier, kunde äfven
utveckla stark patetisk känsla, men bekymrade sig
ej synnerligen om vare sig dramatisk sanning eller
sorgfälligt utarbetande af ett partitur. Sålunda
finner man väl i hans arbeten enskilda genialiska,
öfverraskande samt musikaliskt genomförda och
formellt afrundade delar, men sällan verklig stil
och helgjutenhet. Dessa anmärkningar träffa dock
mest de från hans egentliga begåfning fjärran
liggande seriösa operorna, bland hvilka "Lucia"
blef den mest omtyckta och "La favorite" torde
vara den bästa. Däremot äro D:s komiska operor
fulla af dramatiskt lif, friskhet och behag,
och hans "Don Pasquale", "L’elisire d’amore"
och "La fille du régiment" höra utan tvifvel
till de yppersta alstren af den italienska
buffan, om också den sistnämnda operan ej
saknar en lindrig fransk anstrykning. Förutom
mer än 60 operor skref D. kantater, åtskillig
kyrkomusik, sångromanser, duetter m. m. — D:s
biografi skrefs af Ciconetti (1864) och Verzino
(1896, 1897). Hans bref utgåfvos 1892 och 1897.
A. L. (E. F—t.)
Dônja-Tuzla. Se Dolnja-Tuzla.
Donjon [då̄ʃå̄’], fr., fortif., egentl. benämning på
hufvudtornet eller den innersta höga försvarsbyggnaden
i en fransk eller engelsk medeltidsborg (se Bostad,
sp. 1267). Sedermera öfverfördes detta namn på sådana
bombfasta kasemattbyggnader i en fästning, som till
följd af behärskande läge eller höjd kunde tjäna
till slutvärn för besättningen (t. ex. "Chateau"
i Belfort); men att kalla hvilken annan försvarbar
kasemattbyggnad som helst för donjon (t. ex. "donjonerna" å Vaxholm) är fortifikatoriskt oriktigt. I moderna fästningar byggas ej donjoner, emedan det
blottade murverket snart skulle nedskjutas af nutidens
belägringsartilleri.
L. W:son M.
Don Juan [dån choa’n], sagofigur af spanskt ursprung;
i dagligt tal kvinnoförförare, fruntimmerskarl. Sagan
härstammar från Sevilla, hvarest det berättas, att
Don Juan Tenorio, en förnäm adelsman, bekant för sitt
utsväfvande lefnadssätt, hade bortfört en dotter till
den högt ansedde D. Gonzalo de Ulloa, kommendör
af Calatravaorden, hvarvid han mördat fadern. Men
himmelens straff hade drabbat honom, i det att den
mördades staty någon tid därefter uppenbarat sig för
honom och nedstörtat honom i helvetet. En liknande
historia berättades äfven om en annan beryktad
förförare i Sevilla, D. Miguel de Mañara l. Maraña,
nämligen att han en natt haft en uppenbarelse, i
hvilken han sett sin egen begrafning. Skräckslagen
af denna syn gick han i kloster och grundlade
och stiftade hospitalet La Caridad, i hvars kyrka
han slutligen jordades under en sten, på hvilken
lästes: "Härunder hvilar den syndfullaste människa i
världen". I Sevilla visar man ännu i våra dagar två
"äkta" grafvar, som bevara D:s stoft. Den ena är belägen i
hospitalet, den andra i San Telmo-trädgården. Den
förste, som behandlade detta ämne, var Tirso de
Molina, som omkr. 1630 skref dramat "El burlador
de Sevilla", hvars hufvudperson, kvinnoförförare
och gudsbespottare, just är D. J. Tenorio. Detta
stycke efterliknades snart i Italien af Onofrio
Giliberti i "Il convitato di pietra", hvilken
uppfördes som commedia dell’ arte 1657 i Paris, och af
Cicognini. De första franska bearbetningarna voro af
skådespelarna Dorimond och Villiers (1659), som gåfvo
stycket titeln "Le festin de Pierre", hvilket beror
på en missuppfattning af den spanska undertiteln: "El
convidade de piedra" (stengästen). Dorimond hade sökt
motivera denna tolkning genom att kalla kommendören
Pierre. Under denna titel behandlades ämnet äfven af
Molière i ett drama, som spelades första gången 1665
och hvilket sedan versifierades af Thomas Corneille. I
England finnes ett Don-Juandrama af Shadwell (1676). I
slutet af 1700-talet behandlades ämnet ånyo i Spanien
af Antonio de Zamora (1660—1730). Denna bearbetning
ligger sedan till grund för åtskilliga italienska
librettisters arbeten. Så uppförde Goldoni 1734
i Venezia sin "Giovanni Tenorio ossia Il dissoluto
punito". 25 år senare spelade Gluck i Parma en balett
i tre akter: "Don Giovanni ossia Il convitato di
pietra"; den förste, som gjorde ämnet till föremål för
en opera, var Righini, som kallade den "Il convitato
di pietra ossia Il dissoluto" (1777). Slutligen
skref 1787 Lorenzo Daponte hufvudsakligen efter
Zamoras stycke den libretto, som ligger till grund
för Mozarts odödliga tonskapelse.
Under 1800-talet blef D. en af romantikens
älsklingsfigurer. Under det att han i de äldre
dramerna varit en banalt lättfärdig kvinnoförförare,
uppfattade man honom nu som en djupare, demonisk
natur, hvilken, af leda vid världen, söker sin
förströelse i att krossa kvinnohjärtan. Med andra
ord, det är en särskild sida af Faustfiguren,
sådan Goethe uppfattat den, som lösgöres och
behandlas själfständigt: universaliteten på det
erotiska området, ett omättligt panteistiskt
lifsbegär. Bearbetningarna äro under denna tid
oräkneliga. Stort mer än namnet har icke Byrons
dikt (1818 o. f.) gemensamt med sagan; likvisst
har den bidragit till ämnets popularitet — något af
Don-Juanfigurens sagoskimmer omsväfvade ju skalden
själf. Af öfriga bearbetningar kunna nämnas: "D. de
Mañara" (1836, nästan parodiskt dålig) af Alexandre
Dumas d. ä., "Les âmes du purgatoire" af P. Mérimée,
"Les mémoires de D." af Mallefille, "Don Juan Tenorio"
(1845) af spanjoren Zorrilla och ytterligare två
dramer af honom öfver samma ämne, Lenaus drama "Don
Juan", Grabbes drama "D. und Faust" (1829). Därmed äro
emellertid långt ifrån alla de poetiska behandlingarna
af den gamla sagan under det gångna seklet uttömda. Af
nordiska författare ha danskarna J. L. Heiberg och
C. Hauch skrifvit hvar sin "Don Juan". Glömmas bör
icke heller Kirkegaards mästerliga behandling af
ämnet i "Enten-Eller". Äfven K. J. L. Almquist har i
"Ramido Marinesco" gifvit en originell uttolkning
af D. Litt.: W. Bolin, "Don Juanstudier" (i "Finsk
tidskr." 1885, sid. 323—341), A. Hellenius, "Don
Juanstypens utveckling inom literaturen. En studie"
(i "Ny illustr. tidning", 1887), Engel, "Die Don
Juan-sage auf der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
