Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djenne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han gaf sitt folk samt i hans krigarsnille och förmåga
att välja sina tjänare. D. var världens störste, men
tillika dess råaste eröfrare. Hans yttre — han hade,
såsom en med honom samtida kinesisk krönikeskrifvare
berättar, en ofantlig kroppsstorlek, bred panna
och långt skägg — antydde en obändig kraft. Hans
hjärta tycktes slutet för alla mildare känslor, och
hans sinne var oemottagligt för den eljest äfven hos
barbarer ofta framträdande vördnaden för en kultur,
högre än deras egen. Hans väg gick fram i skenet
af brinnande städer, och som minnesvårdar efter sig
lämnade han pyramider af dödskallar. Fem eller sex
millioner människor torde hafva satt lifvet till genom
hans krig, och Central-Asien miste genom honom sin
välmakt. I den från D. härrörande lagsamling (Jasa),
hvaraf fragment ännu finnas i behåll, afspeglar
sig krigarnomadens råhet. Däri finnas likväl några
oväntadt fina drag, t. ex. påbudet om vördnad för de
andlige, de måtte tillhöra hvilken lära som helst. I
D:s rike visades alltid stor fördragsamhet mot
främmande trosbekännare. Själf hyllade han icke någon
viss uppenbarad religion, men uttalade sig för tron
på en gud. Litt.: A. K. M. D’Ohsson, "Histoire des
mongols" (4 bd, 1834—35), F. von Erdmann, "Temudschin
der unerschütterliche" (1862), och R. K. Douglas,
"The life of Jenghiz khan" (1877).
Djinn (arab., möjligen af lat. genius), ett slags
andeväsen, som spela en synnerligen betydande roll i
muhammedanernas vidskepliga föreställningar. I koranen
omtalas de på flera ställen och särskildt i kap. 72,
som har till öfverskrift suratu-l-djinni (kapitlet om
djinnerna). Enligt folktron äro de skapade af eld och
till sin natur dels goda, dels onda. Till det senare
slaget räknas äfven Iblis (djäfvulen), som uppreste
sig mot Gud och vägrade åtlyda hans befallning att
tillbedja Adam. Djinnerna anses ofta i synlig måtto
uppenbara sig på jorden och utmärka sig framför
allt genom sin utomordentliga skicklighet i alla
konster och handtverk. I de arabiska sagorna omtalas
ofta kung Salomo såsom utrustad med en oinskränkt
makt öfver andevärlden, hvarför han också anlitade
djinnernas bistånd vid uppförandet af templet i
Jerusalem. — Bekant är Victor Hugos dikt "Les djinns".
K. V. Z.
Djinni. Se Djenne.
Djiti schehr (Dschiti schahar), "sjustads-riket". Se
Kaschgar.
Djize, by i mellersta Egypten. Se Gise.
Djodpur. Se Jodhpur.
Djof (Ed-), djauf, djouf l. djuf, "urholkning",
"mage", kallas i arabiskan en mellan höjder belägen
insänkning och förekommer ofta som landskapsnamn,
t. ex. på ett område n. ö. om Sana i Jemen och på
trakten mellan Medina och Mekka. 1. Det mest bekanta
djof ligger midt i den stora arabiska öknen, mellan
29 1/2 och 30° n. br., ungefär under 40° ö. lgd
fr. Greenw., vid sydöstra änden af Wadi Sirhan,
en oas af omkr. 100 km. längd i ö. och v. och
15—20 km. bredd. Hufvudorter äro D. Amir med
omkr. 500 hus samt dadelpalmlunder och trädgårdar,
hvilkas frukter (persikor, aprikoser, fikon, drufvor)
prisas som de yppersta i Arabien, och Skaka, omkr. 20
km. n. ö. om den förra, med omkr. 600 hus, likaledes
omgifna af palmlunder. Hela folkmängden i D. skattade
Blunt 1880 till 7,000, Huber till 12,000 och Palgrave
1863, öfverdrifvet, till 32—34 tusen. D. är forntidens
Dumætha, senare kalladt Dumat el-Djandel. —
2. Stor sanddynregion i västra Sahara, mellan 19°
30′ och 22° 30′ n. br., genom hvilken vägen går från
Marokko till Timbuktu. Trakten är nästan fullständigt
blottad på växtlighet. Man trodde en tid, att den
låg lägre än hafvet, och föreslog att medelst en
kanal till kusten s. om Kanarieöarna dit inleda
Atlantiska hafvets vatten. Lenz påvisade dock 1880,
att t. o. m. de djupaste delarna af D. ligga mer än
100 m. öfver hafvet och att de stora saltlagren vid
Taudeni härröra från en stensalt förande formation
från tertiärtiden.
Djofra (Jofra), oas i Sahara n. om Fessan,
till hvilket den i politiskt hänseende hör,
omkr. 2,000 kvkm., af hvilka högst 100 kvkm. äro
användbara. Den är omgifven af höjder och delas af en
från n. till s. gående bergskedja i tvenne lika stora
delar. Invånarna äro omkr. 6,000, berber, hvilka oasen
tillhör, samt araber, hvilka kunna blifva egare endast
af dadelpalmerna där. Hufvudort är Sokna, en af mur
omgifven stad, bebodd af omkr. 2,000 pers., nästan
alla berber. Andra orter äro Hon och det heliga Wadan,
med omkr. 1,500 inv. och murrester från romarnas tid.
Djoga. Se Yoga.
Djogin. Se Yogin.
Djohor. Se Johor.
Djokjakarta (jav. Jagjokerto, "blomstrande
makt"). 1. Nederländskt residentskap på södra kusten
af ön Java. 3,109 kvkm. 858,392 inv. (1897), däribland
2,409 européer och 3,836 kineser. Landet är en
småkullig slätt, som sakta sänker sig från Kedubergen
i n., hvilka krönas af vulkanen Merapi (2,875 m.),
till hafvet i s. Det fruktbara landet producerar
tekträ, kaffe, socker, indigo och tobak. Det bildade
en gång tillsammans med Soerakarta det mäktiga riket
Mataram och står ännu nominellt under sultanen af
D. och fursten af Pakualam, men dessa hafva mot en
årlig pension afstått sin myndighet åt holländarna. —
2. Hufvudstad i nämnda residentskap (förr kallad
Mataram), vid floden Upak, genom järnväg förenad
med hamnen Tjelatjap samt med Batavia, Soerakarta och
Semarang, residens för fursten och för nederländske
residenten. 60,523 inv. (1897), däraf 2,240 européer
och 3,836 kineser.
Djolan, motsvarande bl. a. det gamla af Josefos
omtalade Gaulanitis, en trakt ö. om sjön Gennesaret
och Jordanflodens öfre lopp, begränsad i s. af
den i Jordan utmynnande Sjeri‘at el-Menadire
(Jarmukfloden), i n. af berget Hermon; i ö. är
gränsen icke strängt uppdragen. D. utgöres af en
bergplatå med i medeltal 700 m. höjd ö. h. och
sluttar från n. och n. ö. till s. och s. v. Den
norra delen, det steniga D., når ända till 1,294
m. höjd och är till stor del betäckt med lavamassor
efter de många vulkaner, som där en gång varit i
verksamhet. Landskapet egnar sig därför i denna del
icke till jordbruk, men väl till boskapsskötsel. Den
sydliga delen har mer karaktären af en jämn slätt,
med en brunaktig, fruktbar mylla. Endast i denna
del finnes en bofast jordbrukarbefolkning (fellaher,
omkr. 11,000 pers.). Af d:r Schumacher i Haifa har
utgifvits en noggrann karta öfver D. med utförlig
beskrifning (se "Zeitschr. des deutsch.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
