Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 465-466 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dionysos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blifvit en förebild af en triumferande eröfrare, som
vinner sina segrar genom att berusa fienderna samt med
hjälp af thyrsossvängande backanter och satyrer. Med
ståten af kufvade folk och tämda vilddjur firades
hans segrar i yppiga dryckeslag af de
baktriske konungarna, Seleukiderna, Ptolemaierna och de
romerske fältherrarna. Denna sålunda allmänt utbredda
sägen behandlades under den alexandrinska tiden med
förkärlek af den bildande konsten och den mytologiska
dikten samt fick slutligen genom Nonnos från Panopolis
i Egypten sin slutliga sammanfattning, i hvilken
fabler och ortsägner äro förenade i brokig blandning.

Fig. 2.

D. var främst en vinets och vinodlingens, öfver
hufvud en trädens och trädfruktens gud, hvarför
han företrädesvis dyrkades å fuktiga och fruktbara
ställen. Han ansågs förädla människorna och deras
seder, älska fred och samfärdsel samt utbreda
rikedom. Med sin gåfva skingrar han alla sorger,
förjagar allt vidrigt och fyller hjärtat med lust och
fröjd. Pantrar och lejon draga villigt hans vagn, och
lydigt följa honom alla skogens väsenden. Slutligen är
han likasom Apollon en hänförelsens, en förutsägelsens
och en den försonande reningens gud.

Till romarna kom Dionysoskulten från nedre Italiens
greker. I Rom ärades Bacchus säkert sedan
496 f. Kr. Han bär där också namnet Liber, som
vanligen anses betyda fri. Liberalierna kallas
en åt honom egnad fest, som inföll 17 mars och
högtidlighölls i synnerhet af landtfolket. Jämväl
firades nattliga backanalier.

Symboler för D. eller Bacchus voro bland växterna
vinrankan och murgrönan, bland djuren pantern, tjuren,
åsnan, bocken och geten, vidare dryckeshornet,
bägaren, thyrsosstafven (en lång staf, i toppen
prydd med en pinjekotte eller en knippa murgrönsblad
eller vinlöf) och slutligen ormar, facklor, flöjter
och cymbaler.
V. K.

Fig. 3.

Bilder. Den bildliga framställningen af D. var
utomordentligt omväxlande. Än tänktes han som barn, än
som en späd yngling, än som en skäggig man med mäktig
och hög kroppsbyggnad, än med ett fint och smäktande,
än med ett starkt upprördt och häftigt uttryck,
än drickande, än ridande på vilda djur, vanligen
en panter, eller åkande efter dem, ledsagad af sin
Ariadne och omgifven af sin vildt svärmande skara
(jfr fig. 1). Dionysostypen utbildades af den yngre
attiska skolan, främst af Praxiteles, som fastställde
Dionysosidealet, men som tillika framställde guden i
de mest olika uppfattningar, än såsom Den skäggige D.,
af hvilken den förr oriktigt kallade Sardanapalos i Vatikanen
sannolikt är en kopia (en replik af denna, i British
museum, återges i fig. 2), än såsom Den ungdomlige
D. En mer eller mindre trogen efterbildning efter
ett sådant original af Praxiteles är utan tvifvel
den berömda bronsstatyetten D. lekande med en panter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>