Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 451-452 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dinornis - Dinosauria - Dinostratus. Se Deinostratos - Dinotherium - Dinter, Gustav Friedrich - Dio - Diobol - Diocaesarea

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hals; skelettet saknar alldeles armben;
skuldergördeln är reducerad till ett förkrympt
korpben. Af tårna äro tre riktade framåt och en,
mindre, bakåt. Fjädrarna bli bredare mot öfre ändan
(den största kända fjädern har en längd af 18 cm.),
och fanstrålarna äro ej häktade vid hvarandra. På
mellanfotens hud synas tydliga märken efter
fjädrar; några af dessa på mellanfoten sittande
fjädrar äro ännu bevarade; de äro 25—65 mm. långa,
gråa eller rödbruna. Äggen ha ända till 30 cm. längd
och 23 cm. tjocklek; i ett ägg har Hector funnit en
moakyckling af ung. 36 cm. höjd.
A. Hng.

Dinosauria, Dinosaurier (af grek. deinos,
förskräcklig, och sauros, ödla), paleont.,
en utdöd, under den mesozoiska epoken lefvande
ordning af reptiliernas klass. Dinosaurierna voro
land- eller kärreptilier med lång hals och långa
bakben, som ofta möjliggjorde en upprätt gång,
hvarvid den kraftigt utvecklade svansen tjänade som
stöd. Ryggkotorna äro bikonkava, de främre ofta
opistocœla; de många hals- och svanskotorna äro
försedda med också undre bågar, sakralkotorna äro 3—6
och sammanväxta. På skallen är kvadratum orörligt,
mellankäksbenen skilda, underkäkshalfvorna förbundna
medelst brosk. Tänderna äro starkt sammantryckta,
tveeggade, i kanten sågade och sittande i tandhålor
eller rännor i käkranden. Bakre extremiteterna
äro alltid längre än de främre. Bröstbenet är ofta
parigt; clavicula och episternum saknas. Bäckenbenen
äro nästan aldrig sammanväxta; höftbenen förlängda
framom och bakom den genomborrade ledpannan;
pubis och ischium smala; det förstnämnda ofta
utdraget i en smal bakåt gående postpubis. Bäckenet
är således ett verkligt fågelbäcken (angående
de bakre extremiteternas likhet med fåglarnas
se Compsognathus). På grund af denna öfverensstämmelse
har man dragit den slutsatsen, att fåglarna härstamma
från dinosaurierna. Hithörande djur voro af en enorm
storlek (Atlantosaurus t. ex. 36 m. lång); de flesta
voro växtätare, andra däremot rofdjur; somliga voro
tå-, andra hälgångare. Ordningen delas i Theropoda
(Zanclodon, Megalosaurus, Compsognathus),
Sauropoda (Atlantosaurus, Brontosaurus, se d. o.,
Diplodocus) och Orthopoda (Iguanodon, Nanosaurus).
A. Hng.

Dinostratus. Se Deinostratos.

Skalle af Dinotherium giganteum.

Kindtand af Dinotherium giganteum, sedd uppifrån.

Dinotherium (af grek. deinos, förskräcklig, och
therion, djur), paleont., ett i mio- och pliocena
lager förekommande jättelikt snabeldjur, utmärkt
i synnerhet genom två stora, nedåt riktade betar i
underkäken. Skallens längd 1,1 m., dess bredd
0,65 m., hvadan djuret måste haft ofantliga
dimensioner; man har anslagit dess höjd till 4,5
m. Till en början var dess plats i systemet omtvistad,
i det många författare hänförde det till sirendjuren;
numera vet man genom fynd af större skelettdelar,
att dinotherium hör till snabeldjuren.
G. L. (A. Hng.)

Dinter, Gustav Friedrich, tysk präst och pedagog,
f. 1760 i Borna nära Leipzig, d. 1831, blef 1787
präst, 1797 direktor vid skollärarseminariet i
Dresden, 1816 konsistorial- och skolråd i Königsberg
och 1817 teol. professor i samma stad. Genom att
upptaga och utbilda Campes, Basedows och Pestalozzis
idéer fick D. stort inflytande på skolväsendet i
Tyskland. Hans två stora bibelverk: Die bibel als
erbauungsbuch (5 bd, 1831—33, fortsatt af Brockmann
och Fischer) och Schullehrerbibel (9 bd, 1824—30),
innehålla rationalistiska utläggningar af bibeln;
dock ville D. ej själf ha sin ståndpunkt betraktad som
rationalistisk. D:s Sämmtliche schriften utgåfvos i
43 bd 1840—51. D. utgaf 1829 en själfbiografi. Jfr
Amelungk, "D:s grundsätze der erziehung und des
unterrichtes" (1881).

Dio (grek. Δίων). 1. D. Chrysostomus Coccejanus,
grekisk filosof af stoiska skolan, f. i Prusa i
Bitynien i midten af 1:a årh. e. Kr., tillbragte en
stor del af sitt lif på resor samt i Rom, där han högt
värderades af kejsarna Nerva och Trajanus. Af hans
skrifter finnas i behåll 80 s. k. "deklamationer"
öfver politiska, moralfilosofiska och mytologiska
ämnen. De utmärka sig alla genom en smakfull form och
ett rent attiskt språk, hvilka egenskaper förvärfvade
honom namnet Chrysostomus ("guldmun"). Tillnamnet
Coccejanus antog han efter sin kejserlige beskyddare
Coccejus Nerva.

2. D. Cassius (riktigare Cassius Dio),
sannolikt besläktad med den föregående, grekisk
historieskrifvare, f. omkr. 155 e. Kr. i Nicæa i
Bitynien, flyttade tidigt till Rom, uppträdde där
såsom talare, invaldes i senaten och beklädde flera
höga ämbeten. Af kejsarna Caracalla och Alexander
Severus hedrades han med åtskilliga förtroenden
och förvaltade såsom ståthållare flera af det
romerska rikets provinser. Som militärbefälhafvare
ådrog han sig genom sin stränga krigstukt
pretorianernas hat samt måste slutligen, för att
undgå deras raseri, lämna Rom och återvända till sin
födelsestad. Han författade en "romersk historia" i 80
böcker, på hvars utarbetande han använde tjugutvå år
(ännu finnas delar däraf i behåll). Detta arbete,
hvilket omfattar hela den romerska historien från
Æneas ankomst till Italien ända till år 229 e. Kr.,
är grundadt på flitiga källstudier och utmärker
sig genom omsorgsfull pröfning och sammanställning
af fakta samt genom en vårdad stil. Det utgör därför
en af de viktigaste urkunderna för kännedomen om den
romerska republikens sista period och kejsartidens
två första århundraden.
A. M. A.

Diobol (grek. diobolon, af di, dubbelt, och
obolos, obol), ett attiskt silfvermynt = 2 oboler
(omkr. 23 öre); i nuv. Grekland = 1/10 drachme =
10 lepta (omkr. 7 öre).

Diocæsarea (hos Josefos Sepforis, först under
Antoninus Pius utbytt mot namnet D.), ort i Galileen,
7 km. n. om Nasaret, enligt traditionen boningsort
för Marias föräldrar. Af Gabinius gjordes det till
ett slags hufvudstad, "synedrium", för Galileen
(omkr. år 56 f. Kr.). Herodes intog det utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>