Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 449-450 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dinoceras - Dinocerta. Se Dinoceras - Dino Compagni - Dinocrates. Se Deinokrates - Dinoflagellatae - Dinoflagellater. Se Dinoflagellatae - Dinol - Dinophilus - Dinornis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

landdäggdjur. Öfverkäken bär två långa och skarpa,
nedåt riktade hörntänder, betar. Framtänder
saknas. Kindtänderna äro små, i regeln försedda,
hvar och en, med två transversala upphöjningar. Benen
äro jämförelsevis korta, och fötterna hafva fem tår;
bålen är ungefär som hos elefanten. Dessa klöfdjur
anses af Marsh bilda typen för en särskild ordning,
Dinocerata, som i vissa afseenden närmar sig till
de uddatåiga klöfdjuren (Perissodactyla), i andra
till snabeldjuren (Proboscidea), angifvande,
att dessa i nutiden skilda ordningar utvecklats
ur en gemensam stamform. Till dinoceraterna
höra också Loxolophodon och Uintatherium.
G. L. (A. Hng.)

Dinocerata. Se Dinoceras.

Dino Compagni [kåmpa’nji], italiensk
krönikeförfattare. Se Compagni.

Dinocrates. Se Deinokrates.

Dinoflagellatæ, Peridineæ l. Cilioflagellatæ,
Dinoflagellater l. Peridineer, bot., räknades
förr till de lägre djuren, men anses numera såsom
encelliga, lågt stående alger. De lefva hufvudsakligen
i hafvet, där de med diatomaceerna bilda en viktig del
af plankton och där flera arter jämte andra organismer
frambringa det som "mareld" kända ljusfenomenet, men
äfven sötvattensarter finnas. Hvarje cell innehåller
en cellkärna, en komplicerad vakuolapparat och
gula, platta kromatoforer, hvilkas närvaro visar,
att dinoflagellaterna äro växter. De flesta äro
försedda med en af plattor sammansatt cellulosavägg,
genom hvilken de tvenne långa cilier, som förmedla
rörelsen, utgå; äfven nakna former finnas. Cellen är
försedd med en eller två fåror. Fortplantningen sker
genom delning och bildning af svärmceller. På hösten
utbildas tjockväggiga öfvervintringsceller. — Jämte
de medelst själfständig kolsyreassimilation lefvande
arterna finnas sådana, hvilkas kromatoforer utgöras
af färglösa leukoplaster (se Cell) och som lefva
saprofytiskt eller liksom djur. Dessa härstamma
sannolikt från de förstnämnda. Det viktigaste
släktet är Ceratium, som af en mängd planktonformer
är representeradt i både salt och sött vatten. Hos
planktonformerna finnas vanligen anordningar i form
af fallskärmar, vingar, långa armar m. m., hvarigenom
cellernas sväfförmåga ökas. Jfr Plankton.
G. A. (G. L—m.)

Dinoflagellater. Se Dinoflagellatæ.

Dinol, fot., fotografiskt tekniskt namn på
pyrokatekin, brandkatekin, orto-dioxibensol, C₆H₄
(OH)₂. Det användes tillsammans med natriumsulfit
och natrium- eller kaliumkarbonat i fotografien såsom
framkallare för bromsilfvergelatin. Se Pyrokatekin.


Dinophilus, zool., en egendomlig mask, om hvars
ställning till öfriga maskar ej ännu kunnat vinnas
någon enighet, företrädesvis därför, att den, ehuru
säkert närmast besläktad med borstmaskarna, i sin
byggnad erbjuder likhet med flera lägre grupper.
Förutom en ganska vidtgående öfverensstämmelse med
vissa borstmasklarver företer den egenskaper, som
öfverensstämma med hjuldjur och de lägst stående af
alla maskar, hvirfvelmaskarna. Kroppen af hithörande
djur, som uppnå en längd af endast några millimeter,
består af hufvud med ett par ögon, 5—6 bålsegment
och en kort svans; tentakler och borst saknas;
ställflyttningen eger rum företrädesvis genom
cilieband, som omgifva kroppen, samt genom cilier
på buksidan. Representanter för detta släkte hafva
anträffats i hafven vid Europas västkust, Grönland,
Nya England m. fl. st.
L—e.

Dinornis robustus.

Dinornis Owen (af grek. deinos, förfärlig,
och ornis, fågel), paleont., ett släkte
alldeles vinglösa, strutsartade fåglar, af hvilka lämningar
träffas i de lösa jordlagren på Nya Zeeland, där de
allmänt benämnas moa. De nådde en betydlig storlek,
ända till 3,5 m. höjd, och en art, D. (Pachyornis)
elephantopus var gröfre byggd än någon annan känd
fågel. Moajägarnas jakt- och måltidsplatser, som
innehålla massor af moaben, spår af eld och rått
tillhuggna stenverktyg, ange liksom fynden af
dinornis (med hufvud, hals och fötter fullständigt
och in i minsta detaljer bevarade; se fig.), att
denna jättefågel, åtminstone hvad Nya Zeelands sydö
beträffar, utrotats för endast några århundraden
sedan. Dinornis liknade närmast den nyholländska
emu. Den hade litet, kortnäbbadt hufvud på en
relativt lång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>