- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
405-406

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Digifning - Digitalein, kem. farm. Se Digitalis - Digitalin, kem. farm. Se Digitalis - Digitalis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mjölkafsöndringen det oaktadt blir
otillfredsställande, bör den dock ej få afstanna;
äfven en ringa mängd bröstmjölk (som inledning af
måltiderna) är för barnet af värde. Blott vid vissa
sjukdomar (tuberkulos, hjärtfel, njursjukdomar,
kräfta, magsår, vissa blodsjukdomar, fallandesjuka,
svåra sinnessjukdomar, allvarliga febersjukdomar) har
modern rättighet att undandraga sig digifningen. Intet
barn bör erhålla konstgjord föda utan läkares
hörande. Det svåra oskicket att öfverlämna afgörandet
åt de i detta hänseende ej sakkunniga barnmorskorna
kostar årligen en mängd barn lif eller hälsa. Den
digifvande bör föra ett lugnt och regelbundet
lif, fritt från öfveransträngande arbete och
nöjen. Dieten skall vara riklig redan från början;
alltför stor mängd flytande föda kan medföra
försämring af mjölkens kvalitet. Vissa ämnen,
såsom kål, lök, sparris, fläsk, hummer, kräftor,
må användas blott med stor måtta. Kaffe, te och —
framför allt — alkoholhaltiga drycker (öl!) få blott
sparsamt begagnas. Vissa medicinska ämnen, såsom
antipyrin, synas kunna nedsätta mjölkafsöndringen;
andra ämnen, såsom salicylsyra, opium, morfin,
arsenik, rabarber och senna, kunna genom mjölken
inverka på barnet. (Se vidare Barnavård).
Avn.

2. Husdjurssk., det sätt, hvarpå flertalet bland våra
husdjur ger föda åt sina ungar under deras första
lefnadsålder. På det att djuregaren må kunna för
sitt eget behof tillgodogöra sig den hos mödrarna
bildade mjölken, hållas kalfvar helt och hållet samt
killingar och renkalfvar under en kortare tid skilda
från sina mödrar. Innan ungarna skola börja dia,
bör man undersöka, huruvida mjölk finnes i mödrarnas
jufver eller om något hinder för mjölkens uttömmande
är för handen, t. ex. svulster i eller sammanklibbade
hår omkring spenarna. Finnes ej mjölk i jufret,
när ungarna blifvit framfödda, kan mjölkbildningen
stundom sättas i verksamhet därigenom, att man
flitigt drager i spenarna och sakta gnider eller
trycker jufret. Lyckas man ej på detta sätt framkalla
mjölkafsöndring, måste ungarna uppfödas med mjölk från
andra djur. Den tid, som man vanligen låter ungarna
dia sina mödrar, är för föl 5—6 månader, för lamm 2—3
månader, för killingar 1 månad, för grisar 4—8 veckor
och för hundvalpar 5—6 veckor. Med minsta olägenhet
försiggår afvänjningen, om ungarna under 2—3 dagar
vänjas att vara skilda från mödrarna under allt längre
tider. Flerstädes inom Sverige låter man kalfvarna
dia andra kor än sina mödrar, emedan de sistnämnda
strax efter kalfningen vanligen lämna mera mjölk, än
deras kalfvar mäkta förtära. En kalf, som skall dia en
annan ko än sin moder — en s. k. amko —, måste dock
under 3—4 dagar efter födelsen dricka råmjölk efter
sin moder och först därefter släppas tillsammans med
amkon uti en kätte. Till amko väljer man en ko, som
är af fromt lynne, ej har sårnader på spenarna och
lämnar omkr. 6 liter mjölk dagligen. Då emellertid
mjölkafsöndringen hos amkon småningom minskas och
kalfvens behof af föda däremot tilltager, söker man
afhjälpa detta genom att öka kons utfodring och genom
att i kätten anbringa en särskild krubba med foder
för kalfven, hvilken trubba måste vara så placerad,
att ej amkon kan komma åt fodret. Man kan låta kalfven
dia i 1—4 månader, alltefter det värde man sätter på
den. — Att uppföda kalfvar genom att låta dem
dia borde mer allmänt användas, än nu sker, emedan
bland dikalfvar ett mindre antal dödsfall inträffar än
bland kalfvar, som 2—3 gånger dagligen få dricka den
förut ur jufret uttömda mjölken.
C. A. L.*

Digitalein, kem. farm. Se Digitalis.

Digitalin, kem. farm. Se Digitalis.

illustration placeholder
Digitalis purpurea. 1 Blommande ört. 2 Blomma.

3 Längdskuren blomma.

Digitalis L., bot. farm., växtsläkte af
nat. fam. Scrophularineæ E. Br. (Personatæ L. och
DC.). Detta släkte, som ej är synnerligen artrikt,
igenkännes på sina fyra tvåväldiga ståndare och sina
tämligen stora, sambladiga, klocklika, bukigt svällda
blommor, hvilkas grundt femflikiga bräm är snedt, med
två flikar uppåt och tre nedåt. Blommorna äro hängande
och omgifvas af ett femdeladt foder, som kvarsitter
omkring den äggrunda, tvårummiga kapselfrukten,
hvilken omsluter en mängd små kantiga frön.
Den mest bekanta arten, den ofta i våra trädgårdar odlade
fingerborgsblomman, D. purpurea L., träffas vild i skogiga
bergstrakter i västra Europa, från Sardinien
till Skottland och Skandinavien. I västra Norge
(synnerligast i Kristiansands, men äfven i Bergens
och Trondhjems stift) förekommer den tämligen ymnigt;
i Sverige (Bohus län och Halland) äfvensom i Danmark
är den mera sällsynt. Fingerborgsblomman är purpurröd
(sällan hvit), med hvita och röda fläckar på svalgets
ena sida. Bladen äro äggrundt aflånga till aflånga,
trubbiga, afsmalnande mot det trekantiga bladskaftet,
ojämnt rundnaggade, skrynkliga och, i synnerhet på
den undre sidan, mjukhåriga. De torkade bladen, helst
af vild växt, utgöra den svenska farmakopéns folium
Digitalis,
digitalisblad l. fingerborgsörtblad. De
böra förvaras i väl slutet kärl, skyddade för
ljuset. I färskt tillstånd hafva bladen en obehaglig
lukt, och efter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbf/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free