Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diest, Wilhelm van - Diestel, Ludwig - Diesterweg, Friedrich Adolf Wilhelm - Diet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marinmålare, f. före 1610, troligen i Haag, där han
ännu 1663 var verksam. Hans sjöstycken erinra om
Porcellis’ och S. de Vliegers. De äro i utlandet rätt
sällsynta, men förekomma i svenska samlingar, såsom
i legationsrådet Rappes i Stockholm och i det forna
galleriet på Finspång.
O. G—g.
Diestel [dīstel], Ludwig, tysk teolog, f. 1825,
d. som professor i Tübingen 1879, är framför allt
bekant för sitt stora arbete Geschichte des alten
testaments in der christlichen kirche (1869). Han
var påverkad af A. Ritschl.
Diesterweg [dīst-], Friedrich Adolf Wilhelm, tysk
pedagog, f. 29 okt. 1790 i Siegen (Westfalen),
d. 7 juli 1866 i Berlin, beklädde från 1812 åtskilliga
lärarplatser vid offentliga skolor i Worms, Frankfurt
och Elberfeld samt blef 1820 direktor vid det
s. å. upprättade folkskollärarseminariet i Mörs
(Rhenprovinsen) och 1832 vid "seminarium für
stadtschulen" i Berlin. Till följd af några mot
honom riktade beskyllningar för alltför liberala
åsikter i religion och politik försattes han 1847
af regeringen ur tjänstgöring. 1850 fick han afsked
med pension. 1858 blef han medlem af preussiska
andra kammaren. Statyer öfver D. hafva rests i Mörs
och Siegen. Af öfverskottet på en insamling till en
grafvård öfver D. bildades 1866 "Diesterwegstiftung",
afsedd att främja den pedagogiska litteraturen
i D:s anda. — D:s verksamhet var hufvudsakligen
riktad på att utbilda skickliga lärare och att
genomföra tidsenliga reformer i skolväsendet. Hans
ståndpunkt var i hufvudsak densamma som Pestalozzis,
och på hans initiativ firades, 12 jan. 1846,
hundraårsminnet af dennes födelse med upprättandet
af flera s. k. "Pestalozzi-stiftelser" och
"Pestalozzi-föreningar" (se Pestalozzi). D:s
inflytande på lärjungarna var utomordentligt
stort. Hans lifliga och till eftertanke sporrande
undervisningssätt och utmärkta välvilja höllo
seminaristerna i spänd uppmärksamhet och fäste dem
för alltid vid hans person. Sina pedagogiska åsikter
uttalade D. förnämligast i de af honom utgifna
tidskrifterna "Rheinische blätter für erziehung und
unterricht" (uppsatt 1827) och "Pädagogisches jahrbuch
für lehrer und schulfreunde" (uppsatt 1851) samt i
arbetet Wegweiser zur bildung für deutsche lehrer
(1835; 5:e uppl. i 3 bd 1873—76; 6:e uppl. af 1:a
delen 1890, delvis öfversatt af Karl Olofsson, "Ur
vägvisare till bildning för tyska lärare", 1900),
i bearbetning af Wacker, 2:a uppl. 1904. Denna
skrift gaf anledning till en häftig och långvarig
litterär fejd. Broschyrerna Die lebensfrage der
civilisation. Oder: über das verderben auf den
deutschen universitäten (1836) samt Bemerkungen und
ansichten auf einer pädagogischen reise nach den
dänischen staaten im sommer 1836 (s. å.) göto olja på
elden. I den förra af dessa skrifter uppträdde han mot
det sätt, hvarpå studierna bedrefvos vid Tysklands
universitet, i den senare bröt han stafven öfver
växelundervisningen. Af hans många öfriga skrifter må
nämnas: Leitfaden für den ersten unterricht in der
formen-, grössen- und räumlichen verbindungslehre
(1822; 4:e uppl. 1845), Praktisches rechenbuch für
elementar- und höhere bürgerschulen (1825—29; 27:e
uppl. 1888), Praktischer lehrgang für den ersten
unterricht in der deutschen sprache (1829—30; flera
uppl.), Metodisches handbuch für
den gesammtunterricht im rechnen (1829; 6:e
uppl. 1866), Populäre himmelskunde und matematische
geographie (1840; 20:e bearb. uppl. 1903),
Pädagogisches wollen und sollen (1857; 2:a uppl. 1879)
och Elementargeometrie für volksschulen (1860). Hans
"Ausgewählte schriften" utkommo 1876—78 (2:a
uppl. 1890—92). Jfr Langenberg, "D. Sein leben
und seine schriften" (1867), K. Fischer, "D. als
pädagogischer klassiker" (1898; 2:a uppl. 1902),
v. Sallwürk, "Adolf D." (3 bd, 1899—1900) och
Fr. Berg, "Folkbildningspolitikern Adolf D." (1890).
Diet (fr. diète, af grek. diaita, lefnadsordning),
med., betecknar i vidsträcktare bemärkelse en med
afseende på hälsans fordringar iakttagen ordning i
lefnadssätt, däri inbegripet såväl födans art och
mängd som kroppslig och intellektuell verksamhet. —
I den moderna medicinen har "diet" vanligen en mindre
omfattande betydelse och brukas för att beteckna en
på visst sätt i terapeutisk (sjukdomsbotande) afsikt
anordnad näring. Dietetik är numera liktydigt med
näringsterapi, d. v. s. vetenskapen om sättet att
genom lämplig näring motarbeta eller lindra sjukdomar.
Redan "medicinens fader", Hippokrates (5:e
årh. f. Kr.), och hans lärjungar fäste den allra
största vikt vid en enligt deras åsikt lämplig näring
vid olika sjukdomar, och från deras aflägsna tid
daterar sig den diet, som än i dag med traditionens
makt fullföljes af många läkare vid en del sjukdomar,
exempelvis de, som förlöpa med hög feber. "Föda
underhåller febern, ej patienten", var en af deras
läror. En knapp kost vore således gagnelig och,
bortsedt från de fall, som ansågos så svåra, att
patienten lämpligen fick känna endast lukten af
mat och dryck, tillstaddes som feberdiet endast
honungsvatten och "ptisaner", d. v. s. afkok på
diverse sädesgryn. Hafregrynsvällings-dieten har
således anor från antiken. Ett fast teoretiskt
underlag fick den på erfarenheten stödda dietetiken
först genom de stora kemiska och fysiologiska
upptäckter på näringslärans område, som vid
1800-talets midt gjordes af Liebig, Pettenkofer,
Voit m. fl., och det första, omfattande arbetet
i rationell dietetik (E. v. Leydens sammelverk
"Handbuch der ernährungstherapie") utkom 1898. —
I sin vanliga blandade kost intar människan vid
måttligt arbete i rundt tal en energimängd per kg. om
40 kalorier, efter individens lefnadsförhållanden
fördelade på olika sätt på ägghvita, kolhydrat
och fett. Enligt Voit är det stora medeltalet 118
gr. ägghvita, 56 gr. fett och 500 gr. kolhydrater
per dag för en tysk medelarbetare. För en svensk
arbetare af samma kategori funno Landergren och
Hultgren en förbrukning af 134 gr. ägghvita,
79 gr. fett och 485 gr. kolhydrater. Fem af dem
undersökta svenska medicine studerande förbrukade
i medeltal per dag 127 gr. ägghvita, 114 gr. fett
och 300 gr. kolhydrater. Dessa må gälla som normala
kostsatser. I nära öfverensstämmelse med dem stå
sjukhusens helportioner för ej sängliggande patienter:
på Sabbatsberg 124 gr. ägghvita, 77 gr. fett och
406 gr. kolhydrater; på Serafimerlasarettet 124
gr. ägghvita, 67 gr. fett och 381 gr. kolhydrater. En
i terapeutisk afsikt vidtagen reglering af näringen
kan naturligen gälla såväl födans totala mängd och
dess sammansättning af olika näringsämnen som dess
sammanställning af olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
