Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Didrikssagan - Didring, Ernst - Didron, Johan Fredrik´
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
densamma är ännu i behåll. Ett annat, sannolikt
mycket gammalt vittnesbörd om ifrågavarande sagas
tillvaro i norra Tyskland är ett litet nedertyskt
kväde, "Konung Ermentriks dôt", hvari skildras ett
härtåg, som "Dirick" företog mot en frankisk konung,
"Ermentrik". Sannolikt fanns det många kväden af detta
slag. I hvarje fall kände, till följd af sachsarnas
gamla kväden (fornkvæði), hvarje sachsiskt barn
konung Didrik och hans kämpar, enligt hvad det påstås
i företalet till den norsk-isländska "Þiðrekssagan"
från tiden omkr. 1250. I Syd-Tyskland blefvo sådana
smärre, folkliga kväden samlade och samarbetade till
större dikter, först och främst "Nibelunge-nôt" (från
omkr. 1140), som ännu finnes i en bearbetning från
omkr. 1210, näml. den namnkunniga "Nibelungenlied",
hvars innehåll är Sigfrieds eller Sigurd Fafnesbanes
bedrifter och hans banemäns, nibelungarnas, undergång
vid besöket hos deras svåger Etzel, hvarvid Didrik
spelade en hufvudroll. Andra högtyska dikter och
episoder, hörande till Dietrich-sagokretsen, äro
"König Ruother", "Walther und Hildegund" (från 12:e
årh.), dikterna om "Ortnit" och "Wolfdietrich"
(från 1225—30), om dvärgen "Laurin", "Der grosse
rosengarten", likaledes behandlande dvärgasagor (från
1250 eller senare), "Die rabenschlacht" och "Dietrichs
flucht" m. fl. — Till Norden tyckas sagorna om Didrik
och hans hjältar hafva kommit redan i 12:e årh. genom
smärre nordtyska kväden. De möttes här, företrädesvis
i Danmark och Sverige, af några mycket bleknade
minnen om Sigurd och andra forntidshjältar. Båda dessa
traditioner alstrade kämpavisor, af hvilka några äro
bevarade och bland hvilka i synnerhet märkas visorna
om Vidrik Verlandssöns kamp med Langben Riske och
Sivard Snarensvends tornering med sin frände den unge
Humlung ("De voro sju och sju sinom tjugu"). Enligt
norrmannen G. Storms mening härröra ifrågavarande
folkvisor från Didrikssagans svenska öfversättning
(från 1440) — en mening, som blifvit starkt bekämpad
af S. Bugge och S. Grundtvig. Vid midten af 13:e
årh. uppträdde en norrman eller en islänning, som
"efter tyska mäns berättelser", hvilka han sannolikt
hört i Bergen (hufvudorten för hansestädernas
handel på Norden), samlade och samarbetade en i
många hänseenden utmärkt framställning (i hvilken
han här och där tillika använde den nordiska
traditionen om völsungar och gjukungar) af hela
sagokretsen, den s. k. "Þiðrekssagan" (utgifven
af bl. a. C. R. Unger, 1853), förut vanligen, men
oriktigt kallad Vilkina-saga, därför att detta
namn användes i J. Peringskiölds svenska upplaga
och öfversättning (1715). Af denna stora berättelse
kom under tiden mellan 1434 och 1447 (se G. Storm,
"Sagnkredsene om Karl den store og Didrik af
Bern", 1874, s. 141) en pergamentshandskrift till
Sverige. Kort därefter skref en okänd författare,
sannolikt med tillhjälp af folkvisor och lefvande
sagor, efter denna handskrift en svensk Didrikssaga
(under titeln "Sagan om Didrik af Bern" utgifven
1850—54 af Hyltén-Cavallius). Emellertid sökte
man äfven i Tyskland sammanfatta innehållet af de
gamla dikterna, nämligen i en prosaframställning,
"Das heldenbuch" (från omkr. 1477), hvilken dock
är den nordiska sagan underlägsen i fråga om såväl
fullständighet som liflighet. Huruvida detta arbete
haft inflytande på den nordiska traditionen
är mycket tvifvelaktigt. I slutet af 15:e årh.
öfverflyttades däremot i rimmad form den tyska dikten om
"Kong Laurin" till danska (utgifven af C. J. Brandt,
i "Romantisk digtning fra middelalderen", 1870). På
Sveriges historieskrifning har Didrikssagan utöfvat
stort inflytande. Med stöd af densamma upptaga såväl
"Gamla krönikan" af 1448 och "Lilla rimkrönikan"
som de flesta framställningar af Sveriges historia
konungarna öfver "Vilkinaland" (hvilket antogs vara
Sverige) i den fornsvenska konungalängden. Tron på
denna längds riktighet och ålder stärktes ytterligare,
då J. Bureus 1634 fann det gamla norska pergament,
som i 15:e årh. kommit till Sverige, men i synnerhet
genom Olof Rudbecks "Atlantica" samt Peringskiölds
upplaga och öfversättning af 1715. Redan Olaus
Petri hänvisade dessa fabelkonungar till "Teoderiks
von Bern historia och fabler"; men det är dock
först våra dagars kritik, som lyckats sprida ljus
öfver rätta förhållandet. Litt.: O. Klockhoff,
"Studier öfver Þiðreks saga af Bern" (i "Uppsala
univ:ts årsskr." 1880), R. C. Boer, "Über die
handschriften und redactionen der Þiðreks saga"
(i "Arkiv f. nord. filologi" VII), F. Holthausen,
"Studien zur Thidrikssaga" (1884), Paul, "Grundriss
der germanischen philologie" (II, passim, hvarest
äfven finnes utförligare litteraturförteckning,
1901), B. Symons, "Germanische heldensage" (i Pauls
"Grundriss", III).
C. R. (J. M.)
Didring, Ernst, författare, f. 18 okt. 1868
i Stockholm, sedan 1890 tjänsteman i
Järnvägsstyrelsen, där han 1903 vardt bokhållare
i milkontoret. D. debuterade 1897 med det
verkningsfulla skådespelet Midnattssol, som
skildrar lapparna och deras förhållande till
den bofasta svenska befolkningen. 1900 uppfördes
Stigare-Mats, och 1903 utgafs skådespelet
Ingjald Illråde. Därjämte har D. utgifvit
berättelsesamlingarna Bruddansen m. m. (1899),
Kunskapens träd (1902), Trälar (1904) och Kronans
kaka (1906). D:s skådespel ha dramatisk spänning,
måleriska och effektfulla situationer samt god
dialog. I berättelserna härska lugn ironi, medkänsla
med lifvets styfbarn och ett sundt, manligt allvar.
R—n B.
Didron [dīdråȵ], Johan Fredrik, friherre, militär,
politiker, f. 6 mars 1686, d. 31 aug. 1747, tillhörde
en fransk adlig släkt, som inkom till Sverige i
början af 1600-talet och 1649 naturaliserades. Han
blef 1709 fänrik och 1711 löjtnant vid öfverste
Ekeblads Elbingska regemente, deltog sedermera som
kapten vid öfverste Marderfelts dragonregemente
i fälttågen i Pommern och Norge samt blef 1718
stabsadjutant hos general Dücher. Han blef öfverste
1719 för generalguvernörens af Livland regemente,
sedermera för Dalregementet och 1740 för Västgöta
kavalleri. 1741 utnämndes han till generalmajor
och 1746 till generallöjtnant. — D. tog under
en lång följd af riksdagar en betydande del
i det parlamentariska lifvet och var 1731 och
1734 medlem af sekreta utskottet. Han tillhörde
konung Fredriks anhängare och framträdde såsom
en oförskräckt, stundom något framfusig bekämpare
först af holsteinska partiet, sedan af Arvid Horn och
slutligen af hattpartiet. Särskildt utmärkte han sig
1741 såsom motståndare till krigspolitiken. D. deltog
i finska kriget, ställdes liksom öfriga medlemmar af
Lewenhaupts krigskonseljer efter hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
