Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 343-344 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Didache ton dodeka apostolon - Didaktik - Didaskali - Diday, Francois - Didelphyidae, zool. Se Pungråttorna - Didelphys, zool. Se Pungråttorna - Diderina - Diderot, Denis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mottagande och härbärgerande af resande apostlar,
profeter, lärare och församlingsmedlemmar, hvarvid
angifvas kännetecken på sanna och falska profeter,
innehåller slutligen bestämmelser om nattvardens
firande hvarje söndag, om församlingsämbetena samt
om den broderliga umgängelsen och bestraffningen
inom församlingen, hvarefter följer uppmaning till
vaksamhet med erinran om den yttersta tidens nöd,
antikrists uppträdande, de trognas uppståndelse och
Kristi återkomst. Jfr O. von Gebhardt och A. Harnack:
"Texte und untersuchungen zur geschichte der
altkristlichen litteratur", 2:a bandet, 1886.
J. P.

Didaktik (grek. didaktike, näml. techne, "lärokonst",
af didaskein, undervisa), pedag., undervisningslära,
den gren af pedagogiken, som behandlar lagarna och
reglerna för undervisningen. Den allmänna didaktiken
utvecklar på psykologisk grundval principerna
för undervisningen, den speciella didaktiken
(l. metodiken) visar deras tillämpning på de olika
läroämnena. — Didaktisk, undervisande;
sedelärande. — Didaktisk poesi. Se Lärodikt.

Didaskali (grek. didaskalia, af didaskalos,
lärare), undervisning. 1. Den undervisning, som de
dramatiske författarna i Grekland (särskildt Aten)
meddelade de skådespelare, hvilka blifvit utsedda
till att uppföra deras stycken, och i synnerhet
körens medlemmar. — 2. Själfva uppförandet af
skådespelen eller den sceniska täflan mellan flera
(vanligen tre) författare. — 3. En tafla, hvarpå
alla omständigheterna vid en sådan täflan voro
inristade. Sådana i teatrarna upphängda urkunder
afskrefvos, ordnades och kommenterades först
af Aristoteles, sedan af alexandrinerna, och
dessa skrifter, likaledes benämnda didaskalier,
lågo till grund för de genom grammatiker och
skoliaster bevarade upplysningarna om olika, numera
mestadels förlorade dramer. Äfven öfver de gamle
romarnas dramer upprättades sådana förteckningar,
bl. a. L. Accius’ skrift "Didascalica". — 4. Se
Predikan. — 5. En fornkristen kyrkoordning. Se
Apostoliska konstitutioner.

Diday [didǟ], François, schweizisk målare,
f. 1802 i Genève, d. därstädes 1877, studerade i Paris
och Rom. D. har blifvit kallad "Alpernas konstnärlige
upptäckare". Han målade landskap från sin hembygds
fjäll och sjöar med storslagen uppfattning och
stark koloristisk hållning (Wetterhorn 1856, i Nya
pinakoteket i München). Hans lärjunge och närmaste
efterföljare var Calame, som i sin ordning starkt
påverkade Edvard Bergh under dennes tidigare skede.
G—g N.

Didelphyidæ, zool. Se Pungråttorna.

Didelphys, zool. Se Pungråttorna.

Diderina, by s. om Novgorod, där 1615—16 de
svensk-ryska underhandlingar under engelsk och
holländsk medling fördes, som ledde till freden
i Stolbova.


Diderot [didrå], Denis, fransk skriftställare,
f. 5 okt. 1713 i Langres (depart. Haute-Marne),
där fadern var knifsmed. D. bestämdes först för den
prästerliga banan och uppfostrades från sitt åttonde
år hos stadens jesuiter och tonsurerades vid tolf
års ålder. Därefter genomgick han Collège d’Harcourt
i Paris, och då han därunder förlorade smaken för
prästkallet, anställdes han hos en prokurator
för att utbildas till jurist. Men
D. sysslade mera med de gamla språken, matematik och
naturvetenskap än med juridiken, hvarför fadern tog
sin hand ifrån honom. D. var därefter hänvisad åt
sig själf, men hans omättliga törst efter vetande lät
honom fördraga alla umbäranden och lidanden. I tio år
egnade han sig åt fria studier, därunder fördjupande
sig i dessa engelska filosofer och författare, hvilkas
betydelse han sedan skulle tolka för sina landsmän:
Bacon, Locke, Richardson m. fl. Han lifnärde sig
medelst undervisning och underordnadt arbete för
förläggarna. 1743 gifte han sig med en linnesömmerska,
Anne-Toinette Champion, och detta steg samt en sons
och en dotters födelse tvungo honom till en omfattande
produktion för att skaffa bröd åt de sina. Från och
med 1745 befann han sig i full verksamhet, utgifvande
det ena originella och banbrytande arbetet efter det
andra, börjande med Essai sur le mérite et sur la
vertu (1745).

Kärleken till hustrun, som var honom så olika i
bildning, varade icke länge. Under en resa, som han
företog för att försona sig med fadern, ingick han
med en spirituell äfventyrerska, m:me de Puisieux,
en förbindelse, som varade i fyra år, men som bröts
genom hennes otrohet. Af helt annan art var däremot
hans förbindelse med Sophie Volland, en bildad och
intelligent kvinna. Hon dog 1783, några månader före
honom, och han var henne trogen intill döden. De
bref, som han skref till henne (1759—74), utgöra en
ytterst viktig och intressant källa såväl för D:s eget
lif som för hela tidsålderns andliga historia. 1748
knöts D. jämte d’Alembert vid utgifvandet af den stora
encyklopedien (se Encyklopedi). Denna började
utkomma 1751; trots alla myndigheternas trakasserier
lyckades man afsluta texten 1765; de band, som
innehöllo illustrationerna, voro dock färdiga
först 1772. D. redigerade detta arbete och skref en
mångfald af artiklarna. Icke minsta mödan nedlade han
på utarbetandet af beskrifningarna af olika yrken och
maskiner. Hela dagar kunde han vistas i verkstäderna
för att lära känna alla teknikens hemligheter,
så att han kunde beskrifva dem i ett klart och
sakligt språk. Trots den oerhörda arbetsbörda,
som därigenom under tjugu år hvilade på honom, skref
han dock samtidigt en mångfald filosofiska, kritiska
och rent skönlitterära arbeten. Dessa förskaffade
honom icke obetydliga inkomster, men frikostig mot
alla och slösaktig till sin natur, befann han sig
dock i ständig penningförlägenhet. Då han skulle
bortgifta sin dotter, var han därför nödsakad att
sälja sitt dyrbara bibliotek. Hans beundrarinna,
Katarina II af Ryssland, inköpte det för 15,000
fr. på det villkor, att han under sin lifstid behöll
det och vårdade det. Som bibliotekarie skulle han
dessutom uppbära 1,000 fr. om året, och Katarina
utbetalade 50,000 fr. i förskott. Därmed var D. fri
från penningbekymmer. Allt hvad man väntade af honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>