Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 341-342 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dictum - Dictyograptus - Dictyonema - Dictyonemaskiffer. Se Dictyonema - Dictyonina, paleont. Se Caeloptychium - Dictyophyllum - Dictyotales, bot. Se Phaeophyceae - Dictyozamites - Dicuil - Dicyemidae - Dicynodon - Dicypellium caryophyllatum - Didache ton dodeka apostolon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

därunder subsumerade, och att det, som nekas om
släktet i dess helhet, därmed ock måste nekas om
arten och det enskilda.
S—e.

Dictyograptus Hopk., paleont. Se Dictyonema.


Dictyonema Hall (af grek. diktyon, nät, och
nema, tråd) l. Dictyograptus Hopk., paleont., ett
släkte eller rättare en grupp af graptoliter med
trattliknande rhabdosom, bildadt af subparallella,
från en nedtill spetsig sicula utgående grenar, som på
sin inåtvända sida bära thecorna, och som förbindas
med hvarandra medelst tunna, thecor saknande,
tvärtrådar. Hithörande arter tillhöra hufvudsakligen
silurtiden. Särskildt viktigt såsom ledfossil är
D. flabelliforme Eichw., som karakteriserar den
s. k. dictyonemaskiffern, en graptolitskifferfacies
af stor geografisk utbredning inom ceratopygekalkens
understa del, d. v. s. äldsta undersilur. Arten är
känd från siluren i Sverige, Norge, på Bornholm,
i ryska Östersjöprovinserna och England.
A. Hng.

Dictyonemaskiffer. Se Dictyonema.

Dictyonina, paleont. Se Cœloptychium.

Dictyophyllum Lindley, paleont., ett inom de mesozoiska bildningarna
förekommande fossilt ormbunksläkte, som tyckes
hafva nått sin betydligaste utveckling under den
rätiska perioden. Ett stort antal arter är funnet
inom Skånes kolförande bildningar, och växtens
byggnad är nu ganska fullständigt känd. D. hade en
horisontalt krypande, underjordisk, dikotomiskt
förgrenad rotstock (rhizom), 2—3 cm. i diameter,
som från sin öfre sida uppsände de långa, raka,
centimeterbreda bladstjälkarna, hvilka i spetsen
uppburo det solfjädersformiga, fotlikt delade,
bladet. Dettas flikar, stundom ända till 2/3 meter
långa, äro nätådriga, och nerverna bilda slutna
nervmaskor af flera ordningar, hvarigenom en
stor likhet uppkommer med dikotyledona växters
blad, med hvilka ifrågavarande ormbunkar också
i början förväxlades. Sporangierna äro stora,
hafva en ofullständig ring och betäcka hela
undersidan af bladet. Af nutida ormbunkar
synes D. komma närmast det i Indien och på den
malajiska arkipelagen lefvande släktet Dipteris.
A. G. N.

Dictyotales, bot. Se Phæophyceæ.

Dictyozamites Oldham, paleobot., ett till cykadofyterna hörande
släkte med jämnbreda, regelbundet pardelade blad
och tättställda, oskaftade, helbräddade, framåt
örade småblad med snedt hjärtlik bas och nätlikt
förgrenade nerver. D., som först beskrefs från
Indiens och sedan från Japans juralager, ansågs
länge egendomligt för Asien, tills A. G. Nathorst
(1889) påvisade dess förekomst äfven i juralagren
på Bornholm. Det har sedermera funnits äfven i
Englands jurabildningar.
A. G. N.

Dicuil (Dichuil), irländsk munk och geografisk
författare, den förste skriftställare, som omnämner
Island. I sitt omkr. år 825 skrifna latinska arbete
De mensura orbis terræ berättar han, att han
trettio år förut talat med klerker, som tillbragt
sex månader på ön Thile, belägen i norra Britanniska
Oceanen. Hans skildring af de ljusa sommarnätterna,
då man t. o. m. kunde se att "plocka löss i skjortan",
samt hans uppgifter om naturförhållandena f. ö. göra
det otvifvelaktigt, att hans "Thile", som vid denna
tidpunkt hade en fåtalig befolkning af keltiska
anakoreter, är identiskt med Island. D:s arbete
finnes kvar i två afskrifter från 900-talet, en i
Paris (utg. af Walchenaer, 1807, och Letronne, 1814)
och en i Dresden (kritisk uppl. af G. Parthey, 1870).
R. N—g.

Dicyemidæ, zool., en grupp mycket lågt stående
flercelliga djur, hvilka af somliga betraktas som
öfvergångsformer mellan de encelliga (urdjuren)
och de flercelliga djuren, af andra som ett slags
degenererade plattmaskar. Den mer eller mindre
masklika kroppen består blott af två cellager: ett
yttre lager cilieepitelceller och ett inre lager,
som utgöres af en enda långsträckt cell. Ingen
art öfverstiger 1 cm. i längd, de flesta äro mycket
mindre. Alla lefva som snyltgäster i hufvudfotingarnas
njurar.
L—e.

Dicynodon Owen, paleont. Se Anomodontia.

Dicypellium caryophyllatum (Mart.) Nees, bot., ett
i Brasilien växande, till fam. Lauraceæ hörande
träd, hvars bark luktar och smakar som kryddnejlika
och går i handeln under namn af nejlikkanel
l. nejlikkassia, cassia caryophyllata, men användes
föga. Stammens ved kallas rosenträ från Cayenne
och är mycket värderad till finare snickeriarbeten.
G. L—m.

Didache ton dodeka apostolon (grek.), "De tolf
apostlarnas lära", vanligen blott Didache ("lära"),
en af okänd författare omkr. 150 e. Kr. i Egypten
på grekiska affattad skrift, som kyrkohistorikern
Eusebios omkr. 325 i sin klassificering af den
äldre kristna litteraturen efter dess värde
anför bland antilegomena (se d. o.) i gruppen
n:r 2, efter Barnabas’ bref och före Johannes’
uppenbarelse. Till samma slag af skrifter hänföres
den också af Athanasios år 367 jämte Syrachs bok,
Vishetens bok, Ester, Judit, Tobias och "Herden"
af Hermas. Bland "apokryferna" nämnes den slutligen
af patriarken i Konstantinopel Nikeforos (d. 828)
tillsammans med åtskilliga ofvan anförda skrifter. Den
intog sålunda en mera känd och framstående plats i den
gammalkristna litteraturen. Ända till 1873 ansåg man
den emellertid vara förkommen, men då upptäcktes den
i Jerusalemsklostrets bibliotek i Konstantinopel af
metropoliten i Seres Filotheos Bryennios (se denne)
och utgafs af honom 1883. Dess omfång är ungefär
lika med t. ex. Galaterbrefvets. Fyndet väckte stort
uppseende inom den teologiska världen och var i flera
afseenden betydelsefullt. Didache, hvars ändamål var
att utgöra en kort vägledning för de kristnes lif,
innehåller, utom ett och annat uttryck, som påminner
om Johannes’ evangelium, citat ur gamla testamentet,
Barnabas’ bref och Hermas’ "Herde", men mest ur
evangelium enligt Matteus och Lukas. Den börjar med
att tala om två vägar, ljusets och mörkrets, och
framställer i anslutning därtill en kristen sedelära,
talar vidare om dophandlingen och dopformuläret, om
fastande (onsdag och fredag), om den dagliga bönen
("Fader vår" tre gånger om dagen), om tacksägelsebönen
vid nattvardsfirandet, om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>