Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1423-1424 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daudet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nejlikan", uppförd i Stockholm s. å.). Mot slutet af
kejsardömet utvidgade han ramen för sina berättelser,
hvilka dittills utgjorts hufvudsakligen af smärre
skisser. Den första samlingen af dylika är Lettres
de mon moulin (1869). Kedan 1868 hade hans första
roman utkommit, Le petit chose ("Lille parfvelns
historia", 1879; "Tummeliten", s. å.), som skildrar
hans egen barndoms och ungdoms historia på en gång
känslofullt och lätt satiriskt, skälmaktigt och
graciöst. 1871 utkom novellsamlingen Lettres à un
absent, som i nyare upplagor ingår i Contes du lundi
(l:a uppl. 1873).

Redan i dessa båda samlingar har han
behandlat ämnen från tysk-franska kriget. Stämningarna
från belägringen finna ett ännu starkare uttryck i
Robert Helmont (1874). Af ett helt annat skaplynne
var däremot Aventures prodigieuses de Tartarin de
Tarascon (1872; "Tartarin från Tarascon", 1881),
hvilken sedan följdes af Tartarin sur les Alpes
(1885; "Tartarins äfventyr bland Alperna", 1897) och
Port-Tarascon (1890; "Nya Tarascon", 1891), satiriska
romaner, i hvilka han godmodigt skämtar med sina
landsmän, de storskrytande provensalerna. Under tiden
hade emellertid den pessimistiska världsuppfattning
och den böjelse för satirisk samhällsanalys, som efter
kriget bemäktigade sig franska litteraturen, inträngt
äfven i D:s sinne. Hans första stora samhällsroman är
Fromont jeune et Risler aîné (1874; "Fromont d. y. och
Risler d. ä." och "Fromont j:r och Risler s:r",
1875), som följdes af den ännu dystrare Jack (1876;
svensk öfv. s. å.). Le nabab (1877; "Naboben", s. å.),
som gaf anledning till en häftig tidningspolemik,
då författaren (såsom han själf medgifvit) på ett
genomskinligt sätt användt lefvande modeller (hertig
Mora var t. ex. hertigen af Morny). Nyckelromaner voro
äfven Les rois en exil (1879; "Konungar i landsflykt"
och "Konungarne i landsflykt", s. å.) och Numa
Roumestan (1881; svensk öfv. s. å.). I det förra af
dessa arbeten skildras en serie af landsflyktiga,
i Paris bosatta konungar; i det senare har man
velat igenkänna Léon Gambetta. I L’évangéliste (1883;
"Jagten efter själar", s. å.) blottar han en sekt af
religiösa fanatiker. Sapho (1884; "Sappho", s. å.,
2:a uppl. 1898), tillegnad författarens söner,
"när de fylla 20 år", skildrar, huru en glädjeflicka
förstör en ung landsortsbo, som gripits af kärlek
till henne. L’immortel (1888; "En odödlig",
s. å.) persiflerar Franska akademien. Vidare märkas
hans mästerliga skisser Les femmes d’artistes (1874),
La belle nivernaise, en berättelse för ungdom (1886;
"Historien om en båt och dess besättning", 1890;
"Vackra nivernesiskan", s. å.), La petite Paroisse
(1887; "Det lilla annexet", 1895), Soutien de famille
(1892; "Familjens stöd", 1898), Rose et Ninette (1892;
"Rose och Ninette", s. å.) och Le trésor d’Arlatan
(1897; "Arlatans skatt", s. å.). Äfven af D:s smärre
berättelser äro tre samlingar
öfversatta till svenska (1877, 1883 och 1895). Sina
lefnadsminnen har han tecknat i Souvenirs d’un
homme de lettres (1888) och Trente ans de Paris
(s. å.). De flesta af D:s romaner hafva dramatiserats
af honom själf eller medarbetare. Dessutom skref han
flera andra arbeten direkt för scenen, af hvilka
det förnämsta är L’arlésienne (1872; "Flickan
från Arles", 1891) med musik af Bizet, liksom Lise
Tavernier (1872). Dramatiserade romaner äro Fromont
jeune et Risler ainé (1876; medarbetare A. Belot),
Le nabab (1880; medarb. P. Elzéar), Jack (1881),
Les rois en exil (1883; medarb. P. Delair), Sapho
(1885; medarb. A. Belot), Numa Roumestan (1887),
Tartarin sur les Alpes (1888; medarb. de Courcy
och Bocage). Dessutom skref han dramerna La lutte
pour la vie (1889), ett inlägg mot darwinismens
etiska konsekvenser, och L’obstacle (1890), som
är riktad mot Ibsens "Gengångare". D. är en af
det moderna Frankrikes mest framstående roman-
och novellförfattare. I sin ungdom påverkades
han starkt af Dickens, och liksom denne ser han på
människolifvet humant och kärleksfullt - ofta något
för känslosamt. Liksom Dickens eger han också en
stor förmåga att lefvande teckna sina gestalter;
flera af dem äro utmärkt träffade typer. Hans
tidigare arbeten ansluta sig emellertid närmast till
kejsardömets prosa, men efter kriget närmade han sig
till naturalismen, dock utan att någonsin hängifva
sig åt dess ytterligheter. Han är icke en idéernas man
som Zola, icke heller så konstnärligt banbrytande som
bröderna Goncourt. Men med hela sin naturs smidighet
förstod han att tillegna sig det bästa af skolans
företräden. Hans stil återgifver med oändliga nyanser
det moderna Parislifvets yttre och inre sidor, och
han är en skarpsinnig och fin psykolog. Med rätta
har man påpekat, att kompositionen i åtskilliga af
hans romaner är synnerligen lös; berömvärda undantag
finnas emellertid (t. ex. "Sapho"). Hans noveller
äro älskvärdt och spirituellt berättade, och han är
en utsökt representant för den franska humorn, som
verkar med mindre grofva medel än ofta den engelska
eller tyska - en sida af hans väsende, som icke minst
framträder i hans Tartarin-skildringar. öfver hufvud
är det en älskvärd och fin berättare, som också vunnit
en stor läsekrets. Många af hans romaner hafva utgått
i mycket stora upplagor: 50,000 ex. och därutöfver. -
Litt.: Brunetière, "Le roman naturaliste" (1883),
Doumic, "Études sur la littérature française",
III (1898), Pellissier, "Le mouvement littéraire
contemporain" (1901), Lemaître, "Les contemporaines",
II, IV (1886-89), Zola, "Les romanciers naturalistes"
(1881).

3. Julia Allard D., den föregåendes hustru,
f. 1847 i Paris, samarbetade med mannen och skref
äfven själfständiga arbeten. Hennes Impressions de
nalure et d’art (1879) innehålla barndomsminnen,
poesi och litterära kritiker. Hon har dessutom
utgifvit en elegant skrifven själfbekännelse,
L’enfance d’une parisienne (1883), och Fragments
d’un livre inédit (1884), en dagbok i den
impressionistiska stilen, samt Les enfants et les
mères (1888) m. fl. arbeten.

4. Leon D., den föregåendes son, f. 1868 i
Paris, studerade först medicin, men egnade
sig sedan åt skönlitterärt skriftställen.
Bland hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>