Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1421-1422 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daubentons flädermus - Daubi - Daubigny - Daubrée - Dabréelit - Daucus - Daud. - Daudet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

flädermus för öfrigt underarmen högst 37 mm. lång och
ländflyghuden räckande till mellanfoten. Den är 50
mm. lång, till färgen ofvan mörkbrun med mörkare
bottenfäll och oftast grågulaktiga hårspetsar,
undertill hvitaktig, på öron och flyghud mörkbrun
samt förekommer från Skåne upp till Jämtland. Den
håller sig i grannskapet af vatten och flyger
ofta nära öfver vattenytan för att fånga insekter.
J. G. T. (L-e.)

Daubi, en 267 km. lång källflod till
Ussuri i Sibirien, upprinner omkr. 90 km. n. ö. om
Vladivostok och flyter i nästan rakt nordlig riktning
genom södra delen af sibiriska Kustprovinsen.


Daubigny [dåbinji’], Charles François, fransk
landskapsmålare, f. 1817 i Paris, d. 1878 därstädes,
fick sin första undervisning af fadern, Edme
François D., en landskapsmålare af den klassiska skolan,
vistades 1835-38 uti Italien och besökte därefter
P. Delaroches ateljé i Paris. Snart började han
emellertid på fullt allvar studera efter naturen. Han
utställde sina arbeten med stigande framgång och
blef slutligen en af hufvudmännen för det moderna
landskapsmåleriet. Han var en bland de målare, hvilka
allra kraftigast gifvit uttryck åt det natursinne,
som utmärker vår tid, och hans inflytande har varit
mycket stort. Bland hans arbeten må nämnas Skörden,
Slussen vid Optevoz (museet i Rouen), Våren (1857),
Våren (1868), Månuppgång, Kvarnar i Dordrecht, den
grandiosa Vinter (1873) och Solnedgång vid Villerville
(s. å.), hvilka alla äro målade med bred pensel och
göra ett djupt och stort intryck. Hans specialitet
var målning af flodstränder; särskildt älskade han
Oises idylliska vatten. Men allra ypperst visar sig
D. i de stämningar, han under sitt sista skede målade
helt och hållet för sitt eget nöje - många af dem
blefvo ej ens utställda. Flera af dem köptes efter
hans död af holländske målaren Mesdag, med hvars
galleri i Haag de öfvergått i holländska statens
ego. De äro "bilder, sådana ingen landskapsmålare
hittills målat. Fotograferas kunna de ej, formerna
äro antydda med några få djärfva penseldrag, allt
är ljus och färg". Sol- och måneffekter sysselsatte
honom gärna, liksom Claude Lorrain och Turner räddes
han ej att måla solen på klar himmel. I dessa bilder
och i några monumentalt sedda landskap framstår
han som en af 1800-talets verkliga storheter inom
landskapsmåleriet. Arbeten af honom finnas utom i
Louvre, där han är mycket godt representerad, bl. a. i
Berlins nationalgalleri och i finska konstföreningens
samling i Hälsingfors (3 stycken). D. var äfven
en framstående etsare och lämnade teckningar till
flera tidningar. Jfr monografier öfver honom af
Henriot (1878) och J. W. Mollett (London
1890). – Hans son Charles Pierre D., f.
1846 i Paris, d. 1886, var likaledes landskapsmålare
(motiv från Normandie, Frankrikes nordkust, södra England).
G-g N.

Daubrée [dåbre], Gabriel Auguste, berömd
fransk geolog, f. 1814 i Metz, d. 1896 i Paris,
bergsingenjör 1834, professor i mineralogi och geologi
i Strassburg, 1861 i geologi vid naturhistoriska
museet i Paris och 1862 tillika i mineralogi
vid bergsskolan (École des mines) därstädes,
till hvars chef han utnämndes 1872. Sedan 1867 var
D. generalinspektör för de franska bergverken. Från
1875 tillhörde han kommissionen för utgifvande af
den geol. specialkartan öfver Frankrike. Redan 1834
gjorde D., i offentligt uppdrag, vetenskapliga resor
i England, Sverige och Norge. Han invaldes 1861
i Franska institutet och var sedan 1892 led. af
svenska Vet. akad. D. är särskildt känd för sina
banbrytande experimentella undersökningar rörande
mineralbildning samt en mängd olikartade geologiska
företeelser. Bland utgifna arbeten märkas: Mémoire
sur les dépôts métallifères de la Suède et de la
Norwège (1843), Über den metamorphismus und über
die bildung der krystallinischen gesteine (1861),
Études synthétiques de géologie expérimentale
(1879), Les eaux souterraines à l’époque actuelle,
leur régime, leur temperature etc. (2 bd,
1887) och Les régions invisibles du globe
et de l’espace céleste, eaux souterraines,
tremblements de terre, météorites (1889).
E. E.

Daubréelit (efter franske mineralogen Daubrée),
miner., meteoritiskt sulfokromit af järn (CrS₂)2Fe; ej
bekant såsom telluriskt mineral. A. Hng.

Daucus, bot. Se Morotsläktet.

Daud., vid djurnamn förkortning för fransmannen
François Marie Daudin, f. 1774, d. 1804, författare
till illustrerade arbeten om fågelvärlden, kräldjuren,
grodorna m. m.

Daudet [dådä’]. 1. Ernest D., polygraf, f. i
Nîmes 1837, var först sekreterare i hertigens af
Morny kabinett och tjänstgjorde sedan i senaten
såsom sekreterare och byråchef. Han har skrifvit
politiska artiklar i rojalistisk och liberalt
konservativ anda i många tidningar. 1874 blef han
direktör och hufvudredaktör för "Journal officiel",
1876 redaktör för "L’Estafette" och 1887 för "Petit
moniteur". Som romanförfattare har han skrifvit ett
trettiotal volymer, af hvilka Madame Robernier (1879)
anses för den bästa. Till svenska äro öfversatta Don
Rafaël (1895; "Don Rafaël", 1897) och La vénitienne
(1894; "Prinsessan från Venedig", 1896). De flesta
af hans historiska arbeten behandla emigranttiden
och restaurationen, t. ex. La terreur blanche
(1878; ny uppl. 1906), Histoire de la restauration
(1882), Histoire de l’émigration (1886-90). Bland
hans intressantaste arbeten är Mon frère et moi
(1882), som innehåller värdefulla bidrag till de båda
brödernas historia.

2. Alphonse D., den föregåendes broder, fransk
författare, f. 1840 i Nîmes, d. 1897 i Paris,
kom jämte sin broder, Ernest, vid 17 års ålder
till Paris för att bryta sig en bana. 1858 utgaf
han diktsamlingen Les amoureuses, som icke väckte
någon större uppmärksamhet, men lär hafva förmedlat
hans bekantskap med hertigen af Morny, Napoleon III:s
halfbroder, hvars privatsekreterare han var under åren
1861-65. Under de närmaste åren skref han i åtskilliga
tidningar och tidskrifter noveller och litterära
skisser samt uppnådde på scenen en viss framgång med
ett par dramatiska bagateller (La dernière idole,
1862; L’œillet blanc, 1865, "Den hvita

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>