Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska språket - Danska stäket - Danska vänstern - Danske Atlas - Danske lov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begynde, behaghe), for(-clare, forladhe, förraade),
und-(jange); lånord af annat slag inkomma under denna
tid i största mängd, och många sådana utgöra nu några
af språkets allra vanligaste ord, så att de alls
icke uppfattas som främmande; t. ex. blive blifva,
ske ske, fri fri, krig krig, buxer byxor, jo ju,
ganske alldeles o. s. v.
Nydanska. Med 1500-talet börjar en ny period i
danska språkhistorien, som särskildt utmärkes af att
tryckta böcker nu blifva vanliga. Boktryckarkonsten
infördes till Danmark i slutet af 1400-talet, men
först under 1500-talet är den öfvervägande delen
af litteraturen bevarad såsom tryckta böcker. Den
danska reformationens litterära storverk är den
s. k. Kristian III:s bibel (1550), ett arbete,
som utfördes gemensamt af flera bland tidens
förnämsta författare och i hvilket man bemödade
sig att vara konsekvent i rättskrifningen och att
undvika dubbelformer. Denna bibelöfversättning blef
af stor betydelse för det litterära, i synnerhet det
kyrkliga, språket under senare tider. Bland profana
litteraturalster, utmärkta af jämförelsevis rent
danskt språk, må nämnas A. Vedels öfversättning af
Saxo (1575) och K. Lyskanders (d. 1623) "Rimværker"
och "Danske kongers slægtebog". Den följande
tiden ända till omkr. 1750 har att uppvisa blott få
arbeten, som äro skrifna på verkligt god danska. Mest
betydande i språkligt hänseende är Kristian V:s
danska lag 1683. I det hela har på litteraturen
genom humanismens inflytande tryckts en i hög grad
latinsk-tysk prägel. Så godt som alla tidehvarfvets
lärda skrefvo på latin. Många latinska lånord blefvo
vanliga. Också upptagandet af tyska ord tilltager
under perioden, hvarvid ej som under medeltiden
lågtyskan är långifvare, utan högtyskan, hvarifrån
danskan upptar t. ex. ord med förstafvelserna er-
och ge-. Tyskan blef från och med reformationen
det officiella skriftspråket i Slesvig. Äfven i
Danmark fick tyskan stor användning, den var så
godt som enarådande officiellt språk och hofspråk
i Köpenhamn under 1600-talets senare hälft. Först
senare kom franskan att få en liknande betydelse
som tyskan. Också hos tidens störste språkkonstnär,
Holberg, som kan sägas afsluta den äldre ny danska
språkperioden, framträder i hög grad den utländska
prägeln. - Först omkr. 1750 börjar en ny strömning,
som vänder sig mot det utländska, söker rikta språket
med nyskapade ord af dansk klang och bemödar sig om
en lättare, naturligare, mindre invecklad satsbyggnad
och stil. De förnämste representanterna för denna
riktning voro Eilschow ("De scientiis vernacula
lingva docendis", 1747) och Sneedorff med sin
tidskrift "Den patriotiske tilskuer", 1761-63. Från
Sneedorff och hans skola, "soranerna", kan den
moderna danska prosastilen sägas härstamma. Efter
dem utbildades litteraturspråket af författare som
Ewald, Öhlenschläger, H. K. Andersen, Grundtvig,
Blicher, S. Kierkegaard, J. P. Jacobsen och Georg
Brandes. De olika litterära strömningarna ha gifvit
hvar sitt bidrag till den stilistiska utbildningen af
dansk vers och prosa och riktat ordskatten med lån
ur de nordiska fornspråken, ur dialekterna och ur
modernt danskt talspråk. - I grammatiskt hänseende
skiljer sig den yngre nydanskan från språket vid
medeltidens slut och det därmed tämligen likartade
under reformationstiden i bl. a. följande
punkter: subst. på -ere förkortas och sluta på -er,
t. ex. dommer för dommere; substantivböjningen med
bestämd artikel har i hög grad förenklats ungefär
som i svenskan, så att det nu t. ex. alltid heter
barnets för äldre barnsens; genusskillnaden för
sådana subst., som ej beteckna lefvande varelser,
har upphäfts, så att det säges den för han och hon;
adj. på -en bilda neutr. på -ent, t. ex. uldent för
äldre uldet; pres. af starka verb med stam på -l, -n,
-r, -s, som förut saknade ändelse, har nu antagit -er
i likhet med andra verb, t. ex. skiller, skinner,
bærer, blæser för skil, skin, bær, blæs; 2:a
pers. sing. pret. har uppgifvit sin gamla ändelse -t,
-st, t. ex. gav, äldre gafst; 2:a pers. sing. imp. af
1:a svaga konj. bortkastar ändelsen -e, t. ex. kald
för kalde "kalla"!; pret. konj. ersättes af ind.,
t. ex. vaare "vore" af var; svaga verb med stam på
-t ha i pret. tillsatt ett -ede, t. ex. mistede för
miste; sådana med stam på d, l, n, r ha utbytt d
mot t i pret., t. ex. fødte, brændte, sol(g)te,
spur(g)te för fødde, brænde, solde, spurde. Det
nydanska ljud- och accentsystemet, som troligen
var utbildadt redan vid reformationen, är mycket
egenartadt och afviker i hög grad från de öfriga
nordiska språkens. - Danskan undanträngde norskan
som skriftspråk i Norge vid medeltidens slut och
har där utöfvat ett mycket stort inflytande,
(jfr Dansk-norska och Norska språket). Litt.:
V. Dahlerup, "Det danske sprogs historie" (1896,
med utförliga litteraturhänvisningar). - För öfrigt:
Hj. Falk och A. Torp, "Dansk-norskens syntax" (1900),
O. Jespersen, "Fonetik" (1897-99), M. Kristensen,
"Dansk sproglære for voksne" (1903) och "Nydansk"
(1906), K. Mikkelsen, "Dansk sproglære" (1894),
L. Wimmer, "De danske runemindesmserker" (1895-1904),
och H. Berteisen, "Dansk sproghistorisk Læsebog"
(1905). Tidskrifter: "Dania", utg. af Dahlerup,
Jespersen och Nyrop (1893-1903) samt "Danske studier",
utg. af M. Kristensen och A. Olrik (1904 ff.).
B. H.
Danska stäket, ett smalt pass mellan Emmån och skogen
i Högsby socken i Kalmar län. Det fick sitt namn
med anledning af danske befälhafvaren Gert Rantzaus
nederlag därstädes under kriget mot Sverige 1612.
Danska vänstern (da. Det danske venstre). Se Berg,
Kr., sp. 1428.
Danske Atlas, Den, en geografisk-topografisk
beskrifning öfver Danmark (och Sönderjylland), som
Erik Pontoppidan började utgifva 1763 och som utkom i
7 bd till 1781 (de fyra sista utg. af H. de Hofman).
E. Ebg.
Danske lov [lav], den vanliga benämningen på den
allmänna lag, som Kristian V 1683 utfärdade för
konungariket Danmark och hvars fullständiga titel är
"Kong Christian den femtes danske lov". Redan 1661
tillsatte Fredrik III en kommitté för utarbetandet af
en allmän lagbok; men hvarken denna kommitté eller
dess två närmaste efterföljare förmådde åvägabringa
något lagförslag. 1666 tillsatte nämnde konung en
tredje kommitté, hvars medlemmar skulle hvar för sig
utarbeta ett förslag. Två af ledamöterna, Peder Lassen
och Rasmus Vinding, ställde sig konungens bud till
efterrättelse. Den senares förslag (kalladt "Codex
Fredericianus") blef färdigt s. å. och tjänade till
grundval för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
