Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark, är det sydligaste af de tre skandinaviska rikena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gemensamma angelägenheter, som förlades under
riksrådet, i hvilket de särskilda landsdelarna voro
representerade efter befolkningssiffran och hvars
medlemmar valdes efter ett vida mindre frisinnadt
valsätt än det, som grundlagen infört i D. I
Slesvig och Holstein upprättades åter de gamla
provinsständerna, och dessa fingo nu beslutande
makt. Likväl voro hvarken holsteinarna eller de tyske
slesvigarna nöjda, I likaberättigandet vid riksrådets
sammansättning sågo de endast ett underordnande
under det danska flertalet (konungariket egde
tre femtedelar af monarkiens invånarantal). Den
jämlikhetsställning, som 1850 blifvit införd mellan
de båda nationaliteterna i mellersta Slesvig, var
i deras ögon en kränkning af det tyska språkets
traditionella öfverhöghet och af den tyska odlingens
naturliga rättighet att utbreda sig på grannfolkens
bekostnad. Slesvigholsteinarna fingo snart medhåll af
de tyska stormakterna och af förbundsdagen. Redan 1858
måste helstatsförfattningen upphäfvas för Holstein
och Lauenburg. Trots långvariga underhandlingar, till
en del under engelsk bemedling, och oaktadt D. gjorde
flera eftergifter, vanns ingen enighet. 1863 beslöt
D. att förändra helstatsförfattningen utan hänsyn till
de tyska länderna; själfva gemensamheten skulle likväl
upphöra först, när ingen öfverenskommelse kunde
åstadkommas om de gemensamma angelägenheterna. Den
nya författningen (novemberförfattningen) för
konungariket och Slesvig kom till stånd endast två
dagar före Fredrik VII:s död, 15 nov. 1863. Med
honom utdog det kungliga oldenburgska huset på
svärdssidan. De tyska stormakterna påstodo, att
hans efterträdare, Kristian IX (1863-1906) hade
förspillt sin på Londontraktaten af 1852 grundade
arfsrätt till tronen, och som skäl för detta påstående
uppgåfvo de, att de aftal, som före nämnda traktats
afslutande blifvit träffade mellan D. och Tyskland,
icke blifvit hållna af det förstnämnda landet. Fastän
alla stormakterna hade i Londontraktaten förklarat,
att den danska monarkiens upprätthållande var särdeles
viktigt för freden och jämvikten i Europa, uppträdde
likväl ingen till D:s försvar. En förbundsexekution
företogs i Holstein, där rebellerna utropade prinsen
af Augustenborg till hertig (under namn af Fredrik
VIII). 1864 utsträckte Tyskland sitt våld äfven till
Slesvig, som skulle tagas i pant för uppfyllandet
af de löften D. gifvit 1851. Dannevirke utrymdes
5 febr. 1864 utan något allvarligt försvar; de
tyska trupperna ryckte kort därefter in i Jylland,
och 18 april intogos de sönderskjutna skansarna vid
Dybböl. Icke långt därefter sammanträdde en konferens
i London. Men då västmakterna icke kunde komma
öfverens om att hjälpa D., då Ryssland i hemlighet
stod bakom Tyskland (alla dessa makter hade dock 1720
och 1732 garanterat D. besittningen af Slesvig) och då
man icke kunde blifva ense om en delning af Slesvig,
upptogs åter striden. Några dagar därefter, 29 juni
1864, öfverrumplades och intogs ön Als af preussiska
trupper. Enär alla makterna lämnade D. i sticket,
måste det nu söka fred. Genom traktaten i Wien 30
okt. s. å. tvingades det att afstå icke allenast de
båda tyska hertigdömena, Holstein och Lauenburg, utan
äfven det urgamla danska landet Slesvig, hvars norra
del fortfarande är dansktalande och hvars befolkning
sedan otvetydigt tlllkännagifvit sin önskan att
blifva återförenadt med D. (I Pragfredens
§ 5 öfverenskommo Österrike och Preussen 1866,
att detta senare land skulle till D. återlämna
norra delen af Slesvig, om befolkningen i denna
landsdel genom allmän omröstning förklarade
sig för en sådan återförening. Den preussiska
regeringen påbjöd likväl ej någon omröstning och
träffade 1878 ny öfverenskommelse med Österrike om
paragrafens upphäfvande.) Efter det olyckliga krigets
slut riktades uppmärksamheten på att sammansmälta
junigrundlagen med novemberförfattningen. Först efter
mycken strid lyckades man, medelst "den genomsedda
grundlagen af 28 juli 1866", fullborda detta värf,
men därigenom lades grunden till starka politiska
brytningar under följande år.
Under de första åren efter 1866 utkommo nya
förordningar angående härens och flottans organisation
samt ökning af amts- och kommunrådens makt och
myndighet. Den under kriget lidna förlusten
i landområde ersattes jämförelsevis snart,
emedan handel, näringsflit och jordbruk nådde en
dittills okänd blomstring, som främjades genom
nya järnvägsanläggningar och annan utveckling
af samfärdsmedlen. Genom grundläggandet af
Esbjerg 1868 banades väg för en ständigt växande
utförsel af landtbruksprodukter till England. "Det
forenede dampskibsselskab" och "Det store nordiske
telegrafselskab" hade också stor betydelse
för handelns utveckling. Också grundlades 1866
"hedeselskabet", som efter hand har förvandlat hälften
af Jyllands hedsträckor till åker, äng eller skog. Det
nationella lifvet vann ökad styrka genom de många
folkhögskolorna, men det politiska försvagades däremot
kännbart, ty vid Slesvigs skilsmässa förlorade folket
det mål, hvarpå det i många år riktat sitt sträfvande,
och splitet emellan partierna blef därför större,
i synnerhet sedan hoppet om en snar återförening
brast genom Frankrikes nederlag 1870-71. Kort förut
hade ministären Holstein kommit till styret genom
en sammanslutning emellan godsegarna och det gamla
nationella partiet, medan samtidigt vänstergrupperna
samlades till "förenade vänstern". Då denna 1872 hade
vunnit något öfver hälften af platserna i folketinget,
framställde den genast fordran på införande af det
parlamentariska systemet och egnade alla sina krafter
därpå till skada för själfva lagstiftningsarbetet. I
okt. 1873 tillgrep den t. o. m. ett så utomordentligt
medel som att neka finanslagens behandling. Den
lyckades visserligen störta såväl ministären Holstein
(1874) som Fonnesbech (1875), men i juni 1875 kom
Estrup till makten. Han stod kvar vid den i 19 år,
och stödd af majoriteten inom landstinget, häfdade han
med framgång kamrarnas lika berättigade ställning och
konungens rätt att fritt välja sina rådgifvare. Men
striden blef mera hårdnackad än förut och stridsmedlen
våldsammare. 1876 förkastades förslaget om Köpenhamns
befästande. 1877 kom ingen finanslag till stånd till
följd af kamrarnas oenighet, hvarför regeringen måste
utfärda en provisorisk finanslag. Denna afvikelse
från författningen rättades väl i nov. s. å., och
vänsterns delning i en moderat grupp (under F. Bojsen)
och en radikal (under Kr. Berg) lättade ministärens
uppgift, hvarefter nya val i jan. 1879 skaffade
högern en tillväxt i folketinget från 26 till 34
medlemmar (af 102). Man lyckades nu genomdrifva nya
förordningar om härens och flottans organisation
(1880), en gemensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
