Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark, är det sydligaste af de tre skandinaviska rikena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men endast tills han gjort krigstjänst). Detta band
åtdrogs emellertid hårdare under sonen Kristian VI
(1730-46), så att bönderna åter kommo i ett större
beroende af godsegarna. Industrien sökte man främja
genom konstlade medel enligt merkantilsystemets
grundsatser. Vid hofvet, som i grund och botten var
tyskt, frodades praktlystnad och fåfänga, på samma
gång som pietistiskt fromleri därifrån spred sig bland
folket. Huru ringa känsla D:s tyske statsmän hade
för landets politiska behof visade sig bl. a. däri,
att D. 1742 ej sökte få den danske kronprinsen vald
till tronföljare i Sverige framför den holsteinske
prinsen Adolf Fredrik. Merkantilsystemets grundsatser
häfdades äfven under Kristian VI:s son Fredrik V
(1746-66), hvilken dessutom ökade statsskulden genom
hoflyx och genom sina krigsrustningar mot Ryssland
(1762). Kristian VII (1766–1808), Fredrik V:s son,
var under större delen af sin regeringstid sinnessvag
och således oförmögen att styra landet. 1770–72
utöfvades den egentliga makten af tysken Struensee,
en trogen representant för upplysningstidehvarfvet
med dess lidelsefulla, godtyckliga reformnit,
dess kosmopolitism och dess fritänkeri. Han
efterträddes af den konservative, men nationelle
Guldberg, som genom en väpnad neutralitet, 1780,
fäste D. ännu närmare vid Ryssland. 1773 förvärfvade
konungahuset den hertigliga delen af Holstein genom
att afstå Oldenburg till Ryssland, som öfverlät
detsamma åt en prins af den yngre linjen. Från 1784
utöfvades regeringen af kronprins Fredrik, som under
A. P. Bernstorffs ledning upphäfde "stavnsbaandet",
förbättrade böndernas ställning och införde oinskränkt
tryckfrihet. Handeln blomstrade, och välståndet blef
allmännare, därigenom att D. iakttog neutralitet
under de europeiska revolutionskrigen. Endast ogärna
biträdde regeringen Ryssland under kriget mot Sverige
1788. Däremot gjordes 1794 en öfverenskommelse med
sistnämnda land att medelst en gemensam flotta värna
handelns och sjöfartens frihet
i de nordiska farvattnen. Men efter Bernstorffs
död, 1797, inträdde en omkastning i D:s politik.
Genom rysk påverkan inskränktes tryckfriheten 1799.
D., som redan återupptagit systemet att konvojera sina
handelsfartyg och därigenom ådragit sig Englands
vrede, lät äfven förmå sig att med Ryssland,
Sverige och Preussen ingå ett nytt förbund om
väpnad neutralitet (1800). Detta ledde till ett
öppet fredsbrott med England och till sjöslaget på
Köpenhamns redd 2 april 1801, utan att Ryssland
lämnade D. någon hjälp. Därefter förde D. i några år
en tvetydig politik, som vacklade mellan Frankrike och
England. Men då sistnämnda land fått veta, att
Napoleon efter Tilsitfreden ämnade, i förbund med
Ryssland, tvinga D. att sluta sig till Frankrike,
fordrade det, att D. skulle ingå förbund med
detsamma mot Frankrike och gifva sin flotta i pant.
Denna fordran afslogs, och nu följde bombarderingen
af Köpenhamn och flottans förlust (1807) samt ett
nära sjuårigt olyckligt krig, hvilket helt och hållet
förstörde det välstånd, som uppkommit under den långa
fredstiden. Den fransk-spanska undsättningshär, som
1808 sändes landet till hjälp, uträttade ingenting,
i synnerhet som spanjorerna gjorde myteri och på
engelska fartyg återvände till sitt fädernesland.
Icke heller kriget med Sverige (1808-09) ledde till
något resultat. Fredrik VI (1808-39), Kristian
VII:s son, försummade tyvärr helt och hållet det tillfälle,
som erbjöd sig för honom att blifva tronföljare i
Sverige och att på detta sätt förena Nordens trenne
riken. 1812 slöt ryske kejsaren Alexander I – som
1807 lofvat D. fullständig godtgörelse för förlusten
af flottan och till en del genom D:s hjälp 1809
vunnit Finland – med den nye svenske tronföljaren ett
förbund, som gick ut på, att Sverige skulle få Norge,
med villkor att det understödde Ryssland. Efter
en kort strid i Holstein med de allierade måste
D. 1814 med Norges förlust plikta för sin trohet mot
Frankrike. Svenska Pommern, som 1815 bortbyttes till
Preussen mot hertigdömet Lauenburg, var endast en svag
ersättning. Sistnämnda landvinning bidrog dessutom att
stärka det tyska elementet i riket, medan det nordiska
försvagades genom förlusten af Norge. Holstein, som
1806, efter Tyska rikets upplösning, hade införlifvats
med D., blef, liksom Lauenburg, upptaget i den nya
statsbildning, som fick namnet Tyska förbundet. Redan
1813 hade D. måst göra statsbankrutt, och det dröjde
många år, innan det hann åter svinga sig upp till sitt
förra välstånd. . Ännu 1820–26 nödgades många större
och mindre jordbrukare gå från sina gårdar, därför
att de icke ens kunde betala skatterna. Fredrik VI:s
plan (uppgjord 1810) att mot den länge fortsatta
förtyskningen skydda det danska språket i mellersta
Slesvig strandade på ämbetsmännens motstånd. Samtidigt
med att konungen 1834, under inverkan af franska
julirevolutionen (1830), gaf sina undersåtar en
ständerförfattning med fyra särskilda rådgifvande
församlingar (provinsständer), upprättade han en
gemensam regering och en egen högsta domstol för
Slesvig och Holstein, genom hvilka åtgärder det
sistnämnda landets sträfvanden att draga med sig
Slesvig till Tyskland i hög grad främjades. – Emedan
Fredrik VI dog utan manlig afkomma, gick kronan öfver
till hans närmaste frände, Kristian VIII (1839–48),
son till Kristian VII:s aflidne broder, arfprins
Fredrik. Denne, som 1814 för en kort tid var olaglig
konung i Norge, följde en svag och vacklande politik
i förhållande till slesvig-holsteinarna och väckte
därigenom starkt missnöje i D. samt mycket tvifvel
på en våldsmaktens förmåga att hålla riket samman och
tillfredsställa folkets kraf. 1842–46 rent af gynnade
han de slesvig-holsteinska förhoppningarna genom att
göra sin svåger prins Fredrik af Augustenborg till
ståthållare. Det understöd, han kunnat erhålla af
danska folket, försmådde han och visade sig afgjordt
fientlig mot dess önskan att komma i åtnjutande af
politisk frihet. Under hans son Fredrik VII
(1848–63) utbröt slesvig-holsteinarnas länge
förberedda uppror och fick genast understöd i
Tyskland. Konungen vände sig då till folket, åt
hvilket han genom grundlagen af 5 juni 1849 gaf
frihet. Efter tre års krig måste upprorsmännen
visserligen falla till föga, men det lyckades icke
att gifva grundlagen kraft äfven i Slesvig eller
åtminstone fästa detta närmare vid konungariket än
vid Holstein. Tvärtom tvangs Fredrik af de tyska
stormakterna och Ryssland att 1852 offentliggöra
en ny helstatsförfattning ("fællesforfatning"),
hvilken efter långvariga underhandlingar med riksdagen
kom till stånd 1855. Genom det nya statsskicket kom
junigrundlagen att gälla endast för D:s särskilda
angelägenheter, hvaremot utrikesärendena, hären och
flottan, tull- och postväsendet samt statsskulden
blefvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
