Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dale, sir Thomas, engelsk koloniguvernör - Dale, Robert William, engelsk predikant och politiker - Dalecarlia - Dalecarlus - Dale-Gudbrand - Dalehamns skans - Dalelagen - Daleminzer - Dalene - Dalens - Daler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dale [déVl], sir Thomas, engelsk koloniguvernör,
hade bakom sig mångårig krigstjänst i Nederländerna,
då han 1609 sändes till Virginia som marskalk
under lord De la Warr, hvilken han biträdde i
koloniens strängt militäriska organisation. Vid sin
återkomst efter en tids frånvaro, 1611, fann D., att
fullständig anarki inträdt efter De la Warrs hemresa,
och öfvertog då själf guvernörskapet, som han med
skoningslös stränghet utöfvade 1611 och 1614-16. Vid
sin hemresa sistnämnda år medförde han den ryktbara
kristnade indianprinsessan Pocahontas. D. företog
1618 en expedition till Sundaöarna, besegrade en
holländsk flotta utanför Fort Jacatra (nuv. Batavia)
samt började belägra fortet, men insjuknade och
dog följande sommar, 1619, i Masulipatam. Jfr
Gardiner, "History of England 1603-1642", del 4.
V. S-g.
Dale [déYl], Robert William, engelsk predikant
och politiker, f. 1829 i London, uppfostrades till
kongregationalistisk predikant och blef 1855 anställd
vid Carr’s Lane Chapel i Birmingham som biträde åt
J. Angell James, hvilken han 1859 efterträdde. Under
flera decennier var D. en af Birminghams kommunalt
och politiskt inflytelserikaste personligheter,
framför allt ledande vid reformerna i denna stads
undervisningsväsen, samt tillhörde den trängre
kretsen af J. Chamberlains politiska vänner. Hans
inflytande sträckte sig vida bland Englands
nonkonformister. D. blef hedersdoktor 1877 vid
Yale-universitetet och 1883 i Glasgow. Han redigerade
1872-78 tidskriften "The congregationalist" och
har utgifvit en mängd religiösa skrifter. D. dog i
Birmingham 13 mars 1895. Jfr sonen A. W. W. Dales
"Life of Robert William D." (1898).
V. S-g.
Dalecarlia, latiniserad form af namnet Dalarna. -
Dalecarlus (nlat.), dalkarl.
Dalecarius, Johannes Olai, rättslärd. Se Stiernhöök,
J.
Dale-Gudbrand. Se Gudbrand herse.
Dalehamns skans. Se Dalarö skans.
Dalelagen. Se Dalalagen.
Daleminzer l. Glomaci, ett serbiskt folk, som
bebodde ett efter detsamma uppkalladt område,
Daleminzien, i nuv. konungariket Sachsen,
på båda sidor om Mulde, begränsadt af Elbe och
Chemnitz. 927 eröfrade den tyske konungen Henrik I
landet och upprättade strax därefter markgrefskapet
Meissen. Dels därigenom, dels genom inflyttning af
en mängd tyska vasaller blefvo daleminzerna efter
några århundraden fullständigt germaniserade.
E. Rld.
Dalene, landskap i Norge. Det består af de
fjälltrakter, som ligga innanför Jæderens slättland,
och bildar tillsammans med detta Jæderens og
Dalenes fögderi i Stavanger amt. Jfr Jæderen.
Y. N.
Dalens, Dirck, holländsk, i svenska samlingar
representerad landskapsmålare, f. omkr. 1600 i
Dordrecht, d. 1676 i Zierikzee, troligen elev af Moses
v. Uytenbroeck, i hvars maner han länge arbetade och
som ibland målade figurerna i D:s landskap. I sina
tidigare, till formatet små taflor behandlade han
med förkärlek arkadiska landskapsmotiv, med antika
ruiner och mytologiskt staffage, såsom i arbeten i
museerna i Amsterdam, Braunschweig (1635), Haarlem
(1646), i fruarna Kempes och
Attmers samlingar i Stockholm (s. å.). Senare
öfvergick han i större dukar till ett bredare,
mer dekorativt målningssätt, såsom i bl. a. fyra
dukar i den forna Finspång-samlingen (en af dem
dat. 1660). D., som sannolikt besökte Italien,
arbetade ömsom i Rotterdam, Leiden och Haag,
men flydde kort före sin död från sistnämnda
plats för bevislig sammanlefnad med sin dotter,
som dömdes till döden, men genom flykt eller
själfmord undandrog sig sitt straff. D:s arbeten
äro sällsynta. O. G-g.
Daler (ty. thaler), ett
vanligen 14-lödigt silfvermynt af något öfver 2
lods vikt. Det slogs troligen första gången 1517 af
grefve Stephan von Schlick i Joachimsthal i Böhmen
och kallades därför urspr. Joachimsthaler, hvaraf
sedan blef thaler (daler, dollar). Ett liknande,
större silfvermynt förekom redan i slutet af
1400-talet i Tyskland och i början af 1500-talet i de
skandinaviska länderna. Detta mynt kallades vanligen
"silfvergulden" (till skillnad från guldmyntet
"rhenska gulden"). Benämningen thaler (daler)
började emellertid snart användas om alla större
silfvermynt. I Sverige slogos de första dalrarna i
Stockholm 1528, i anledning af Gustaf I:s kröning
i Uppsala. I 1534 års myntordning påbjöds för
första gången myntning af dalrar. 1536 började man
slå marker, och detta mynt var därefter till 1604
den högsta myntenheten i riket. Dalersmynt, under
olika benämningar, slogos fortfarande och gingo med
växlande kurs, alltefter tillgången på dalrar och
efter den mer eller mindre goda halten i det mynt,
mot hvilket dalern växlades. Under 1530-talet var
kursen vanligen 3 mark, under 1540-talet steg den
till 3 1/2 och 3 3/4 samt 1560 till 4 mark och visade
fortfarande benägenhet till stegring. Hertig Karl
utfärdade därför 6 okt. 1602 ett formligt förbud att
beräkna dalern högre än 4 mark. I denna skrift kallas
4-marksdalern slagen daler. Trots förbudet fortfor
emellertid dalern att stiga i pris. Myntordningen
af 22 mars 1604 stadgade därför, att på den slagna
dalern skulle gå 6 mark äfvensom att, bland andra
mark-mynt, nya 4-marksstycken, svenska dalrar,
skulle slås. I den allmänna rörelsen fick den slagna
dalern namnet riksdaler (första gången officiellt i
plakatet af 7 sept. 1619). Jämte riksdalern fortfor
den svenska dalern att myntas. Den fick åtskilliga
binamn, för att utmärka dels i hvilken myntsort
penningarna räknades, dels hvad slags penningar,
som lämnades i likvid. Kopparmyntet, som infördes
i Sverige 1624, föll nämligen så hastigt i värde
i jämförelse med silfvermyntet, att en hög uppgäld
yppade sig. Genom k. förordn. 26 aug. 1633 bestämdes
därför, att 1 daler i silfver skulle motsvara 2
i koppar. Därigenom uppstodo benämningarna daler
silfvermynt och daler kopparmynt. Värdeskillnaden
blef snart allt större, och detta hade till följd
en k. förordn. 24 mars 1643, i hvilken stadgades,
att 1 daler smt skulle motsvara 2 1/2 daler kmt. Genom
k. förordn. 7 okt. 1665 nedsattes kopparmyntet för
tredje (och sista) gången därhän, att l daler smt
skulle svara emot 3 daler kmt. De båda räkningssätten
begagnades samtidigt och fortforo att brukas långt
efter 1776 års realisation, hvarigenom räkningen i
riksdaler, skillingar och rundstycken infördes. Utom
å kopparplåtmyntet (1644-1768), hvarå alltid utsattes
dalervärdet i smt, förekommer dalernamnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
