Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dahlmann - Dahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
okynniga revolutionsförsök och sin omutliga frihetskärlek
vann han stort inflytande hos landets regering
och medverkade lifligt vid utarbetandet af 1833
års konstitutionella författning. Som medlem af
representationens andra kammare uppträdde han
bestämdt frisinnadt, men utan alla radikala
öfverdrifter. Hans statsideal var nämligen en
stark, ärftlig, konstitutionell monarki, stödd
på medelklassen, "hvilken", såsom han skref, "är
folkets kärna och i sig upptagit den gamla hierarkiens
vetande och den gamla adelns rikedom". Sina politiska
idéer framlade han vid denna tid i sitt kanske mest
lästa arbete, Die politik auf den grund und das
mass der gegebenen zustände zurückgeführt (1835;
3:e uppl. 1847); egentligen en studie öfver Englands
författning, har detta arbete kraftigt bidragit att
fostra konstitutionellt intresse inom Tyskland. När
konung Ernst August, påverkad af adelsintriger,
1837 upphäfde Hannovers fria författning, inlade
D. jämte 6 andra professorer i Göttingen emot denna
rättskränkning en energisk protest, som väckte
oerhördt uppseende och vållade, att alla sju - bland
dem bröderna Grimm - afsattes och att D. jämte två
andra drefs i landsflykt. D. sysselsatte sig därefter
med politik och historisk författarverksamhet, tills
han 1842 emottog en professur i historia vid Bonns
universitet. Där stod han på höjden af anseende
samt utöfvade genom sina allmänt lästa skrifter
- utom "Die politik" de i direkt politiskt syfte
utgifna Geschichte der englischen revolution (1844;
7:e uppl. 1885) och Geschichte der französischen
revolution (1845; 3:e uppl. 1864) - stort inflytande
på sina landsmäns politiska bildning i moderat liberal
riktning. Följaktligen kom han att lifligt indragas
i 1848 års händelser inom Tyskland och spelade då
en framträdande, ehuru knappast lycklig roll. Han
deltog i det heidelbergska förparlamentet, som
förberedde det stora Frankfurtparlamentet, skickades
af Preussens regering som biträde åt dess ombud vid
förbundsdagen och deltog där i utarbetandet af ett
tyskt föriattningsförslag ("siebzehner-entwurf"),
som dock stannade på papperet, hade sedan säte
i Frankfurtparlamentet och var en af ledarna för
dess högra center. Tysklands ombildning till en
förbundsstat, ur hvilken alla icke-tyska element borde
aflägsnas, och ledningens öfverlämnande åt Preussen -
sådant var hans politiska program, och till detta
slöt sig ett stort parti. D. var emellertid för
mycket vetenskapsman och höll för strängt på intagen
rättsståndpunkt för att passa till partiledare. När
den schleswig-holsteinska krisen efter stilleståndet
i Malmö drogs inför parlamentet, greps D. af sina
gamla sympatier för landsmännen där och genomdref
5 sept. 1848, att godkännandet af stilleståndet
i Malmö uppsköts. Då detta hade till följd, att
riksministären afgick, fick D. uppgiften att bilda
en ny ministär, men lyckades ej fullgöra uppdraget,
hvadan det blef nödvändigt att 16 sept. godkänna
stilleståndet. Detta allt blottade den frankfurtska
riksregeringens fullständiga maktlöshet samt skadade
D:s politiska anseende. När sedan Preussens konung
vägrade mottaga den honom af parlamentet erbjudna
kejsarkronan, utträdde D., hvars program således
blifvit omöjliggjordt, jämte sextiofem med honom
liktänkande (21 maj 1849) ur parlamentet. Han
satt sedan i Preussens första kammare och i
Erfurt-parlamentet 1849-50, men drog sig
därefter tillbaka till sin lärostol. Död i Bonn 5
dec. 1860.
Genom sina nämnda arbeten samt genom sina historiska
föreläsningar, i hvilka D. med förkärlek dröjde vid
den moderna tidens händelser, ej mindre än genom
hela sin politiska verksamhet, blef D. en af den
konstitutionella liberalismens grundläggare inom
Tyskland och beredde marken för Tysklands enande genom
Preussen. Hans noggranna filologiska metod ställde
honom bland banbrytarna för kritisk historieforskning;
hans mest betydande historiska framställning är
Geschichte von Dänemark (till reformationstiden,
1840-43, i Heeren-Ukerts samling), som dock är
skrifven ur ensidigt tysk synpunkt. Särdeles
betydelsefull för de historiska studierna har
varit hans Quellenkunde der deutschen geschichte
(1830, efter D. bearbetad af G. Waitz, E. Steindorff,
E. Brandenburg m. fl.; 7:e uppl. 1905), en förträfflig
tysk-historisk handbibliografi. D. utgaf äfven
Rimberts "Vita Ansgarii" och Neocorus’ "Chronik des
ländes Ditmarschen" (1827). Varrentrapp utgaf 1886
D:s Kleine schriften und reden. Jfr A. Springer,
"F. Ch. Dahlmann" (1870-72), samt H. v. Treitschkes
uppsats öfver D. i "Historische und politische
aufsätze" I (5:e uppl. 1886). C. H. H.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
