Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 987-988 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cutch - Cutch Gundava - Cuthbert - Cuthbert Bede - Cuticula - Cutis - Cuttack - Cuv. - Cuvette - Cuvier

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

från hvilken tid den erlägger en årlig tribut af
200,000 rupier mot det att engelsmännen hafva en
krigsstyrka stationerad i staten. Hufvudstad är Bhuj.

Cutch Gundava (Kachh Gandava), landskap i nordöstra
Belutsjistan, n. om indiska divisionen Sindh,
skildt från det centrala Belutsjistans platåland
af Halabergen, genom hvilka gå de bekanta passen
Bolan-passet, på vägen från Indien till Afganistan,
och Gandava- l. Mula-passet, på vägen till
Kelat. Landet är rikt vattnadt af tillflöden till
Indus, har i allmänhet bördig jord och producerar
spannmål, bomull, indigo och kräpp m. m., som
exporteras i hamnarna Sunmiani och Karachi. C. är
den folkrikaste och värdefullaste af kanens i Kelat
besittningar. Om vintern residerar kanen i C:s
hufvudstad Gandava. En del af landskapet hör till
den af engelsmännen förvaltade delen af Belutsjistan.

Cuthbert [ka’thbot], engelskt helgon och missionär,
ingick 651 som munk i klostret Melrose, blef sedermera
dess prior och därefter abbot i klostret Lindisfarne,
lämnade detta år 676 för att lefva anakoretlif
på en af Farne-öarna utanför Northumberlands
kust. 684 blef C. biskop af Lindisfarne, men nedlade
redan 686 sitt ämbete och drog sig tillbaka till
sin anakoretcell på Farne-öarna, där han afled
687. C. var synnerligen verksam som missionär i norra
England; hans lik öfverfördes 1104 till katedralen
i Durham, där hans graf hela medeltiden igenom var
en mycket besökt vallfartsort. Beda har skrifvit
hans lefvernesbeskrifning. Jfr äfven en biografi
öfver C. på engelsk vers från tiden omkr. 1540
(utg. af Surtees society 1891) och A. C. Fryer,
"Cuthbert of Lindisfarne".

Cuthbert Bede [ka’thbet bi’d], pseudonym för
författaren E. Bradley (se d. o.).

Cuticula (lat.), bot. Se Kutikula.

Cutis (lat.), hud. - Cutis anserina, gåshud.

Cuttack [kaMä’k] l. Cattack. 1. Distrikt i
brittisk-indiska divisionen Orissa, provinsen
Bengalen. 9,409 kvkm. 2,062,758 inv. (1901). -
2. Hufvudstad i nämnda distrikt, vid Mahanadis
deltahufvud. 51,364 inv. (1901). C. är medelpunkten
för Orissas kanalsystem och en mycket viktig station
på östkustjärnvägen mellan Madras och Calcutta.

Cuv., i naturvetenskapliga benämningar förkortning
för Cuvier (se d. o.).

Cuvette [kyvä’t], fr. Se Kyvett.

Cuvier [kyvié], Georges Leopold Chrétien Frédéric
Dagobert, baron, fransk naturvetenskapsman, f. 23
aug. 1769 i staden Mömpelgard (Montbéliard), som
dä tillhörde Württemberg, men numera tillhör
Frankrike. Han studerade i Stuttgart, var 1788-94
informator hos grefve d’Héricy i Normandie och hade
under dessa år tillfälle att träget sysselsätta
sig med sitt älsklingsämne, naturalhistorien. Genom
Étienne Geoffroy Saint-Hilaires försorg kom han 1794
till Paris, där han
1795 blef professor vid Panthéon. Kort därefter
antogs han som medhjälpare åt Mertrud, lärare
i jämförande anatomi vid Jardin des plantes,
och samtidigt började han upprättandet af den
naturhistoriska samlingen därstädes, hvilken nu är
en af de största i Europa.
1796 intogs han i det nybildade Franska institutet
och 1800 i Collège de France. Efter restaurationen
(1814) blef han kansler för universitetet i Paris,
baroniserades 1819, intogs s. å. i Ludvig XVIII:s
rådskammare och upphöjdes 1831 till pär. Död i Paris
13 maj 1832.

Få biologer hafva utöfvat ett så djupt ingripande och
långvarigt inflytande på den djuriska morfologiens
utvecklingsgång som denne genialiske och mångsidige
forskare. Flera af zoologiens viktigaste grenar hafva
genom hans arbeten vunnit en utbildning, som stundom
ej utan skäl betecknats som en nydaning. Under
förra hälften af 1800-talet voro C:s åsikter
allenahärskande eller åtminstone dominerande
inom zoologien. Den moderna jämförande zoologien
vördar i C. sin grundläggare. Han blef detta ej
genom framläggandet af en stor mängd nya fakta,
utan snarare därigenom, att han införde en ny
metod. Han betraktade ej, som anatomerna dittills
i allmänhet gjort, det isolerade anatomiska faktum
såsom den vetenskapliga forskningens mål, utan sökte
genom en jämförande undersökning komma till allmänna
slutsatser. Han fäste sig ej, såsom hans föregångare,
i första rummet vid ett organs funktion, således vid
dess fysiologiska betydelse, utan för honom var den
anatomiska byggnadens gradvis försiggående utbildning
hos olika djurformer hufvudsaken. Han ådagalade,
huru organismens skilda organsystem äro ömsesidigt
beroende af hvarandra, huru de stå till hvarandra i
"korrelation". Han ansåg, att man ur kännedomen om
ett enda organ kan draga slutsatser med afseende på
djurets hela byggnad. Denna "lag" satte C. i tillfälle
att - ofta med afgjord framgång - rekonstruera en
totalbild af sådana utdöda djurformer, af hvilka
endast enstaka skelettdelar voro kända. - Som en
konsekvens ur denna hans metod framgick en annan af
hans epokgörande reformer på biologiens område. Han
använde i vidsträckt måtto den jämförande anatomien
till uppbyggande af djurrikets system. I stället
för att såsom tidigare zoologer använda enstaka,
ofta yttre kännetecken som underlag för indelningen,
stödde sig C. på hela den inre organisationen vid
uppbyggandet af sitt system. Genom påvisandet af vissa
grunddrag i djurens byggnad - särskildt med afseende
på nervsystemet och de väsentligare organens inbördes
läge - kom han till den slutsatsen, att det inom
djurriket finnes fyra hufvudgrenar ("embranchements",
Blainvilles "typer"), fyra allmänna grundplan,
enligt hvilka djurformerna äro modellerade. Dessa
hufvudgrenar voro: ryggradsdjur, blötdjur, leddjur
och stråldjur - ett system, som bildat utgångspunkten
för alla senare klassifikationer. - Banbrytande
har ock C:s verksamhet varit för vår kännedom om
de utdöda ryggradsdjuren. Han påvisade ej blott,
att dessa voro skiljaktiga från de nu lefvande, utan
ock att olikheten mellan de utdöda och de nu lefvande
djurformerna äro desto större, i ju djupare jordlager
de förra anträffats, d. v. s. ju äldre de äro. Faunans
olikhet i de olika jordperioderna föreföll C. så stor,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>