Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronquist - Cronstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungefär som en hederlig, men lättskrämd åsna och
påstår bestämdt, att något vanhederligt hvarken af
honom blifvit erbjudet eller af C. mottaget. Men
allt beror naturligtvis på huru begreppet vanheder
bestämmes. - Från 6 april till 3 maj höll C. med
järnhård konsekvens fast vid sin konvention, huru
ofta han än gjordes uppmärksam på att ryssarna
brutit den, och vidtog alla nödiga mått och steg
för att sätta garnisonen ur stånd att återtaga
striden. Förhoppningar om konventionens brytande
lefde icke dess mindre hos många bland officerarna. I
sista stunden, då detta hopp släcktes, blef väl
någon oro; men bristen på en nog framstående chef för
de missnöjde och på tillräcklig samdräkt mellan de
svenska, finska och tyska trupperna hindrade hvarje
afgörande steg, till dess allt var för sent. Under
harm och förtviflan tågade garnisonen ut - och
ryssarna in, på bestämd tid. Samma dag fick konungen
rapporten af 7 april, om "konventionen". Kommendanten
afskedades genast ur rikets tjänst och stämdes inför
krigsrätt, men inställde sig icke. I sin 1811 till
krigsrätten ingifna och i tryck utgifna förklaring -
af Döbeln kraftigt bemött i en tryckt kritik - säger
han sig i intet afseende handlat felaktigt; han hade
endast haft otur i st. f. påräknad framgång med sin
plan att vinna tid. Han gifver äfven till känna,
att han i alla händelser "icke skall kunna undergå
något straff". Vikten af Sveaborgs förlust söker han
förringa och kallar denna rikt försedda fästning,
dessa tusentals kanoner och hundratals krigsfartyg
med full utrustning - för att icke räkna en trupp
på mer än 6,000 man - "ett alldeles likgiltigt
ställe, både för svenska och ryska trupperna", utan
betydelse för Finlands eröfring eller återtagning. Att
C. själf kunnat sätta tro till dessa sina ord, är
orimligt. Vi måste döma honom att hafva skrifvit mot
bättre vetande.
Ojäfaktigt är alltså, att Sveaborgs siste svenske
kommendant passerat "hederns Rubicon", och möjligheten
af pekuniär ersättning för fästningens uppgifvande
kan således ej förnekas endast på grund af mannens
obetvifleliga heder. Att C. under stilleståndstiden
uppmanade officerare att söka komma i besittning
af de förmåner ryssarna erbjudit, vittnades inför
krigsrätten, innan denna, på rysk begäran, inställde
all undersökning rörande deras förhållande, som
icke återvändt till Sverige. Vill man än icke se
någon tanke på enskild fördel i den förut anförda
artikeln om 100,000 rdr b:ko för betäckande af
krigskassans skuld, torde dock ett bevis att C. redan
1808 mottog rysk pension och "skadeersättning"
ej sakna inflytande på omdömet därom. 9 dec. 1808
undertecknade nämligen kejsar Alexander i Petersburg
en rysk skrifvelse till riksskattmästaren Golubtsov,
och denna skrifvelses officiella franska "translat",
upptagande arkets andra blad (enligt det dåvarande
bruket i ryska ämbetsskrifvelser till högre ämbetsmän
och auktoriteter, hvilkas ämbetssfär omfattade
äfven icke-ryska tjänstemän), har förirrat sig
från finska generalguvernörens kansli till enskild
ego, där det är tillgängligt för forskaren. Detta
kejsarbref befaller utbetalande till C. af 4,500
rdr b:ko årligen - han erhöll dock hvarken i Finland
eller i Ryssland någon tjänst - och, en gång för alla,
50,000 rdr b:ko "som ersättning för hvad han förlorat
i dykeri-bolaget". C. egde verkligen, enligt uppgift
af statsrådet Alb. Ehrenström,
för hvilken detta "translat" af tillvaratagaren
företeddes, 25 aktier i ett dykeribolag i Hälsingfors;
men dessa voro då, enligt samma persons uppgift,
alldeles utan penningvärde. I dem fann man alltså,
tyckes det, en förevändning för realiserande af
någon förespegling om en sorgfri framtid för den,
som utan strid uppgifvit Sveaborg. Brefvet berör
äfven "Cronstedts begäran att få betalda de skulder,
som härröra från Sveaborgs fästning", och visar sig
därigenom stå i nära samband med kapitulationens
"article séparé". Kejsaren ålägger C. att till
generalguvernören Sprengtporten - som förut för ryska
inkomster lämnat de svenske och "fört afvog sköld mot
sitt fädernesland" - ingifva förteckning på skulden,
till dennes granskning och fastställande, hvarefter,
på Sprengtportens anmälan, summan skulle utbetalas
till C.
När Borgå landtdag kort därefter sammanträdde, syntes
C. icke bland de finske riddarhusmedlemmarna, men han
erhöll 1818 introduktion å finska riddarhuset. 1811
blef hans sextonåriga dotter rysk hoffröken; hans
båda söner ingingo som officerare i ryska armén. Själf
vistades han, ej gärna sedd af vare sig finnar eller
ryssar, dels i Hälsingfors, dels på en landtgård,
Härtonäs, i denna stads närhet. Han erhöll icke
ens någon rysk orden i stället för det svenska
storkors, som 1811 blef honom fråndömdt. C. dog på
Härtonäs 7 april 1820. - Sedan förestående biografi
skrefs, för 1:a uppl. af N. F., hafva följande
uppsatser om C. skrifvits: G. Cronstedt, "Amiral
C. O. Cronstedt och Sveaborgs fall" (Hälsingfors
1898), och M. G. Schybergson, biografi öfver C. i
Carpelan, "Finsk biogr. handbok" (ibid. 1903). Se
äfven "Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. af
Generalstabens krigshistoriska afdeln.", del. II
(1895). H. W.
9. Rudolf C., den föregåendes brorsons son, grefve,
ingenjör, f. 6 dec. 1826, d. 19 nov. 1903. Han
blef 1844 student i Uppsala, utexaminerades 1850 som
civilingenjör från Mariebergs högre artilleriläroverk,
tjänstgjorde 1845-52 som elev och ingenjör vid
Strömsholms kanalbyggnad, vid förarbeten för
Hjälmarens och Kvismarens sänkning m m., blef
1852 löjtnant i väg- och vattenbyggnadskåren och
adjutant i östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,
1858 kapten, 1863 major, 1876 öfverstelöjtnant,
1883 byråchef för järnvägsärenden i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, 1887 öfverste och chef
för väg- och vattenbyggnadskåren samt öfverdirektör
och chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid
statens järnvägar blef C. 1854 stationsingenjör,
1860 distriktsingenjör, 1863 byråchef i
järnvägstrafikstyrelsen samt 1887 generaldirektör
och chef i järnvägsstyrelsen, under hvilken trafik-
och byggnadsärenden då förenades. Som chef för
järnvägsstyrelsen kvarstod C. till 1897. Under
denna tid byggdes stambanan genom öfre Norrland från
Langsele till Boden, med bibanorna till Örnsköldsvik
och Umeå, hvarjämte byggandet af stambanan genom Bohus
län samt banorna Gellivare-Ofoten och Boden-Morjärv
beslutades. Vidare infördes nya taxor för person-
och godsbefordran samt nytt reglemente för personalens
aflöning. Trafiksäkerheten ökades genom moderna växel-
och signalanordningar å stationerna, tyngre räls
började inläggas, och personboggivagnar infördes. Från
trycket utgaf C. Beskrifning öfver stambanan genom
Norrland (1882),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
